har läst denna fjantiga och meningslösa dagbok!

Sidan uppdaterades senast, 2000-01-02 20:37 +0100


1999-12-30 15:15
Den viljan, den viljan.. men vilken av kroppens viljor skall man
lyssna på och när skall man inse vad som händer egentligen?

Mitt liv är som vanligt en ända satans röra... och inget tycks bli
bra alls... jag krampar och håller fast vid det förflutna medans jag
desperat försöker att ta mig frammåt.

Jobbet börjar att slita på min kropp igen, nu har jag nån influensa
känns det som. Kroppen värker och febern är på topp. Fan så jag
hatar att vara sjuk, och dessutom nu när jag jobbar med så himla bra
människor som jag gör - klockrent!
Men jag är tillbaks där jag var förut, jag kan inte sova och maten växer
i munnen på mig. Kräkrs iofs inte upp maten nu men det är inte långt
dit känns det som. Och jag vet inte hur jag skall göra för att det inte
skall bli så för jag tycker inte att jag jobbar för mkt. just  nu.

- Vi får se hur det blir...
imorn är det nyårsafton, Mari skall till Louise & Co. hon vill att jag skall
bli med dit men det känns helt fel... och det jag vill göra vet jag inte om
det är det bästa. Fan jag vet inte vad som händer runt omkring mig just
nu... jag är så satans vilsen. Helst skulle jag vilja att alla runt omkring mig
var glada och lyckliga. Och att mina beslut slapp skada någon annan...
- fan på ren svenska... hur säger man? Vad gör man?

*grååååååt*


1999-12-27 14:50
Det är märkligt hur sker och ting kan förrändras..
- värderingar och vad man tror som sen visar sig att
det inte alls stämmer in med det man trott eller så...

Jag har ofta talat om detta med vänskap och hur viktigt
det är att den är kravlös, eller ja... att man kan lita på
varandra osv. och acceptera saker och sånt...
- Men fy för fan så lack jag är på allt detta smusslande...
kan ju klart konstater att de runt omkring mig som tjatat
om respekt och att man skall hålla kontakt och så är dom
som man minst har kontakt med nu, för varje dag som går
och varje sak som jag upptäcker blir jag bara så satans
besviken! Här i Göteborg med de nya människorna jag
lärt känna är allt så fritt - inga krav, det får liksom bli som
det blir - med allt. Jag fattar inte varför jag var kvar i Örebro
så länge som jag var... undrar vem som blev lurad egentligen?
- jag lurade nog mest mig själv i en satans massa år...
Men nu är det det nytt liv och om några dagar ett nytt millenium
med nya krafter och allt vad det nu innebär..
- känner hur mitt avstånd till Örebro bara krymper och krymper...

Eller som Per Gessle skulle sjungit "- det är över nu...".


1999-12-26 22:15
Det är långt mer än en månad sedan jag skrev dagbok sist
och jag vet inte hur jag känner för det... jo jag är rädd för
att skriva så där öppet igen när folk tar och förvränger det
man skriver, någon tar åt sig och skadar sen nån som man
bryr sig om bara för att dom själva innerst inne har dålig
självkänsla och ett ännu sämre samvete. Snorunge fasoner
med andra ord....

Nu är julen över, fan så skönt... jag hatar verkligen julen och
jag tycker att det blir värre för varje år som går. I år saknade
jag pappa något kopiöst... vet inte varför men det gjorde bara
så himla ont i mig, och mitt i allt detta var jag ändå med mina
vänner, som jag bryr mig om, som jag känner för....
Jag var så upptagen med att tycka synd om mig själv så jag
kom inte ens ut till graven. Inte ens ett enda litet ljus kunde
jag tända som minne åt min pappa... hur bra son är jag då?
Och här har jag suttit och varit arg på han för att han inte varit
bra nog åt mig... ja... det är lätt att klandra andra när man är
långt mycket sämre själv...

Mitt inre är en röra... jag känner saker som jag inte borde
känna, förvirring som gör mig galen - en osäkerhet plågar mig
så det gör ont. Rädsla för att göra fel, rädsla för att såra...
Helst vill jag bara stoppa huvudet i sanden och sen ta upp det
och då är allt som vanligt igen... men jag vet fan inte vad jag
skall göra och jag vågar inte skriva ur mig allt här eftersom
det finns folk som läser som jag bara inte litar på... som bara
ser till sitt eget bästa...

Men jag ställer mig frågan... kan man lämna någon för att
man älskar denna så mycket? Kan man älska någon så mycket
att man inser att denne skulle få det bättre utan någon annan...!?
- jag tror det... men jag vill inte såra...

FAN VAD LEDSEN JAG ÄR

- det var ingen rolig början på dagboken igen... men jag skiter
i vad du tycker... så här mår jag och så här känner jag, passar
det inte så behöver du inte läsa skiten!


1999-11-10 21:45
nu var det ett tag sedan jag skrev.... har kommit igång
jobbet igen. Vet inte riktigt hur bra den egentligen är,
får känslan av att jag kanske kör för hårt igen.
Har jobbat nu hela veckan och skall jobba imorn igen,
först 7-12 och sen 18-21 men det skall väl gå bra.
Trist bara att jag missar Uno och Rederiet men jag får
väl försöka spela in det antar jag.

