Undrade besviket i halvtid vad Keanu Reeves och Charlize Theron egentligen tänkte på när de valde detta som återförening efter den mäktiga "Djävulens advokat".

Dittills framstod nämligen "Ljuva november" som ytterligare en sådan där intetsägande sak som tror att det räcker med att ha betecknat sig själv som en romantisk komedi för att ha lyckats ursäkta sin existens. Konstruerat och övertydligt om kall kapitalistkille som faller för verklighetsfrånvänd veganhippie när det går upp för honom att hon även är långbent och livsbejakande.

Sedan börjar filmen plötsligt fungera.

Keanu är visserligen inte lika karismatisk som sin motspelerska, han äger bara ett tonfall (det ansträngda) och har inte heller den mest välutvecklade mimiken i branschen. Det är inte direkt så att man - för att göra en omotiverad jämförelse med den extremt talangfulla Neve Campbell - behöver vara rädd för ansiktsryckningar på gränsen till epileptiskt anfall.

Men det har alltid funnits något i Keanus ögon som har kompenserat för skådespelarmässiga brister och gjort det lätt att ta honom till sig. Något som närmast kan beskrivas som en kombination av äkthet och (framför allt) värdighet. Något som rimmar illa med en kall kapitalistkille, men som verkligen kommer till sin rätt i en omvänd kapitalistkille. Därför drabbas man under den andra halvan - klimax inträffar kring affärsmötet med Frank Langella (som förresten utnyttjar sin korta speltid maximalt) - av påtagliga sympatier för huvudfiguren.

När affärsmötet sedan följs upp med en avväpnande Enya samt en skruv som inte är speciellt originell, men som sällan skildras så tilltalande som här - och som bäddar för en vidunderligt vacker slutscen - då förstår jag.

Då förstår jag vad Keanu Reeves och Charlize Theron egentligen tänkte på när de valde detta som återförening efter den mäktiga "Djävulens advokat".

Betyg: 2/5