UPPSALA UNIVERSITET
Statsvetenskapliga institutionen
Självständigt arbete D
Höstterminen 1999

Författare: Johanna Nählinder
Handledare: Sverker Gustavsson

INNEHÅLL:

FIGURFÖRTECKNING
TABELLFÖRTECKNING

1 DEN SVÅRA SOCIALPOLITISKA INTEGRATIONEN
Syfte och hypoteser
Bakgrund

2 TRE VÄLFÄRDSREGIMER
Välfärdsregimer
Dekommodifiering
Stratifiering
Tre välfärdsregimer med olika bakgrund
Den konservativa välfärdsregimen
Den liberala välfärdsregimen
Den socialdemokratiska välfärdsregimen
Ett Europa med tre välfärdstraditioner
Välfärdsregimernas relevans

3 OPINIONENS ROLL
Opinionen är viktig
Variationer i opinionen
Variation mellan politikområden
Variation mellan länder

4 DEN EUROPEISKA OPINIONENS INSTÄLLNING TILL SOCIALPOLITIK
Europeiska Unionens medlemsstater
Eurobarometerns frågor
Skillnader och likheter
Små skillnader i opinionens inställning
Fråga 1: nationellt eller överstatligt beslutsfattande
Fråga 2: Europaparlamentets prioriterade politikområden
Fråga 3: européernas rädslor
Fråga 4: vad kommer att inträffa
Olika frågor, olika resultat

5 OPINIONEN ÄR NEGATIV TILL SOCIALPOLITIK INTEGRATION

6 REFERENSFÖRTECKNING

7 BILAGA

1. DEN SVÅRA SOCIALPOLITISKA INTEGRATIONEN

EU är i grund och botten en ekonomisk union och det är därför kanske inte så konstigt att EUs socialpolitik är begränsad. Socialpolitiken intar också en särställning gentemot de andra politikområdena och är mycket svår att integrera, bland annat därför att det inte finns någon samsyn om hur socialpolitiken ska bedrivas. Samtidigt utmärker sig Europa för sina gemensamma traditioner, inte bara inom krigs- och kulturområdet, utan också i hur man väljer att arrangera välfärden.

Det finns flera anledningar till att en gemensam socialpolitik känns avlägsen. Jones tar, i sin bok "The Politics and Economics of the European Union" upp ett par anledningar till varför socialpolitik är svår att integrera. För det första finns stora demografiska och socioekonomiska variationer inom den europeiska unionen. För det andra saknar med-lemsländerna motiv att överlämna makten över socialpolitiken till en överstatlig nivå eftersom socialpolitiken är legitimerande för nationalstaten. För det tredje skulle det krävas stora ekonomiska överföringar för att åstadkomma en gemensam social-politik. För det fjärde har de europeiska medlemsstaterna byggt upp sina system för organiserande av välfärd på olika sätt. De tillhör olika välfärdsregimer. Esping-Andersen hävdar i sin mycket omtalade bok "The Three Worlds of Welfare Capitalism" att organiserandet av välfärdsstater inte är värdemässigt neutralt. Utöver dessa problem kan läggas att det, även om viljan finns, är svårt att harmonisera de olika systemen.

Integrationen fördjupas olika snabbt på olika politikområden - man ska inte, anser Stone Sweet & Sandholz i artikeln "Integration, Supranational Governance, and the Institutionalization of the European Polity", betrakta integrationen som en enhet. Politikområdet telekommunikationer är exempelvis överstatligt i högre grad än politik-området socialpolitik.

Integration inom andra politikområden leder till att det blir allt svårare att bedriva enskild nationell socialpolitik. Kersbergen & Verbeek hävdar i sin artikel "The future of national social policies in the context of European Integration" att internationella processer - som exempelvis globaliseringen och den europeiska integrationen - i sig begränsar såväl nationalstatens självständighet som dess förmåga att bedriva nationell politik i allmänhet och socialpolitik i synnerhet. Ett konkret exempel på detta är att medlemsländerna, för att uppnå konvergenskriterierna, tvingas minska statsutgifterna, vilket indirekt påverkar statens möjlighet att bedriva välfärdspolitik.

Det pågår en diskussion om hur skillnaderna mellan välfärdsstaterna ska och bör hanteras och hur en framtida europeisk socialpolitik ska se ut. Scharpf hävdar i sin bok "Governing in Europe" att medlemsländer som tillhör samma välfärdsfamilj kan lära sig förändras av varandra.