Börjar att få ordning på mig själv nu... kan äta ganska
så bra och det är skönt. Tror att bara det gör att allt
blir lite bättre, men panikångesten är kvar.
Värst är det om nätterna... att vakna och drömma
samma sak om och om igen. Varje natt, samma sak,
drömmer om att jag ligger där på sjukhuset igen och
att jag inte känner mina ben... fan fattar inte varför
det kommer tillbaks nu?
Pratade med en skrynklare som säger att det är något
som kallas för post traumatic stress dissorder, PTSD...
Och jag är ju fortfarande kvar i den fasen som jag försöker
att tro att allt skall bli som det var innan.
- Tycks inte kommit någonstans i mitt liv, men det är
som vanligt - allt som är jobbigt knuffar jag in långt
bort inom mig så jag skall slippa "ta i det".

Jaja... jag får försöka att bearbeta det på något vis,
det skall gå för jag skall reda ut detta!
I helgen skall jag gå på bio med Mari och hennes
kompis Louise - en av hennes kompisar som verkligen
vet vad respekt är... hon är nog en himla bra kompis.
Det är vi som brukar cykla Vättern tillsammans...
och nu är det bara 6 månader kvar, gud så jag längtar
tills vi står där på morgonen igen...
-Magen värker, man har ångest, man fryser, undar om
man har tränat tillräckligt, skall man orkar runt...
Sen cyklar man iväg och det bara rullar på... och sen
när man kommer till Motala igen så är det en sån
skön känsla... det går bara inte att beskriva!

Asch... vet inte vad jag skall skriva mer... det är en
del som snurrar i skallen men det får vänta.
Skall sova nu så jag orkar jobba imorn!

Hej....då


1999-10-30 22:00
var ute igår med två arbetskamrater och drack lite öl,
det var jätteroligt. Det var ett tag sedan jag hade så kul
faktiskt. Både Anna o Ann-Marie som jag var ute med är
jättetrevliga och framför allt - roliga!
Men.... det kändes lite konstigt att vara ute, dels var
jag jättetrött och hade inte ätit, för sen jag började jobba
har magen börjat krångla igen... jag kräks nu igen när jag
äter - precis som nått anorexifall... men jag ville ju
inte kräkas. Jobbigt men jag hoppas att det löser sig
så snart det någonsin går....
Men... igår ute, det var massor av söta tjejer, för att
inte tala om Anna o Ann-Marie som är jättefina bägge två,
men det var Mari jag längtade efter - hela tiden....
Denna veckan som hon varit utomlands har varit den
längsta i hela mitt liv, och jag har aldrig saknat någon
så mycket som jag saknat Mari...
Om det bara fanns ord för att beskriva det jag känner
för henne... men alla dom där starka känslorna skrämmer
mig så innerligt.. jag är livrädd för att hon skall lämna
mig och i all den där satans rädslan så när det blir för
bra så puffar jag bort henne så det inte är så bra, så
man får börja om från början igen.... varför är det så
svårt att älska någon? Jag har aldrig känt så här och om
Mari ville så skulle jag kunna gifta mig med henne imorn,
om hon ville det och min dröm är att hon skall bli mor
åt mina barn, om jag nu kan få några....!?

Men imorn kommer hon hem... planet skall landa
kl. 16 på Landvetter... undrar om hon kommer hit
imorn eller om hon åker till Partille, jag skulle bli
otroligt glad om hon kom hit... men den där kossan
som hon är utomlands med tycker inte att vi skall
ses mer, precis som vissa andra idioter i hennes
omgivning försöker pressa henne dit, konstigt
att man skall tjata och pressa någon på det sättet!?
- Har länge funderat på om det är vänskap det handlar
om eller det helt enkelt är en JÄVLA BRIST PÅ RESPEKT?
Fick jag nån sån framför mig och jag är lite full, då
skulle det ta hus i helvete.... men... det är Mari's vänner
så jag får helt enkelt acceptera dom för hennes skull.
Jag älskar ju henne och då får jag ta henne som hon är
och även det som finns runt omkring henne....
Jag är iaf. jättenervös för hur det skall bli när hon kommer
imorn - hur det skall kännas och om hon hittat nån
bättre där nere... fan vad rädd jag är...
Men vad som än har hänt eller händer så är hon det
bästa som hänt mig(förutom mina vänner...).

God natt... en trött och orolig Nicke


1999-10-26 22:10
det blir inte så ofta jag skriver dagbok nu, det är synd!
- jobbade igår natt för första gången på länge.
Uh, vad nervös jag var innan jag kom dit och det märktes
att jag inte varit där på ett tag. Jag drog verkligen ner
tempot och jag hade en stor rädsla för att fatta beslut.

