Innan jag berör Oasis och deras spelning så vill jag i korta ordalag nämna efterbandet Neil Young och dennes insats. Young spelade sin punkiga cowboy-rock på alldeles för hög volym och skrämde iväg en del åskådare med varje låt. En del Oasis-fans valde att lämna arenan redan innan Young gick på scenen, trots att Noel Gallagher i Oasis uppmuntrat publiken att stanna kvar och se på den efterföljande spelningen. En konsert med Neil Young är som att sova tillsammans med en person som snarkar. Mestadels högljutt, irriterande, korta ögonblick av lugn, en lång väntan på att eländet skall vara över och att morgonen skall komma.

Oasis har endast en planerat en spelning i Europa i år, den i Paris. Därav är publiktrycket stort och det är många tillresta britter i publiken. Även en del tågluffande amerikaner och europeer har lockats till evenemanget. Oasis skulle utan problem kunna spela "Supersonic", "Live forever", "Wonderwall", "Some might say" och arenan skulle explodera i allsång. Bandet väljer i stället andra låtar. Första och andra skivan representeras med tre låtar vardera. Senaste skivan med två, utöver detta spelas fyra B-sidor. Ändå är låtlistan bland de starkaste jag sett med någon grupp någonsin. De enda jämförbara grupperna i låtstyrka är nog The Beatles och The Clash.

Konserten igenom ägnar sig Liam Gallagher åt att leka förstenad, medan det råder kaos nedanför scenen. Sångaren ber publiken lugna ner sig, men det är ganska svårt att stoppa folks studsande och armbågande när låtar som "Acquiesce" och "Cigarettes & Alcohol" spelas.

Ljudet är konsekvent uselt och Noel Gallagher har rundgång på sin gitarr mellan varje låt. Pinsam nonchalans. Det går faktiskt att spela rock med bra ljud, något bandet bevisat, inte minst på föregående turnén.

Tyvärr landar spelningen på 75 minuter, vilket är en kvart för mycket denna kväll. Hade bandet brutit efter nionde låten "Slide away" hade spelningen nästan fått högsta betyg. Nu klantas detta bort genom att "Champagne supernova" och "Don´t look back in anger" spelas i alltför grötiga versioner. Avslutande "I am the Walrus" är på sin höjd godkänd replokals-rock.

Vad mer? Bandets frontfigurer ställer upp sina flickvänner på varsin sida scenen. Den ena, med ett förflutet i All Saints, dansar glatt till varje låt. Samtliga bandmedlemmar ger ett ärligt glatt intryck och verkar trivas med denna enspelnings-turné i Europa.

Betyg: 3/5