Leibfried hävdar i artikeln "Towards a European welfare state" att det har betydelse hur långt ifrån varandra välfärdsstaterna står. Om välfärdsstaterna står nära varandra kan de sammanfogas som en bieffekt av den ekonomiska och politiska integrationen. Detta kallar Leibfried bottom-up integration. Är detta inte möjligt måste samordningen av socialpolitiken komma ovanifrån, det vill säga från EU-byråkratin.

En juridisk anledning till att den socialpolitiska integrationen går långsamt är att lagstiftning som berör exempelvis socialpolitik kräver en hög samstämmighet inom ministerrådet medan lagstiftning som berör den inre marknaden har konstitutionell kraft gentemot medlemsländerna. Ministerrådet kan inte blockera sådan lagstiftning.

En praktisk anledning till att den socialpolitiska integrationen inte är mer omfattande är den förmåga till problemlösning som finns på överstatlig respektive nationell nivå. För vissa politikområden, som telekommunikation, finns ett hög förmåga till problem-lösning på överstatlig nivå men inte på nationell nivå. Ett sådant område är därför naturligare att integrera än andra. För andra politikområden, som till exempel undervisning, är problemlösningskapaciteten hög på nationell nivå men låg på överstatlig nivå. Områden som försäkringslagstiftning har hög problemlösnings-kapacitet både på nationell och överstatlig nivå. Socialpolitik, slutligen, har låg problemlösningskapacitet på både överstatlig och nationell nivå och detta bidrar till att politikområdet inte integrerats i högre utsträckning. Enligt Kersbergen & Verbeek skulle nationalstatens problemlösningskapacitet på sikt minska med ökad integration och globalisering, vilket innebär att den nationella problemlösningskapaciteten skulle minska ytterligare utan att den överstatliga problemlösningskapaciteten självklart skulle öka.

Det finns sammanfattningsvis många orsaker till varför den socialpolitiska integrationen är begränsade. En av dessa orsaker undersöks närmare i uppsatsen, nämligen att systemen för organiserandet av välfärd ser olika ut i olika länder.

Esping-Andersen presenterar tre typer av välfärdsstater som förekommer bland industrialiserade demokratier. Dessa har olika sätt att stödja - och begränsa - den kapitalistiska ekonomin. Begränsningarna har skett av sociala, kulturella och eko-nomiska skäl. Olika välfärdsregimer innebär olika sätt att se på välfärdsstaten. Dessa olika sätt torde återspeglas i den allmänna opinionen. Välfärdsregimer påverkar mycket, inte bara socialpolitiken som behandlas här. I denna uppsats kombineras detta med en faktor Jones inte tar upp i sin uppräkning, nämligen opinionens inställning till den socialpolitiska integrationen. Opinionen är i de flesta medlemsländer kritisk till social-politisk integration.

1.1. Syfte och hypoteser
Det finns flera teorier om vad som kan förklara länderbundna variationer hos opinionen. Syftet med den här uppsatsen är att mot bakgrund av Esping-Andersens typologisering av välfärdsstater i välfärdsregimer undersöka om opinionen i länder som tillhör olika välfärdsregimer ställer sig olika i frågan om socialpolitisk integration. Ett bisyfte är att undersöka om en konkurrerande hypotes kan förklara opinionens inställning till socialpolitisk integration.

Uppsatsen behandlar alltså inte medlemsländernas inställning till socialpolitisk integration eller hur respektive sociala system och institutioner är uppbyggda. Inte heller ingår det i uppsatsens syfte att undersöka opinionens inställning till integration som sådan.

Uppsatsen vägleds av två hypoteser. Huvudhypotesen är att välfärdsregimtillhörighet har betydelse för hur opinionen ser på EUs socialpolitiska integration. Hypotesen förutser inte hur detta samband skulle se ut och är därför oriktad. Den konkurrerande hypotesen är att ju längre ett land varit medlem i unionen desto positivare är opinionen till socialpolitisk integration. Denna hypotes förutsäger hur sambandet mellan tid och opinion ser ut. För att hypotesen ska uppfyllas måste alltså medlemsländer som varit medlemmar längre tid i unionen vara mer positiva till socialpolitisk integration än de som varit anslutna kortare tid. Hypotesen är alltså riktad. Uppsatsens betoning ligger på den första hypotesen som också beskrivs mer utförligt.