Ändå så märkte jag att jag saknat att jobba, ganska mycket
faktiskt. Men tack vare att  jag har två bra chefer så gick det
fint att komma igång - jag skall jobba nu onsdag och torsdag
igen - iofs bara 5 timmar per dag men det känns som jag
är på gång igen. Skönt att jag inte valde att vara sjukskriven
ända tills den 6/11 som doktorn ville... tror att det kan
vara bra att komma igång - ta det lite lugnt och låta sig
komma tillbaks - har varit hemma länge nog nu.

Kände dock vid några tillfällen att panikångesten höll på
att komma... usch vad jobbigt det blir då, har även haft
några svängar idag då jag fått en satans ångest.

Mari ringde igår på telefonsvararen, jag låg o sov och
orkade inte svara(IDIOT som jag är). Jag som så gärna
ville pratat med henne... det oroar mig lite att hon är
där nere på Mallorca eller vad det nu hette, jag menar
hon ser ju väldigt bra ut, är vältränad och snygg. Hon
kan ju få vem som helst... vad är det som säger att
hon ids med att "hålla" på med mig och vänta på att
jag skall få ordning på mig och skiten i min "ryggsäck"?
Hur som helst så älskar jag henne och hon finns hela tiden
i mitt hjärta och i mina drömmar... och trots att hon är
långt borta så är det nära till mina drömmar.
- det har bara gått tre dagar nu, fan jag trodde inte man
kunde sakna någon så mycket. Men uppenbarligen kan
man det, hoppas bara att allt går bra där nere...

Mitt hem ser ut som ett bombnedslag, papper och tvätt
(som iofs är ren) överallt. Och jag behöver bädda rent
i min säng. Skrev en lista idag på det som behövde
göras, inte en punkt har jag gjort ens en gång. Bara suttit
framför datorn och pulat med hemsidan... smart, men
jag har liksom igen lust alls att ta tag i allt. Men jag får
väll ta tag i det så snart jag orkar....

Tänker igen på hur svårt det är att säga bra saker, man
bara klagar och klagar, som ex på våra chefer på jobbet
- alla klagar som fan men ingen märker vad dom gör,
och det känner jag som jag tidigare skrivit till hur det var
i Citygruppen - alla klagade när det inte funkade men när
allt funkade var det ingen som sa något...
men det är ju samma sak med mig... jag har helt enkelt
jättebra och fina vänner men jag säger det aldrig till
dem, fastän dom är ovärderliga för mig.... konstigt!?
Det är ju så enkla ord att säga....

Nej, måste försöka att gå o lägga mig nu, men jag avslutar
med att; JAG VILL HA BARN MED MARI - NU!
(ironiskt nog så får jag besked på måndag huruvida jag
kan få barn alls...., FAN vad nervös jag är!)

/Rulla runt, titta ut och tjut...


1999-10-23 22:55
Ordet saknad har idag fått en ny innebörd för mig... satan
så ont det gör.. sen min fåniga rädsla för att vara ensam.
- Konstigt egentligen för jag har ju sånt behov av ensamhet,
konstigt nog så måste det vara på mina villkor, fattar inte
varför det måste vara så...

Trotts att jag känner mig lite ensam och ledsen så tror jag
att jag lyckats få lite kontroll på paniken och ångesten,
även om det går sakta som fan... men jag vill verkligen
få ordning på mig själv, känns bara fan att jobbet lyckades
få mig ner i detta eller "delar av det"...

Erik, en av  mina närmaste vänner... skall få barn igen,
nja inte han men hans flicka - Anki.. de har redan en son
Oscar, som kan få vem som helst att bli grön av avund. De två
har skapat något mellan sig som gör mig stum av beundran,
de respekterar varandra och hjälps åt på alla plan.
Jag blir glad av att se att det finns äkta kärlek... och nu är
deras andra på väg... i april skall han eller hon komma.
FAN JAG VILL OCKSÅ HA ETT BARN!
Jag vill kunna ge det barnet allt som jag själv aldrig fick, men
rädslan finns där - hur skall jag bli mot mina barn, tänk om
min uppfostran speglas av på dem - tänk om dom skall få
det lika djävligt som jag hade det... den tanken får mig att
INTE vilja ha barn... men jag hoppas och tror att jag kan
ha lärt mig av all smärta inom mig att inte bli likadan som
min familj var när jag växte upp...

Nej... vet inte vad mer jag skall skriva nu...
Skriver mer imorn..


1999-10-20 23:55
Har idag varit hos doktorn på nytt... måste försöka att få
ordning på mitt ätande igen, fattar inte varför det skall
komma upp hela tiden... har tom. gått ner i vikt *ler*
och det är ju kanske inte helt fel men inte på detta sättet!?

Längtar verkligen tillbaks till jobbet nu igen... men doktorn
tyckte att jag skulle vara hemma 2 veckor till. Har ju inte
råd med det egentligen - även om jag tror att det skulle
vara det bästa - så jag kan få ordning på allt, en gång för alla.

