Råkade se reprisen av "Dokument utifrån", där man under rubriken "Jakten på det coola" metodiskt målade upp en provokativ bild av den amerikanska ungdomskultur som ofrånkomligen har stora likheter med den svenska.

Bilden visade sex- och skönhetsfixerade kids, till synes utan förmåga att tänka självständigt, som via hårt marknadsförda artister (i stil med Britney Spears) och TV-serier (i stil med "Dawsons Creek") har manipulerats in i någon slags masspsykos arrangerad av nöjesindustrin.

Det tjänas grova pengar på utstuderade produkter som tilltalar - eller förändrar, ingen verkar bry sig om skillnaden längre - ungdomarnas åsikter om vad som är coolt. Och skulle det dyka upp några rage rock-kids som vill revoltera genom att lyssna på Limp Bizkit, så är inte heller det något problem. Man köper helt enkelt Limp Bizkit, och ser alltså inte bara till att kontrollera upproret - man tjänar pengar på det också.

En del av mig inser att dokumentären var hårdvinklad, generaliserande, och milt uttryckt selektiv i sitt urval av exempel. Men en annan del känner att man ligger skrämmande nära dagens (eller möjligen morgondagens) sanning.

Det är förstås lätt att från detta hamna i vanskliga resonemang om att Britney är bra/dålig och att hon skulle ha sålt fler/färre skivor om hon inte hade haft nöjesindustrin bakom sig. Men det vore naturligtvis att spela affärsmännen i händerna ännu mer. De planterar henne i våra medvetanden och vi måste antingen gilla eller ogilla henne. Vi måste köpa antingen hennes skiva eller - av upprorstekniska skäl, några andra kan det rimligen inte finnas - en Limp Bizkit-skiva.

För affärsmännen, som bara är intresserade av vad som säljer, är frågan om bra eller dåligt helt ointressant. Lika bra kanske, eftersom den frågan så ofta är så svår? Nja. Det är kanske inte alltid så kul när ytterligare någon i närmaste kretsen spelar upp ytterligare en låt som man tydligen kommer att gilla bara man lyssnar på den ordentligt. Men då är syftet i varje fall inte att uppnå ekonomisk vinning, utan att dela med sig av något som denne någon själv tyckte om.

En allvarlig invändning mot påståendet om att nöjesindustrin har lyckats manipulera ungdomarna är dock att kidsen är mycket smartare i dag än på 80-talet. Tonåringarna i "Vi på vår gata" och de påföljande "Degrassi"-serierna hade det ju jobbigt i skolan, drabbades av nervösa besvär så fort de träffade någon av motsatt kön, var allmänt tafatta och tråkiga och hade inte några välformulerade maratondiskussioner kring komplexiteten i olika typer av känslor. De var inte ens särskilt snygga. De var inte alls som i "Dawsons Creek".

Veckans tips

"JFK", fredag 15 juni 21:00 SVT 1

(Kevin Costners hittills bästa film kan man se hur många gånger som helst. Hans avslutande plädering i rättegången är klassisk.)

"Föräldraskap", lördag 16 juni 21:00 TV 3

(Dramakomedi där Steve Martin bland annat lyckas få hejdlöst komisk examensparodi och plågsamt uppriktig uppgörelse med fadern Jason Robards att smälta in lika bra.)

"Kungabröllopet 1976", söndag 17 juni 15:30 SVT 1

(Det blir en jobbig vecka för de där tröttsamma nyliberalisterna. Många fina kungaprogram.)

Veckans varning

"Ed", onsdag 20 juni 20:30 Kanal 5

(Lojaliteten mot Letterman har fått en att hala ut lina vecka efter vecka, men nu får det vara nog. Sympatisk grundidé, men titelrollens Tom Cavanagh säger mig ingenting.)