Mark Knopfler vandrar lugnt in på Globens scen med höjd högerarm. Det ser ut som en segergest. Möjligen visste Knopfler redan innan konserten började att den spelning han skulle bjuda på skulle vara så stark att han inte kunda göra annat än att vinna. Det ser kraftfullt ut när Knopfler i dunkel belysning så sakteliga smyger i gång "Calling Elvis" Det låter kraftfullt först några minuter in i låten, när bandet tillåts träda in och bygga upp låten. Bandmedlemmarna ler brett mot publiken, likaså Knopfler. Det är med charm och låtkvalite de kommer att visa besökarna i Globen att bra musik ej kräver några gymnastiska övningar a la Bono i U2 vid ett framförande live.
Sedan följer en kvartett låtar som alla andra befintliga artister skulle vara stolt över, "Walk of life", "What it is", "Romeo & Juliet" och "Sultans of swing". Ingen av låtarna går att tidsbestämma, en känsla som gäller de flesta av Knopflers kompositioner. "Romeo & Juliet" spelas väldigt återhållsamt, Knoplers gitarrspel är viskande. Hans band backar upp honom på ett lugnt och korrekt sätt, samtidigt som de brister ut i egna solon lite här och där. Låtarna puttrar och lever sitt eget liv, några av dem skulle gärna ha fått fortsätta ytterligare några minuter. Dragspelssolot i "Walk of life" i kombination med basistens ståbas svänger ordentligt.
En stillsammare del av spelningen inleds med "Done with Bonaparte". Efter denna följer några ganska svåra låtar från senaste skivan "Sailing to Philadelphia", med undantag av "Wag the dog", som ligger inklämd bland dessa. Detta är en alltför stor prövning för en del i publiken, som i stället väljer att besöka ölförsäljarna under dessa låtar. Det gör de helt rätt i. Då menar jag inte att låtarna är dåliga, tvärtom. Däremot menar jag att det är bättre att de rör på sig och får sin öl, i stället för att sitta och vrida sig besvärat och halvsova i Globens obekväma stolar. Jag väljer dock att sitta kvar, vilket visar sig vara ett riktigt val. Under "Speedway the nazareth" från senaste skivan byter Knopler ut sin gitarr mitt under låten och hänger på sig en av sina elektriska sologitarrer, vilket markerar att den stillsamma delen av spelningen är över. Stilfullt och rutinerat.
Nästa låt, "Telegraph road", är rockhistoria. Såväl när den gavs ut på skiva som när den framfördes i Globen. Även denna låt bubblar i gång och lever sitt eget liv. Knopler är dock så fingertoppskänslig att han vet precis när den ska avslutas, utan att den ska bli för lång eller kort.
Kvällens första extranummer är "Brothers in arms". Låten är angelägen. Den framförs med vördnad utav Knofler och hans bandmedlemmar, som med små, små rörelser berör sina instrument. Den avslutas med en svävande keyboard-toner, som med dess tyngd påminner om långsamma kraftfulla vågor. Därefter följer "Money for nothing". Den är omgjord till en countrydoftande western-gospel. Jag blir mycket orolig över detta arrangemang och minns hur Springsteen massakrerade sin egen "Born in the USA" häromåret genom att spela en olyssningsbar version i stora arenor. Jag minns även hur Sheryl Crow klantade bort "All I wanna do" genom att spela musikskole-jazz för några år sedan. Där dessa artister gick fel och irrade bort sig hittar Knopler rätt. Han låter endast gospel-versionen vara i några minuter, därefter spelas låten i dess riktiga version. Gitarrintrot får agera startskott och Globen-publiken reser sig omedelbart. Efter denna låt lämnar Knopfler scenen, liksom en ganska stor del av publiken. De som stannar kvar i arenan klappar dock högljutt in britten, som med ett stort leende joggar in på scenen igen.
"So far away" är egentligen ett rent ärevarv. Knopler smådansar på scenen, publiken rör sig rytmiskt i något som liknar dans, själv knäpper jag förtjust med fingrarna och klappar händerna om vartannat. Sedan säger Knopfler god natt med instrumentala "Local hero". Det är en väldisponerad avslutning på en utsökt konsertkväll.
Betyg: 5/5