Det slog mig idag hur FULA och ELAKA en del människor är
som finns, som försöker tala om för andra hur dom skall leva
sina liv och med vem.. jag har t.ex en kompis som umgås med
en kvinna som jag helt klart tycker han borde lämna, men
det är inte min sak att tala om det för honom, förrens den
dagen han ber om min åsikt. Tills den dagen så står jag
med honom, och det gör jag sen också.. men poängen är
att han är vuxen och kan fatta sina egna beslut och han
får han sina känslor... och jag finns där om han behöver mig.
Uppenbarligen resonerar inte tjejer på detta sättet, och
det otäcka är om jag fick "fel" person framför mig så skulle
det bli en rak knytnäve... och då är man fel... man slår inte
en flicka... men satan vad arg det gör mig!

Ja, ja.... själv tror jag efter besöket hos doktorn idag, som
var ovanligt bra(trots att han var manlig) och han lovade
att hjälpa mig ordna allt. Jag fick lite mediciner och jag tror
att jag kan fixa detta, och denna gången löpa linan ut så jag
slipper vara som jag är nog... och det som gör mig mest ont
är att folk runt omkring mig drabbas bara för att jag inte mår
bra och så vill jag inte ha det...
- Jag skulle kunna dö för att mina vänner skall ha det bäst,
och jag vill att NI skall ha det bra - det är viktigast!

Bara det att nu är jag nervös för att börja jobba...
vad skall folk säga och kan jag göra ett bra jobb..?
Jag vill så satans mycket... men hur går det egentligen?

Jag vill bara att alla skall vara nöjda..

Er Nicke picke pö, bodde på Ö, alla börja springa utom
Nicke picke pö. för han va redan dö...

1999-10-18 14:15
Hemkommen från två dagar hos Leopold och Archibald,
två dagar som gav utrymme för tankar och samtal...
Men någon som förstår och ändå så kravlöst, dessutom
fick jag lära mig lite om hantverkets ädla konst, och det
kan ju jag behöva som om tummen finns mitt i handen.
Såväl som när det gäller praktiska saker som när det
gäller att hantera känslor men det kanske går hand i hand...

Jag är så satans trött på människor som försöker styra
andra och det tråkiga är att jag tror att jag själv är
sådan och jag försöker att låta bli att vara det, men runt
om mig finns massor av jättefina människor och en del
av dem låter sig utnyttjas av såväl vänner som flick/pojk-
vänner. Dom förändrar varandra, pressar varandra och
får folk och göra saker som dom normalt inte skulle
göra om deras eget förnuft och hjärta fick råda...

Men varför detta behova att "styra" runt då?
Ja... jag vet inte... men sen kan jag också se folk
runt omkring mig som inte har en aning om vad
gråt och ångest är.. men som ändå skall tala om
för andra vad som skall och inte skall göras...

Ibland önskar jag att jag med sådana bara kunde
trycka på en knapp så försvann dom, men då är jag
ju lika korkad jag.. som styr på det viset!?
- Nej det är ju en konst att veta var gränsen går
och hur mycket man skall bry sig...

Helgen har iaf gjort att jag fått sova ut två nätter,
och dessutom tröttat ut mig kroppsligt också.
- Det har varit bra för mig, fått komma bort, prata
lite och få distans till allt som händer och hur jag
mår inombords... Tack Leo & Archi!


1999-10-14 21:30
Ibland känns det som om folk runt omkring mig har
svårare än jag själv att hantera ledsamhet o sorg.
- ibland kan man vara ensam... men ändå inte vilja
prata med någon. Ibland vill man bara ringa och säga
hej och kanske inte så mycket mer... man vill höra
en röst man "bryr sig om" och inget mer...
Men då tror alla att man absolut skall ta livet av sig,
- en gång för alla - jag vill INTE dö... jag är bara trött,
ensam och ledsen.. men jag orkar inte prata utan
vill kanske vara ensam, men bara hör nån röst då och då.
Visst tycker jag livet suger och ibland om man inte läser
mellan raderna kan man nog lätt tro att det är så...
och hade jag velat dö, så hade jag inte misslyckats,
men jag är liten och feg och har så svårt att hantera mina
känslor, det är så svårt att säga att jag uppskattar mina
vänner så otroligt mycket... man skall väll inte nämna
någon för då känner sig någon annan glömd.. men alla
betyder ni så mycket och jag är glad att ha Er.
Men försök att förstå att allting inte handlar om att man
skall göra sig illa bara för att man inte vill prata länge...

Idag har jag promenerat med Mari.. gjort sånt där som
vi aldrig haft tid med, umgås som ett normalt par...
vet inte riktigt var vi står idag, men vi skall umgås som
vänner och ta hand om det som finns kvar, och även om
mina ögon är som pingpong-bollar så älskar jag Mari och
vill inget hellre än att leva resten av livet med henne!!!

Jag har också snackat med en kurrator idag... fan vad
skönt, äntligen någon som förstår och kan berätta för mig
varför det är som det är.. hon skulle hjälpa mig att komma
till en psykolog och få prata av mig... och försöka få mig att
lugna ner mig efter allt jobb så jag kan äta igen...
fan det är så illa jobbigt att kräkas upp allt jämt... jag vill
ju äta men är som ett satans anorexifall, och jag vet verkligen
inte hur jag skall ta mig ur det!?!?!?

