Även när en film utger sig för att vara en komedi (som i det här fallet) så brukar det räcka med ett halvdussin fina lustigheter under ett par timmar (som i det här fallet) för att man skall hållas på gott humör. Men det är under förutsättning att de är någorlunda utspridda, och framför allt att de inte kompletteras med en miljard misslyckade lustigheter som är smått kränkande i sin tråkighet. Det tydligaste exemplet är inledningens bröllopsintrig, med vilken producenterna talar om för publiken att "det här skrattar vi inte åt själva, så dumma är vi inte...men vi hoppas och tror att ni är det".

Upplägget med samarbetande mor (Sigourney Weaver) och dotter (Jennifer Love Hewitt) som solochvårar rika män med hjälp av list och lämplig utstyrsel är givetvis för tacksamt för att inte bjuda på en del poänger. Och då syftar jag inte enbart på Jennifers...poänger, utan också på en excentrisk tobaksmagnat - skickligt tolkad av Gene Hackman som levererar sjuk humor i dubbla bemärkelser. Det finns en liten burfågelscen som är extremt konstruerad men så omedelbar och komisk att den i juridisk mening gör filmen sevärd. Men helhetsbetyget blir likväl lågt.

Om ni tycker att regissörens namn David Mirkin låter bekant så beror det med stor sannolikhet på att han är en av killarna bakom "Simpsons" och att ni har sett det på ett försvarligt antal eftertexter genom åren. Men han verkar inte ha följt serien själv så noga, för då hade han insett att familjemedlemmar som tycks ha en fullblodscynisk attityd inför såväl varandra som omvärlden blir intressanta först när man förstår att de ändå hyser någon slags grundläggande tillgivenhet gentemot varandra. Det lilla vi får i termer av tillgivenhet här känns mest som en efterhandskonstruktion, och det kan inte ens elitaktriserna Weaver och Love Hewitt ändra på.

Mirkin har dessutom slarvat med instruktionerna till Ray Liotta, som spelar ett av svindlarduons offer och som verkar ha missat att karaktären är kriminell i bilbranschen och inte i Bolivia-branschen...för han är konstigt stirrig. Även när Jennifer inte är i närheten.

Det är inte roligt att behöva skriva följande mening, men jag hoppas att det är första och sista gången: Man skulle kanske ha gått på Seagal-filmen i stället. Ja ni vet, den där...vad hette den nu igen? Var det "Blood thunder"?

Betyg: 1/5