 |
  |
 |
 |
 |
|
 |
 |
 |
 |
 |
 |
|
|
 |
 |
| Peisistratos Solon tycktes ha tänkt på allting. Det fanns en lag som gjorde det lättare för fattiga bönder att förtjäna på grödan. En som garanterade medborgarskap för utländska hantverkare som slog sig ner i Athen. En som ålade varje far att lära sin son ett yrke. Jakten på rika hustrur försvårades genom en lag som förbjöd en brud att medföra större hemgift än tre omgångar kläder och eget husgeråg.Ytterligare en lag förbjöd kvinnor att vistas utomhus på natten annat än i vagn och med en fackelbärare som sprang framför. Varje person vars hund bet någon annan var tvungen att överlämna djuret till magistraten försett med en fyra och en halv fot lång träkloss kring halsen. När Solons verk var fullbordat lämnade han Athen för 10 år. Han ville att athenarna skulle upptäcka att hans lagar fungerade, oavsett om han befann sig i staden eller inte. Hans kusin Peisistratos hade andra planer. Han ville göra sig själv till tyrann i Athen och han kände att han hade goda chanser. Han hade nämligen blivit hjälte när hans arme införlivade ön Salamis med Athen. Allsedan dess vädjade han till det enklare folkets förtroende, vilket gjorde honom populär. Det fanns fortfarande gott om folk som hatade överklassen. För övrigt skulle säkert slättfolket och kustborna råka i luven på varandra igen. Dessutom hade det tillkommit en ny grupp -bergsfolket, vilket var mycket fattiga folk. De hörde varken hemma vid kusten eller på slätten, de avskydde överklassen, och de behövde en ledare. Den dagen skulle säkerligen komma då Peisistratos kunde dra fördel av denna splittring och deras missnöje. Han väntade i tio år. Solon återvände till Athen, men han höll sig borta från politiken, och Peisistratos såg ingen anledning att ändra sina planer. Precis som han hade förutsett började stammarna tvista igen. Megakles, kustfolkets ledare, hade förolämpat slättfolkets ledare Lykurgos. Bergfolket var nu fast organiserat. Peisistratos ansåg dem vara ett okunnigt slödder, men det var för att slåss, inte för att tänka han behövde dem. År 561 f. Kr. ansåg Peisistratos tiden var inne att handla. En morgon styrde han sin vagn till den myllrande marknadsplatsen. När han höll inne hästarna märkte athenarna att han var sårad. Han trillade ner från vagnen, pekade på sina sår och utbrast: "Dem har jag fått därför att jag talade för folket!!" I själva verket hade han själv tillfogat sig såren. Det var ytliga skärsår av den sort som blöder ymnigt men läks snabbt. Men det visste inte athenarna. De inkallade omedelbart folkförsamlingen till ett extra möte, där de krävde skydd för Peisistratos. Solon genomskådade sin kusins list och försökte tala om sanningen för folket. Men de var för upprörda för att höra på, och slutligen förlorade han tålamodet. Dumt eller inte, stadsförsamlingen beslöt att ge Peisistratos en livvakt på 50 män, beväpnade med klubbor. Under de närmaste dagarna ökades livvakterna tills den bestod av 100 män. De tågade mot Akropolis och bergsfolket strömmade in i staden för att sluta sig till de stridande. Akropolis erövrades och Peisistratos var tyrann av Athen. |