Idag känner jag mig trött iaf. och tror att jag kan somna
till natten... och till alla Er mina vänner... även om jag är
tyst, feg och ledsen/tråkig så tänker jag alltid på Er,
och Ni finns i mitt hjärta och mina drömmar... även om
Mari alltid finns längst fram...

- tack för att Ni finns....


1999-10-14, kl 08:18
Klockan är inte mer än åtta på morgonen... tror aldrig
att jag tänkt så illa mycket som jag gjort dom senaste
dagarna... hela mitt liv har det varit som så att när någon
kommer för nära så blir man trist och otrevlig - bara för
att knuffa bort dom lite... så man skall få distans igen,
så det slipper bli som med pappa...
Varje gång han fick sina perioder och drack.. så kom han
tillbaks när pengarna var slut, lovade att det aldrig skulle
hända igen... och sen när man verkligen trodde på det och
vågade lita på honom igen så blev det samma visa igen
och kvar stod man... kanske 8-10 år och kunde inte fatta
varför man blivit så lurad och utnyttjad... eller var det Vi
i "familjen" som utnyttjade pappa?

När jag var tillsammans med Sarah så upprepade det
sig ju hela tiden... så fort vi hade det riktigt bra så
ställde jag till det... och nu samma sak med Mari och inte
ens alla tjejer ihop kan slå de känslor jag har för henne....
Men varför skall det vara så svårt att hantera en sån sak,
när vi har det bra så blir jag dum och elak och pressar
henne från mig... jag får panik när hon tycker om att
"klänga & pussa" - men jag älskar ju det - varför???
- Ett tag kändes det skönt att hon letade eget och flyttade
hem därför att då sa hon vad hon ville och vad hon skulle
må bra av - och det viktigaste är ju att hon har det bra och
är lycklig... sen om det är med mig är ju fint... men om det
inte är det så får jag ju vara glad för hennes skull, jag älskar
ju henne och då är jag glad om hon är glad!

Men det finns inget hellre jag vill än att leva resten av mitt
liv med henne... försöka få barn ihop och bara må bra, men
hur fan skall det gå om man inte vågar älska? Eller visa att
man känner alla dom här varma känslorna som inte ens går
att beskriva i ord...

- Jag vaknar på natten... vänder mig om och tror att hon
skall ligga där, så jag kan få höra henne andas... känna
hennes doft... och värme, men där är ingen - det är kallt
och ensamt... inga ljud mer än TV'n som står på hela tiden...
- gud så jag saknar henne....
Skulle kunna göra vad som helst för att inte såra henne mer..
- hon är ju den som betyder mest... och så blir det så fel!
VARFÖR EGENTLIGEN?
Faaaan, att jag inte fixar att visa känslor...
Hon är ju frisk som vinden.... varm som sommarsolen,
skön som sommarnatten...
Uh... sånt tjat - men älskar henne faktiskt!

1999-10-12
Solen skiner lite igen.... tankarna i skallen bara snurrar runt
och fan vet vad jag skall ta mig till egentligen.
Men... ingen annan kan ju ta reda på det åt mig, antar jag!?

Sticker ut på nån av öarna och hoppas att jag får svar där
på vad som skall göras eller komma skall...
Blir absolut ingen Norge-resa, orkar inte höra deras tjat på
om hur allt varit och hur det kunde bli om pappa levt..
nej - ensamhet och evighet är nog orden...
Eller... ja vem vet men man får väl pröva sig fram, det är ju
satan bara att jag inte kan ge fan i telefonen när det verkligen
är läge för att låta bli den... men nu har jag ju löst det problemet
också... ingen mobil och jag har sagt upp min vanliga telefon till
slutet av veckan... så - fan vad skönt!

Får du tid över nån gång så lyssna på Niklas Strömstedt's skiva "OM"
- och sista spåret på den... så tankvärda ord från någon som nog blivit
illa sårad - av en kvinna.... - jag förstår vad han menar!

Carpe diem.... eller försök åtminstone!!!!



999-10-11, eftermiddagen...
Hem.. vad vet man egentligen vad som är hem... älska, hur vet man
egentligen vad älska är? När älskar man någon så högt att man vet
att det man gör är det som blir bäst i längden...!?

Är det fel och egoistiskt att göra som man själv känner att man
behöver och vill... göra det som man velat så länge man kan minnas,
vad är fel och vad är rätt egentligen. Just nu tror jag mig veta det,
men timmarna som går får visa vad "han" tycker.

Tittar ut, för 5 minuter sen sken solen, nu är det full storm med
regn och blåst - tänk vad snabbt det skiftar med naturens krafter
egentligen...  fattar inte att jag är så lugn inom mig...
ville bara skriva några korta rader...
- Nä.... jag ska ringa farmor igen och göra henne glad, det behöver
hon med tanke på allt hon fått gå igenom...

"En lycklig saga som plötsligt försvinner,
ett hastigt farväl och tårar som rinner...
Munnen den ler men hjärtat det gråter,
det är över och kommer aldrig mer åter.."