En tredje hypotes har också diskuterats. Finns det ett negativt samband mellan hur stor del av BNP (alternativt de offentliga utgifterna) medlemsländerna spenderar på socialpolitik och opinionens inställning till socialpolitisk integration? En sådan hypotes implicerar att ett land som Sverige, där socialpolitiken är kostsam, skulle ha en opinion som är negativ till socialpolitisk integration eftersom det skulle innebära försämringar i den förda socialpolitiken. Hypotesen har inte undersökts i uppsatsen eftersom nödvändig statistik inte varit tillgänglig.

En viktig avgränsning är att enbart elva av den europeiska unionens femton medlems-länder har undersökts. Urvalet diskuteras vidare i avsnitt 4.1.

Uppsatsens undersökningsobjekt är socialpolitik, en central uppgift för välfärdsstaten. Socialpolitik definieras också som en statlig aktivitet som kan delegeras. Socialpolitiken har olika omfattning i olika länder. Elmér beskriver i boken "svensk socialpolitik" den svenska socialpolitiken som uppdelad i två huvudinriktningar: inkomstöverföring och vård/social service. Därtill kommer en rad områden med inslag av socialpolitik, exempelvis kulturpolitik, kriminalvård, utbildning, bostadspolitik och arbetsmarknadspolitik. Där en specifik definition på socialpolitik används i uppsatsen anges det. Den europeiska socialpolitiken har främst varit inriktad på arbetsmarknadspolitik, se vidare avsnitt 1.2 nedan.

I uppsatsens analys undersöks opinionernas inställning till en överstatlig "hälsa och social välfärd" och "socialpolitik" respektive opinionernas förväntan på EUs inverkan på deras "sociala förmåner". Ingen vikt kommer dock att läggas vid denna distinktion utan "hälsa och social välfärd" respektive "sociala förmåner" ses som delar av socialpolitik.

I uppsatsen används, förutom litteraturstudier, också kvantitativa metoder. Då antalet fall är begränsat har deskriptiv statistik används som komplettering till regressions-analys, vilket diskuteras utförligare i avsnitt 4.2.

Eftersom uppsatsen baseras på Esping-Andersens välfärdsregimer kommer dessa - och vad de grundas på - att presenteras utförligt i kapitel 2. I slutet av kapitel 2 presenteras också två alternativa välfärdsregimindelningar. Kapitel 3 presenterar opinionens betydelse för den europeiska integrationen och hur denna opinion ser ut. Här presenteras också den konkurrerande hypotesen. I kapitel 4 utförs undersökningen av opinionen som sedan analyseras i kapitel 5. Efter uppsatsen ligger tre figurer i bilaga.

1.2 Bakgrund
Det europeiska samarbetet har redan från början haft spår av socialpolitik även om den aldrig varit omfattande. Leibfried hävdar till och med att det inte finns någon europeisk välfärdspolitik, bortsett från inom jordbruksområdet. Följande redogörelse baseras huvudsakligen på Falkners redogörelse i boken "EU social policy in the 1990s" där socialpolitik definieras som marknadskorrigerande mekanismer. Som exempel på detta nämns grundläggande sociala rättigheter och arbetslagstiftning.

Fram till Romfördraget var socialpolitiken tämligen okontroversiell. Redan kol- och stålfördraget innehöll drag av socialpolitik, men denna var begränsad till kol, stål och atomenergiområdet. Bland annat fastställdes kol - och stålarbetarnas fria rörlighet och några grundläggande standard slogs fast. Därutöver beslutades om bistånd i vissa fall, i form av exempelvis flyttningsbidrag och yrkesutbildning.

I och med Romfördraget ökade den gemensamma socialpolitiken och blev tvärsektoriell. Inför Romfördraget diskuterades också vilken välfärdsfilosofi som skulle vara vägledande för det europeiska samarbetet. Falkner refererar tre ståndpunkter, representerade av tre länder. Tyskland föredrog en närmast neoliberal inriktning där marknadskrafterna skulle bestämma även arbetsmarknads- och sociala frågor. Frankrike förespråkade en blygsam harmonisering av socialpolitiken eftersom de ansåg att deras höga sociala avgifter och deras princip om lika lön för lika arbete annars skulle utgöra en komparativ nackdel. Italien såg att ett sådant öppnande av gränser kunde bli kostsamt för den fattiga italienska södern.

