Verklighetsbaserat om en amerikansk knarkhandlares uppgångar och fall från slutet av 60-talet och framåt. Och visst är filmen uppblandad med lite skräp, men den innehåller tillräckligt med riktig vara för att man skall få en ordentlig kick.

Johnny Depp är i dag en av få manliga skådespelare under 40 som kan bära en hel film på sina axlar. Och när han får jobba med en historia av det här tacksamma slaget (narkotikahandel är ju - till följd av ett rikligt antal ceremoniella moment - fängslande i mer än ett avseende), då har vi...okej, vi har kanske inte en ny "Scarface". Men en B-variant av den här genrens mästerverk slår det mesta i alla andra genrer.

Svagheten gentemot "Scarface" - och nu bortser vi från Moroder och Pacino, det vore osportsligt att argumentera med hjälp av dem - ligger främst i sensmoralen, som inte är tillfredsställande för oss "Traffic"-skadade.

Pacino följde inte rådet "don't get high on your own supply", och föll till stor del på grund av sitt eget missbruk. Att få livet förstört av samma knark som man har förstört så många andras liv med...det måste vara poetisk rättvisa när den är som bäst. Depp däremot, han når sitt filosofiska klimax när han ifrågasätter sambandet mellan pengar och lycka.

Dessutom ger besättningen av de små, men viktiga birollerna ett godtyckligt intryck. Fadern Ray Liotta är skickligt castad, men väna Penélope Cruz fungerar inte som hetsig hustru och elitaktrisen Rachel Griffiths är bisarrt bortslösad som modern.

Sista halvtimmen verkar man inte längre anstränga sig för att dölja filmens funktion som partsinlaga. Och jag bryr mig i och för sig inte så mycket om eventuell historieförfalskning - det man ser på duken blir ju varken bättre eller sämre av att bygga på så kallad verklighet - men jag gillar inte när sentimentalitet i ordets korrekta betydelse går över till slisk, vilket tyvärr inträffar vid några tillfällen här.

Slutscenen är dock fenomenal. Den skulle till och med få colombianskt kokain att smälta.

Betyg: 3/5