1999-10-11
Hemma igen efter en helg som skulle bli vila och tanke.... vilket det
iofs blev men kanske inte, kunde bara konstatera att jag återigen
inte är sämre än någon annan... vilket gör mig ännu mer fundersam,
man kan konstatera att en del människor blir helt förblindade av
kärlek och blir alldeles för snälla för sitt eget bästa, dom låter
sig förändras och bli det som deras partner vill att dom skall bli.
Ungefär som med mig och Sarah, vi älskade varandra vansinnigt
mycket - men vi försökte forma varandra till något vi inte var
eller borde vara... vi kämpade och slet - men hela tiden åt varsit
håll istället för samma håll.... och när man ser sådant upprepa
sig blir man bara ledsen och fundersam.

Världen är full av svek, och folk som bara är som dom är, kör med
andra för att alltid få sin vilja fram - typ som jag själv även om
jag verkligen försöker att låta bli med det... men varför är det som
regel alltid killen i ett förhållande som skall göra en massa saker/
uppoffringar för sin tjej/partner. Fan det måste ju ändå handla om att
kompromissa eller? Men som en vis kille sa till mig, "det är så infekterat"
och det är bebis-språket som gäller när man inte vill eller vågar gå
på djupet i samtalet... samma problem som jag brottas med dagligen...

Det känns så ledsamt att inte kunna skriva något skojjigt i dagboken,
men jag känner mig så illa besviken och att jag är så satans trött
på att jag försöker att ändra mig men så fort det är något så får jag
ut för det - även om jag inte ens var del i det från början...
- man blir så jävla besviken - men man vet ju var man har folk då..!?

JO.... en kul grej i helgen... jag fick träffa Leif och det var himla
skoj att träffa honom igen... synd bara att han & co bor så långt
bort... och nr jag får ut mina pengar från försäkringsbolget så
är jag historia - bort från Sverige och all denna satans ytlighet,
vuxna människor som hackar och sårar vandra och jag är så
satans klen att jag låter det bita på mig

Men jag får glädjas över att trots allt jag sagt om mitt jobb, så
har jag två chefer som har förmågan att lyssna och ta till sig
det man säger - fastän dom egentligen inte alls behöver göra
det idagens läge... och bara för att nån är chef förväntar man
sig att dom skall vara övermänniskor och orka hur mkt som helst...
- men alla har en gräns... och jag har passerat mig och gud skall
veta att min "låga" är illa svag nu och jag vet inte hur jag skall
få syre att göra den stark igen...

Två saker skulle jag behöva, kollo-skogen... doften, naturen
och alla stigar som jag känner utan och innan...
sen att försöka förstå varför alla är som dom är och hur jag
kunde vara så satans dum och leva hela mitt liv på en lögn,
på den jävla uppfostran jag fick - ta, ta och se till att du har
mycket pengar....

- Minns när jag låg på IVA efter ryggolyckan, det första
jag kommer ihåg att min mamma sa var att;
- Detta kan du få ut mycket pengar för....
fan - där låg jag och kanske skulle få sitta i rullstol för
resten av mitt liv.... och vid varje besök klagade hon
över att HON hade ont någonstans och hur jobbigt det
var att hjälpa mig med saker jag själv inte kunde ordna.

- Det skrämmer mig att jag kanske blir likadan mot mina
barn... hur skall jag kunna undvika det?
Tur är väll kanske att jag förmodligen inte kan få barn
efter den där satans olyckan.... men vem bryr sig?
- Min mamma blir nog glad för då får jag ju ut mera
pengar från min försäkring och då har ju henns uppfostran
lyckats.... ha, ha och mera pengar...
Fan så hon pressade pappa.... det är fult att säga men att
han fick cancer och dog var hans räddning - nu har han det
bra och är förhoppningsvis i himlen... och att han blev
alkolist det förvånar mig inte ett dugg... men en sån som min
mor bredvid sig som aldrig var nöjd förstår jag att han
inte klarade sin vardag, och det jävliga var att jag gjorde
inte ett skit för att hjälpa honom - jag tyckte bara synd om
mig själv för att han aldrig fanns när jag behövde honom...
och så fort han fanns där och jag bröjade lite på honom igen
så söp han till igen och allt vi byggt upp sket sig igen.
Kanske är det därför som jag inte klarar av att ty mig till
någon på ett normalt sätt...

Ja... fan jag vet inget alls mer än att mitt jobb och folk
runt mig där fått mig in i en illa mörk gränd... och batterierna
i ficklampan har just tagit slut...

Mörkret skrämmer ibland, men gud så skönt det kan vara
ibland och bara gråta och känna sig usch...
- jag är i allafall begåvad med att ha dom bästa vänner
man någonsin skulle kunna önska sig!

- Att våga är att för en stund förlora fotfästet, men att inte
våga är att dö en smula...

Usch blä, jag är så disträ

1999-10-06
Ibland blir jag både trött och förvånad på mig själv....
minns min tid i Citygruppen då man skulle ha hand om både utbildningen
och den fortlöpande verksamheten... alla krävde att det skulle funka,
men ingen fattade att man gjorde massor av förberedelser innan allt
skulle ske - därför att det syntes inte...