Den kompromiss som blev resultatet undvek en harmonisering av socialpolitiken på europeisk nivå, samtidigt som välfärdsbehovet skulle tillgodoses av den ekonomiska tillväxten. Kompromissen gick alltså framförallt på Tysklands linje. Som kompensation tillkom några artiklar av mer interventionistisk art. Avsikten med dem var inte att ge EG en möjlighet att intervenera utan tvärtom (artikel 118) att poängtera medlemsstaternas ansvar för socialpolitiken. Istället kom två andra artiklar att användas för att föra upp socialpolitiken till europeisk nivå, artikel 100 och artikel 235.

Från Romfördraget och fram till 1972 fokuserade den europeiska socialpolitiken på arbetskraftsrörlighet. Detta avlöstes av arbetslöshet som främsta fokus vilket konkret-iserades genom Social Action Programme, SAP, som kom 1972.

Enhetsakten innebar en stor revision av Romfördraget. Medan näraliggande områden (som till exempel miljö, forsknings- och utvecklingspolitiken) fick en större överstatlig roll skedde detta inte för socialpolitiken, med två undantag, båda i artikel 118. På grund av formuleringen av artikeln kunde kvalificerad majoritet för första gången användas. Falkner resonerar att anledningen till detta var att området låg nära frågor som berör den inre marknaden. Det europeiska samarbetet har inslag av socialpolitik, även om dessa är begränsade.

2 TRE VÄLFÄRDSREGIMER

Esping-Andersens bok "The three worlds of welfare capitalism" utkom 1990. I boken delas, med hjälp av en kvantitativ jämförande metod, arton industrialiserade stater in i tre välfärdsregimer. Välfärdsregimerna är idealtyper och representerar olika sätt att organisera välfärd. De tre välfärdsregimerna är den liberala välfärdsregimen, den konservativa välfärdsregimen och den socialdemokratiska välfärdsregimen.

2.1 Välfärdsregimer
Esping-Andersens kategorisering av välfärdsstater i välfärdsregimer bygger på kvalitén på de sociala rättigheterna, välfärdsstaternas sociala stratifiering och förhållandet mellan staten, familjen och marknaden. Esping-Andersen grundar främst sin typologi på kvalitén på de sociala rättigheterna - dekommodifiering - och den sociala stratifieringen.

2.1.1 Dekommodifiering
Esping-Andersen väljer att mäta kvalitén på de sociala rättigheterna genom att undersöka hur dekommodifierande välfärdsstaterna är. Dekommodifiering kan ungefärligen översättas med marknadsberoende, det vill säga i vilken utsträckning medborgarna är beroende av marknaden för sin överlevnad. Dekommodifiering handlar med andra ord om i vilken utsträckning individer eller familjer kan upprätthålla en socialt acceptabel levnadsstandard oberoende av deltagande på arbetsmarknaden.

Dekommodifiering kan vara mer eller mindre omfattande. Den liberala välfärdsstaten, till exempel, tillhandahåller förvisso en minimal välfärd, men erbjuder låg dekommodifiering då ersättningen är låg och stigmatiserande. Dekom-modiferingsgraden är märkbar på områden som sjukförsäkring, rätt till sjukfrånvaro, pension, mödraledighet, tjänstledighet för studier, föräldraledighet och arbetslöshets-försäkring.

Hur mäter man i praktiken hur dekommodifierad en välfärdsstat är? Esping-Andersen utgår från pensionsförsäkringssystemet, sjukförsäkringssystemet samt systemet för arbetslöshetsersättningar och konstruerar med hjälp av dessa ett index som visar hur lätt det är att välja att inte arbeta. Indexet baseras för det första på vad som krävs för att man ska omfattas av systemet. Är det lätt eller svårt att bli inkluderad? För det andra har Esping-Andersen undersökt vilka försvårande faktorer (som exempelvis antal karensdagar) som är inbyggda i systemet. För det tredje vägs ersättningsnivåns storlek mot andel av befolkningen som täcks av välfärdsåtgärden.

Undersökningen är baserad på 1980 års uppgifter. Hur robust är Esping-Andersens mått på dekommodifiering, och vilken inverkan har det på modellens applicerbarhet? Detta diskuteras vidare i avsnitt 2.3.

