Denna trippel-cd, vars namn bär likheter med flera av de samlingsskivor som getts ut titt som tätt, innehåller 69 låtar, alla bärande på olika infallsvinklar på kärlek. Lycklig, olycklig, galen, obesvarad, underlig, banal, naiv kärlek, bara för att nämna några av skivans olika tolkningar på kärlek. Stephen Merrit har komponerat och skrivit samtliga stycken, dock får han hjälp vad det gäller sången på vissa låtar, ett grepp som ger variation och bredd åt denna bastanta utgåva.

Musikaliskt påminns man om The Smiths, Elvis Costello, men även grupper som använder sig utav fler digitala hjälpmedel i sin produktion. En mängd olika trummaskiner och keyboards, gitarrer och rytminstrument används. Merrits sång är en aning släpig och det är faktiskt uppfriskande när andra sångare och sångerskor släpps in för att ta hand om en del kompositioner. Merrit har däremot inga problem att hålla tonen och bjuder faktiskt på en del skönsång, med andra ord långt ifrån till exempel Håkan Hellströms pinsamma mikrofonvåld.

Första skivan inleds med att sångaren berättar att han är "Absolutely cuckoo", och ej lämplig att bli kär i. Därefter följer en ganska trevande fortsättning, utan några låtar som direkt sticker ut. Det är först vid åttonde låten som skivan biter sig fast ordentligt och det är när Merrit bjuder på glad pop a la Elvis Presley. Låten, "The luckiest guy on the lower east side" är lika allsångsvänlig som "His latest flame" och en garanterad höftsvängare redan på förmiddagen. I bakgrunden rullar ett komp utav lufsande släpig karaktär, dock utan att inkränka på låtens trallande och trevliga sångmelodi. Vid några tillfällen är Merrit nära att träda över gränsen mellan genialt och enbart banalt. Till exempel i sången "Let´s pretend we´re bunny rabbits", där låttiteln i sig kan ses som pajaseri och ej lämpad för utgivning, medan Merrit dock lyckas för det i land. Anledningen till att det känns uppfriskande med en del småtokiga texter är att det bryter upp det allvar som vissa texter bär på, då det skulle blivit alltför allvarligt och tungrott att behandla temat kärlek a la Ulf Lundell i 69 låtar. I skrivande stund är den enda artist som jag tror mig kapabel till något liknande faktiskt Per Gessle, dvs utan Marie Fredriksson och med ett knippe intressantare sångerskor och sångare på sin sida. Av utländska artister så tror jag att Elvis Costello skulle kunna vara en av de få som skulle kunna föra ett liknande projekt i hamn, i alla fall om han når nivåer som på dennes "All this useless beauty" från 1996. Flertalet av texterna på "69 love songs" skulle kunna läsas och ges ut som poesi, möjligen ej "Punk love" på första skivan, endast innehållande "Punk love, punk love...punk rock love". Dessa element av oförståeliga texter och inslag skulle kunna liknas vid när Dermot Bolger lägger in drömsekvenser eller diktliknande stycken i sin litteratur, som bryter av ifrån den historia som han håller på att berätta. På detta sätt bildas en helhet som går att första, medan enskilda avsnitt är relativt svårtolkade. Vad det gäller "69 love songs" så är vissa av låtarna rentav undermåliga, men det bidrar till att skapa en magnifik helhet.

Andra skivan bjuder på låtar som doftar kyrklig körsång, Tom Waits-kompositioner från "Swordfishtrombone" och även några svävande låtar i linje med Everything but the girl. Problemen med skivan är detsamma på samtliga av de tre discarna, låtarna håller ej hög kvalitet rakt igenom, utan i flera fall räddas de av att längden på flera låtar är mycket kort. Lyckligtvis så är Merrit begåvad med samma talang som tidigare nämnda Per Gessle, nämligen att hitta melodier som håller, vissa med uppenbara lån och andra som är helt egna. Personligen vill jag framhålla "No one will ever love you", "If you don´t cry" och "Papa was a rodeo" från den andra skivan. Nu finns det visserligen 23 låtar på varje disc att välja på, vilket gör att en hel del bra låtar får utelämnas från att nämnas, för att undvika att enbart rabbla låttitlar. I den sistnämnda låten konstaterar sångaren att "papa was a rodeo...mama was a rock´n´roll band...I could play guitar and rope a steer...before I learned to stand".

Tredje och följaktligen sista discen innehåller reggae-gungande "It´s a crime", country-rockande "I´m sorry I love you", eko-belagda "Yeah!, oh Yeah!", samt ytterligare 20 spännande tolkningar utav kärlek. "For we are the King of the Boudoir" kan närmast liknas vid en gammaldags engelsk folkvisa och är nog en stark kandidat till att vara den låt utav de 69 som finns att välja på som sticker ut mest.

Merrit lyckas i och med detta projekt nästan uppfylla de förväntningar jag hade på skivan redan när jag fick höra talas om dess titel och uppbyggnad. Om jag bara skulle betygsätta själva idén och skivans texter så vore allt annat än högsta betyg omöjligt, nu får jag dock sänka mig ett snäpp, men ändock hamna på den övre halvan av betygsstegen. Det är omöjligt att veta om en dubbel-cd med endast 46 kärlekslåtar skulle ha resulterat i högsta betyg, det låter jag vara osagt.

Betyg: 4/5