Då som nu lät jag personer trycka ner mig och lät mig själv ta skit,
ända skillnaden idag är väll att jag visar att jag blir ledsen.
Jag kan också idag många år senare i samma situationer märka om
det beror på mig eller om det beror på nån annan.
- Men likförfannat låter jag mig tryckas ner och ligger sen som ett
satans paket och tycker synd om mig själv...
Men varför tar jag åt mig när nån hackar? Borde jag inte har lärt
mig att slå bort sånt? Det var ju samma sak med Citygruppen...
hur mycket man än arbetade så var det alltid någon som klagade,
men allt funkade och det fanns utrustning - men det var ju så
det skulle vara - så ingen märkte att det blev som det blev...
Borde ha slutat med den där satans föreningen långt tidigare än
jag någonsin gjorde.... en massa folk som man trodde var ens
vänner väntade på första bästa tillfälle att slå kniven i ryggen
på en bara för att själv kunna kliva uppåt och andra som man
trodde man kunde tala med bara drog sig undan och ljög...
Faaan, så besviken jag är!
Likså på jobbet.... folk som bara klagar, men vad gör dom
själva - egentligen?
Nej jag har längre undrat vad min chef gjort inne på sitt rum,
men jag tror att jag börjar fatta hur han också har det...
vi bara gnäller och hinner inte märka det som faktiskt görs...
- Det är kort sagt mindre bra...

Kroppen är så trött och ledsen.... jag vill skrika ut min ilska,
gråt, frustration men vad hjälper det? Vad skall man ta sig till
egentligen? Jag låter liksom saker äta på mig så jag till slut
bara inte fixar det mer... varför, varför, varför..

Men som en MYCKET god vän sa en gång;

I en stund av sorg, så bjuder jag dig till min borg!

Så nu...vips i min sorg och tomhet så fanns han där...
- Konstigt...
Kontentan är - låt inte andra gnaga på dig... och försök att
uppskata det finns runt omkring dig - klaga inte innan
du provat dennes skor och stol!

Tjo och spy - en riktigt vindby(som blåser friskt på dig!)



1999-10-04

Varför, det blir mycket varför just nu!
Pratade med farmor idag, gud så jag saknar pappa...
förstår inte att jag inte kommer över att han inte finns längre...
jag har tom. tappat räkningen på om det är fyra eller fem år
sedan han dog nu... finson han har som inte ens kommer ihåg det va?

Mitt i all ångest så känns det som ett ton tegelsten fallit av mina
axlar idag - äntligen ett beslut som jag tror är bra... vi flyttar isär
- den här gången på riktigt. Blir nog bäst så att hon har sitt eget och jag mitt...
- hatar bara att ligga ensam i sängen och fundera på hur livet skall bli
och om jag aldrig skall kunna finna det där som får mig att bli riktigt
glad och lycklig eller snarare när jag skall komma till den dagen i mitt liv
då jag inte sårar allt och alla som kommer i min väg..?!

Igår gick jag hem från jobbet en timme innan, jag orkade bara inte vara
kvar i det satans kaoset som var i helgen.... folk runt omkring som inte
alls borde ha det jobbet som dom har egentligen, fantastiskt trevliga
männsikor - men - som borde använda sina resurser på annat... men vems
fel är det att fel kunskaper anväds på fel sätt? Den som sitter där eller den
som är chef... ja vem vet - int jag iallafall.

Gud så dåligt jag mådde, stress och press hela tiden... och alla som
gnäller hade ju dessutom rätt... hur fan skall man kunna bolla ifrån sig
sådant egentligen?

Jag vet inte varför jag är så "slut och bränd" som jag är... men allt
är liksom tomt... jag är så lack på allt, så matt...
jag har verkligen inget mer att ge... jag skulle vilja göra något helt
annat - lära mig något nytt - åka bort från ALLA och göra något som
är helt och hållet mitt beslut...
Saken är den att man kan fly från sina problem men aldrig från
sig själv.... och hur fan löser man det egentligen?

Nej, jag är ledsen och tårarna tar aldrig slut....
Ledsen att det blir så mycket tråkigt och aldrig något glatt,
men man vill helt enkelt inte skriva av sig när allt är bra...

Snipp snapp snopp och inget är på topp...


1999-10-03
Varför skall det vara så svårt att våga... allt handlar ju
om att våga egentligen, men så sen handlar det ju om
att inte göra nån annan illa också. Hur skall man veta
vad som är rätt egentligen?

Skall man göra det för någon annan människans skull eller
skall man göra det för sin egen skull? Hur skall man veta när
det är rätt att göra det egentligen? Men mitt i allt så handlar
det ju om att inte vara rädd för det som händer sen...
och då blir det ju återigen att man måste våga, och nu tror jag mig
kunna våga säga att jag inte är rädd längre. Känner mig lugn och
ganska harmonisk....Känns fånigt bara att man byggt hela sitt liv
på en satans lögn, men för första gången i mitt liv skall det bli som
JAG vill - i mitt hjärta.
- och jag skiter faktiskt i vad folk säger om det!