2.1.2 Stratifiering
Stratifiering är en effekt av hur man väljer att organisera välfärdsstaten och påverkar bland annat klassindelningen och den sociala solidariteten. Denna stratifiering sker bland annat genom utbildningssystemet och organisationen av socialtjänster, speciellt de som är riktade till kvinnor. Vilken omdistribuerande roll välfärdsstaten kommer att ha beror på hur dess system för sociala överföringar ser ut. Därför kan man hävda att stratifieringen sker medvetet.

Esping-Andersen väljer att inte mäta välfärdsstatens stratifierande effekt i termer av inkomstfördelning. Istället konstruerar han tre index där han mäter graden av konserva-tism, liberalism respektive socialism.

Konservatism mäts med hjälp av två variabler, "korporatism" (antal yrkesspecifika pensionsförsäkringar) och "etatism" (andel av BNP som används till statsanställdas pensioner).

Liberalismen mäts med hjälp av tre variabler: för det första andel av de totala offentliga social utgifter som går till behovsprövade bidrag. För det andra den privata sektorns andel av det totala pensionssparandet samt för det tredje den privata sektorns andel av den totala sjukvårdskostnaden.

Socialism mäts också med hjälp av två variabler: "universalism" (andel av populationen som är berättigade till pensionsförsäkring, sjukförsäkring samt arbetslöshetsersätt-ningar) och jämlikhet i strukturen av förmåner. Även de uppgifter som ligger till grund för välfärdsstatens stratifierande effekt är hämtade från 1980.

I nästa avsnitt presenteras de tre välfärdsregimerna som bygger på begreppen dekom-modifering och stratifiering.

2.2 Tre välfärdsregimer med olika bakgrund
Grundat på begreppen dekommodifiering och stratifiering gör Esping-Andersen klusteranalyser. De arton industrialiserade demokratierna klustras på liknande sätt för begreppet dekommodifiering och för begreppet stratifiering och ger upphov till en indelning i konservativa, liberala och socialdemokratiska välfärdsregimer. Välfärds-regimerna är idealtyper och rena typfall saknas. De länder som undersökts är således mer eller mindre konservativa, liberala eller socialdemokratiska till sitt sätt att organisera välfärdsstaten. Esping-Andersen hävdar att detta mönster kan förklaras av staternas historiska utveckling och förhållande till kapitalismen.

2.2.1 Den konservativa välfärdsregimen
Den konservativa välfärdsstaten återfinns i det kontinentala Europa, det vill här säga i Österrike, Frankrike, Tyskland och Italien. Den konservativa välfärdsstaten ersätter marknaden som välfärdsproducent men enbart då familjens möjlighet att bistå är uttömd. Den konservativa välfärdsstaten vilar på en kristen grund vilket har lett till att stor möda har lagts på att bevara den traditionella familjen. Detta i sin tur har påverkat socialförsäkringssystemet som ofta inte inkluderar hemmafruar. Socialförsäkringen uppmuntrar till moderskap och organiserad barnpassning saknas ofta. Den konservativa staten är klasskonservativ och dess sociala rättigheter är kopplade till klass och status.

Kapitalismen förde med sig såväl social utjämning som klasskonflikter. Eftersom kommodifiering av arbetskraft sågs som ett hot mot de system av arbetskraftskontroll som de styrandes makt och privilegier grundades på kom den konservativa traditionen att systematiskt angripa kommodiferingen. Centralt för konservatismen var att de traditionella statusförhållandena inte ändrades.

Konservatismens syfte var alltså att bevara rådande stratifiering och den konservativa välfärdsregimen har också den starkaste stratifierande effekten. Den konservativa välfärdsstaten intar en mellanposition mellan den liberala och den socialdemokratiska välfärdsstaten då den liberala välfärdsstaten är mindre och den socialdemokratiska välfärdsstaten är mer dekommodifierande.

Den konservativa välfärdsstaten har bidragit på två sätt till utvecklingen av socialpolitiken. För det första gav vissa stater de statsanställda speciella fördelar vilket leder till en skillnad i status mellan statstjänstemännen och medborgarna. För det andra kom socialförsäkringen att bli generösare än i den liberala välfärdsstaten.

2.2.2 Den liberala välfärdsregimen
Den liberala välfärdsstaten återfinns i länder som USA, Kanada och Australien. Staten uppmuntrar marknaden att tillgodose medborgarnas behov av välfärd. Detta kan göras passivt, genom att staten garanterar ett minimum (skyddsnät) eller genom att den aktivt sponsrar privata välfärdsprojekt. Effekten av detta är att befolkningen delas upp i två kategorier: en rikare grupp som använder marknadsdifferentierad välfärd och en fattigare som använder statlig välfärd. Den statliga välfärden håller låg nivå och är ofta stigmatiserande. Medborgarna har minimala sociala rättigheter och är i hög grad beroende av marknaden. Eftersom marknaden är central som välfärdsproducent är genderfrågor ointressanta. Den liberala välfärdsregimen är den välfärdsregim som är minst dekommodifierande.

Den liberala välfärdsstaten har en helt kommodifierad arbetskraft som ideal. Man ansåg att grundtrygghet i sig skulle leda till fattigdom, arbetslöshet, dryckenskap och moralisk korruption och att marknaden klarade av att ge grundtrygghet åt alla. I den mån marknaden inte klarade detta tvingades man söka hjälp i prekapitalistiska institutioner som familjen och kyrkan. Den liberala välfärdsstaten är i hög grad stratifierande och intar en mellanposition mellan socialdemokratiska och konservativa välfärdsstaten.

2.2.3 Den socialdemokratiska välfärdsregimen
Den socialdemokratiska välfärdsstaten återfinns nästan enbart i de skandinaviska länderna och riktar sig även till medelklassen. Därför har den också en ganska hög välfärdsnivå, lika för alla. Till skillnad från de andra välfärdsregimerna vill man för-statliga de kostnader familjebildningen för med sig och välfärdsstaten ser till individens behov. Organisationen av välfärden för också med sig att marknaden blir utkonkurrerad som välfärdsproducent. För att ha råd med detta krävs full syssel-sättning.

Socialismen uppstod i hög grad som en reaktion mot kapitalismens kommodifiering av arbetskraft. Socialpolitik var ett dubbelbottnat medel, eftersom den och ena sidan kunde stödja det kapitalistiska systemet genom att ta hand om de sociala problem det medförde men och andra sidan hotade att försvaga kapitalismen. Vem som skulle omfattas av dekommodifieringen var länge ett problem eftersom man ville ge hjälp till de som behövde det utan att hamna i det liberala, behovsprövande, systemet. Den social-demokratiska välfärdsstaten är den välfärdsregim som har starkast dekommodifierande effekt och den verkar aktivt mot stratifiering och har lägst stratifiering.

2.2.4 Ett Europa med tre välfärdstraditioner
De europeiska välfärdsstaterna härstammar från olika traditioner och har inkrementalistiskt konstruerats för att hantera olika konsekvenser av kapitalismen. Därför ser också välfärdsstaternas praktiska politik olika ut idag. Tabell 2.1 samman-fattar de tre välfärdsregimernas inställning till kommodifiering och stratifiering.

Tabell 2.1. Välfärdsregimerna
De tre välfärdsregimernas förhållande till begreppen kommodifiering och stratifiering.
Källa: egen bearbetning efter Esping-Andersen, s. 47, 52, 73.

		inställning till kommodifiering
		positiv	negativ
inställning till stratifiering	positiv		konservativ
	negativ	liberal	socialdemokratisk

Inom den europeiska gemenskapens ram finns länder med tre olika principer för hur välfärd ska organiseras, vilka som ska producera välfärd (stat, marknad, familj) hur fördelningspolitik ser ut (stratifiering) och till vilken grad medborgarna ska vara beroende av marknaden (dekommodifiering).

I kapitel fyra undersöks om välfärdsregimerna kan förklara opinionernas inställning till socialpolitisk integration. I det kommande avsnittet diskuteras om Esping-Andersens typologisering fortfarande är ett relevant sätt att dela in välfärdsstater. Två alternativa indelningar, Leibfrieds och Scharpfs, presenteras.