Tårana rinner eller är det regnet som piskar mot min kind?
Känns som om man inte kan känna skillnaden längre... det känns
så pinsamt att jag byggt mitt liv på lögnen om att allt en dag skall bli
bra och att man skall finna glädje i det som finns och görs...
nej man blir bara arg o otrevlig när man runt omkring sig har människor
som inte är ett dugg bättre än mig... ochjag som såg ner på mig själv
och skämdes för den jag var...
nej... vad skall man känna och vad skall man göra...

Tonerna från Mohikan-skivan strömmar ut från högtalarna...
musiken... precis som jag känner mig just nu... full av adrenalin men
ändå inte, full av förtvivlan men ändå inte..
full av panik och förvirring men ändå ett totalt lugn inom mig...

Har inte så mycket mer att säga nu mer än;

- SNIPP SNAPP SLUT SÅ VAR SAGAN SLUT....



1999-09-12
Ett tag sedan jag skrev nu... synd att det inte blir så ofta för jag tror att det
vore bra att få ur sig mer och oftare så blir det inte så satans mycket att spy ur sig...
Mår inte alls bra just nu, har glömt viktiga saker till folk som står mig mycket nära,
bara för att det var lite tufft för mig på jobbet och i livet, känns trist när sånna
saker skall gå ut över andra...
Jobbet har verkligen varit pest den här helgen, tror aldrig jag mått så satans illa
efter två arbetspass som dessa... fattar inte hur fan det skall vara egentligen men
jag försöker att lämna jobbet på jobbet och sen får det vara bra.

Är lite matt på allt just nu, blir inte riktigt frisk... hela tiden nån infektion som ligger
och jävla så man inte kan komma i den fina form som man en gång var, innan den där
satans olyckan. Men men.... det har ju varit fint väder nu och det känns jättebra,
det behövs verkligen sol på en för att man skall må bra, tyvärr jobbar man ju jämt
när det är fint väder men man får ju ändå känna av det när man åker hem med vagnen!
Just det ja.... idag var första gången på många månader som jag FRÖS på vagnen....
en plattnäsa hade dragit ner rutan så det drog där jag satt men jag tänkte på alla de gånger
jag suttit i den där, satans plåtburken på hjul och tillräckligt med el på taket för att få
varenda hårstrå på hela kroppen att resa sig, då jag svettats halvt ihjäl... fy för satan
säger jag bara... nej jag tror ändå att jag ser fram emot hösten med alla fina färger och så!

Nä nu får det bli nattinatti... tjosanhejsan!


1999-09-06
Tillbaks i Göteborg... himla skönt faktiskt, tror det var länge sedan jag längtade
så efter min egen säng, bussresan var hemsk..
- både dit till Örebro och ner... de som körde borde inte ens ha körkort, det var
dom mest korkade omkörningar har jag sett i hela mitt liv - INTE ens Andreas
gör sämre omkörningar i stadstrafik.... och detta var ändå på landsvägen!
Kort sagt åk INTE med Sala Silverpil... även om det var billigt så var det
fruktansvärt... dom hade inte ens en satans AC på bussen, jag trodde jag skulle
svettas ihjäl på vägen hem... och bakfyllan slog mig hela tiden i magen... FAAAAN!

Att gå ut med grabbarna var satans skoj, visade också att min förmåga att chamra
och flörta inte helt dött... jag klarade tom. att uppföra mig på ett snyggt sätt när det
äntligen behövdes, vanligtvis går ju det åt helvete... *ler* Anders var med bägge
dagarna och det är aldrig tråkigt med han.... fan det var den roligaste helg jag har
haft på länge, men fattar inte varför man skall stänga klockan 02 i Örebro när man
här i Göteborg kan ha öppet till fem på morgonen...

Asch.... vem bryr sig.... life go's on! Vet ju att Ni är några som läser denna fåniga
dagbok, men jag vill åka bort..någonstans där det är lugnt, varmt och skönt...
nja, varmt behöver det inte vara men jag vill bort och ha det gott men jag vet inte
riktigt vart jag vill och behöver lite råd...  har Ni några bra idéer? Skriv då?!

1999-09-02
Skall åka till Örebro igen och träffa folket däruppe... och kanske gå ut o ta en öl,
eller två - vem vet? Och på söndag skall jag cykla Väringen Runt, iofs bara 5 mil
men ändå HIMLA kul...

Gott o komma ifrån byn lite här nere, även om det är skönt här nere i Göteborg
så tror jag att jag behöver få komma bort en liten stund från allt som är,
jobbet o hemmet. Är himla trött efter de två nätter jag jobbat, massor att göra
och vi var kort om folk, men jag jobbade med helt rätt folk, iofs så saknades
någon... men men det var de två roligaste arbetspass jag haft under H E L A
min tid på firman.. Det var jag, Jonas, Peter på lära... ingen hövding på sen
natten men så bra som det gick har jag nog aldrig upplvet det!

Tänk... ja.... även om livet suger så fan vad roligt det var!
Tjo o hej, nu ska jag packa så jag kan dra imorn...

p.s
förändringar i dagboken;
jag skriver det nya högst upp, så slipper man
bläddra igenom allt skit för att komma längst ner!