2.3 Välfärdsregimernas relevans
Esping-Andersen skrev "The three world of welfare capitalism" år 1990. Som angavs i avsnitt 2.1.1 och 2.1.2 är de kvantitativa uppgifter teorin grundas på från år 1980. Under denna tjugoårsperiod har stora förändringar skett i välfärdsstaternas organisation och de mått som Esping-Andersen använder för att operationalisera har i vissa fall ändrats sedan 1980. För att ta ett par exempel hämtade från Sverige har antalet karensdagar i sjukförsäkringen minskat sedan 1980 vilket, enligt Esping-Andersen, leder till att den svenska välfärdsstaten är mindre dekommodifierande idag. Samtidigt har också den privata sektorns andel av det totala pensionssparandet ökat vilket skulle leda till att Sverige blivit liberalt i ökad omfattning och därmed mer stratifierande.

Esping-Andersen hävdar att historiska faktorer ligger bakom de utslag på måtten som används för att operationalisera dekommodifikation och stratifikation. Esping-Andersen hävdar alltså att indelningen i viss mån är robust.

Bortsett från att synen på välfärdsstaten har ändrats sedan 1990 har också Europas politiska karta förändrats. Den förändring som i första hand berör Esping-Andersens typologisering är sammanslagningen av Östtyskland och Västtyskland år 1990. Enligt Leibfried innebär detta inget problem eftersom den västtyska socialpolitiska modellen har kommit att appliceras på det forna Östtyskland. Därför behöver inte Tysklands sammanslagning i sig göra Esping-Andersens typologisering mindre relevant.

Leibfried har valt att med utgångspunkt från Esping-Andersens typologisering istället dela in EU i fyra olika välfärdsregimer, nämligen den skandinaviska välfärdsstaten, Bismarck-länderna, de anglosaxiska länderna och de latinska länderna. Indelningen tycks överrensstämma i stort med Esping-Andersens typologisering med avvikelsen att Leibfried särskiljer de latinska länderna (Spanien, Grekland och även södra Italien och Frankrike) som en egen regim. På så sätt skapas en nord-syd dimension i EU. Metodologiskt är det dock svårt att kvantitativt mäta opinionen i delar av länder. En annan svårighet med Leibfrieds modell är att han i mindre utsträckning än Esping-Andersen visar vart länderna i EU hör. Ytterligare en nackdel är att Leibfried valt att enbart basera sin modell kvalitativt. Därför är inte Leibfrieds modell i detta fall ett alternativ till Esping-Andersens modell, men tjänar som en påminnelse om att det finnas andra indelningar som kan vara relevanta.

Scharpf delar, liksom Leibfried, in EU i fyra så kallade välfärdsfamiljer: den skandinaviska, den kontinentala, den sydländska och den anglosaxiska. Scharpf poängterar att det även finns blandformer. Eftersom varken Leibfried eller Scharpf specificerar vart den europeiska unionens medlemsländer hör är det svårt att se hur indelningarna skiljer sig åt. Scharpf ser den sydländska välfärdsfamiljen som en variant på den kontinentala välfärdsfamiljen. Skillnaden är att den sydländska välfärdsstaten är mindre omfattande och mindre generös än den kontinentala.

Scharpf använder sin typologisering till att dra slutsatsen att det finns medlemsstater som har liknande välfärdsstater och därför liknande struktur och institutioner. Dessa kan därför förväntas stöta på liknande problem och de vinner därför på att lära från varandra och på att koordinera sina reformstrategier. Inte heller Scharpfs modell är ett alternativ till Esping-Andersens typologisering. Fortsättningsvis används Esping-Andersens typologisering för att undersöka skillnader i den europeiska opinionens syn på social-politisk integration.

3 OPINIONENS ROLL

Den europeiska opinionen har ingen central betydelse för det europeiska samarbetet. Opinionens inställning skiljer sig också åt beroende på politikområde. Ett område som "miljö" stöds generellt i högre utsträckning av opinionen är socialpolitik. Opinionen är inte heller europeisk utan ser olika ut i olika länder. Ett par förklaringar till detta presenteras nedan.

3.1 Opinionen är viktig
Det europeiska samarbetet är i första hand ett elitprojekt. När stål- och kolunionen 1952 fick organet "High Authority" var det, enligt Monnet, för att leda till ett arbetssätt som skulle binda samman eliter och intressegrupper. Med avsikt undvek man allmänhetens inblandning. Monnet ansåg att ett sådant arbetssätt skulle skapa och befästa gemen-samma intressen. Detta elitistiska drag har följt den europeiska integrationsprocessen.

Spelar det någon roll vilken inställning opinionen har till integration? En grundläggande tanke, inom såväl neofunktionalismen som neorationalismen är att integration kan fortgå mot bakgrund av en tillåtande opinion. Detta innebär att integration kan fortgå så länge medborgarna passivt tillåter fortsatt integration. Ett flertal forskare, bland annat Hoskyns i boken "Integrating Gender" , Dalton & Eichenberg i artikeln "Citizen support for policy integration" , McKay i sin bok "Rush to union" , Schmitter i artikeln "Examining the present Euro-polity with the help of past theories" och Niedermayer i introduktionen till boken "Public Opinion and Internationalized Governance" anser att opinionen efter Enhetsakten och Maastrichtfördraget inte längre är lika tillåtande. Dalton & Eichenberg visar att allmänhetens inställning till Enhetsakten och Maastricht kom att påverka integrationsprocessen negativt.

Dalton & Eichenberg menar att den allmänna opinionens inflytande endast sträcker sig till att påverka vilka områden som är mest mottagliga för vidare integration respektive på vilka områden den allmänna opinionen kan komma att försena vidare integration.

3.2 Variationer i opinionen
Den europeiska opinionens inställning till integration varierar. Opinionens inställning varierar över tid, men den varierar också mellan länder och mellan politikområden. Opinionen kan vara mer positivt inställd till integration inom ett politikområde än inom ett annat.

Det går därför inte egentligen att tala om en europeisk opinion eller en europeisk integration. Opinionens inställning blir intressant först när den bryts ned på länder och politikområden.

3.2.1 Variation mellan politikområden
I artikeln "Citizen support for public integration" undersöker Dalton & Eichenberg den europeiska opinionens inställning till överstatlighet för olika politikområden. Gränsöverskridande frågor eller frågor som inte direkt påverkar den individuella levnadsstandarden får i allmänhet stort stöd av opinionen. Frågor som berör den inre marknaden och försvar intar en mellanposition. De frågor som opinionen i lägst omfattning vill se överstatliga är frågor som berör nationell kultur och nationell välfärd. Dit hör till exempel kulturpolitik och undervisning.

Dalton & Eichenberg kommer också fram till att stöd inom ett politikområde kan förklaras av stöd inom andra politikområden. En positiv inställning till integration på ett politikområde innebär alltså ofta en positiv inställning även på andra områden.

Figur 3.1 visar att stödet för överstatlighet varierar mellan olika politikområden. Den aggregerade europeiska opinionens stöd för överstatlighet överstiger inte 45 procent för något enskilt politikområde. Det finns däremot, se figur 7.1 i bilagan, politikområden där majoriteten av ett enskilt lands opinion är positiv till överstatlighet. Minst stöd för överstatlighet har politikområdet hälsa och social välfärd.

Figur 3.1. Variationer mellan politikområden i andel positiva till överstatlighet
Källa: egen bearbetning efter Eurobarometer nr 49 s. B24f.

3.2.2 Variation mellan länder
Stödet för integration varierar också mellan länder. Överlag stödjer, enligt Dalton & Eichenberg, EU6 integrationsprocessen mer än EU9, EU10 och EU12. Enligt Niedermayer i artikeln "Trends and Contrasts" finns dock inget sådant samband. Hypotesen utvecklades då man fann att EU6 stödde integration i större omfattning än EU9. I och med EU12 kom detta att ifrågasättas eftersom både Spanien och Portugal redan från början visade ett högt stöd för integrationsprocessen. Denna hypotes testas i modifierad form i uppsatsen där det undersöks om det finns ett positivt samband mellan tid i unionen och opinionens inställning till socialpolitisk integration. Denna hypotes benämns den konkurrerande hypotesen i uppsatsen.

Med nittio procents sannolikhet finns det heller inget samband på aggregerad nivå mellan tid i unionen och inställningen till EU. Fyra länder framstår, se figur 3.2, som mer positiva än de övriga, nämligen Italien, Nederländerna, Luxemburg och Irland.

Figur 3.2.Variationer i andel positiva till integration

Källa: egen bearbetning efter Eurobarometer nr 49 s. B17.

Niedermayer tar upp ett par andra förklaringar till varför stödet för integration varierar mellan länder. För det första kan bakomliggande faktorer av politisk, kulturell, historisk eller ekonomisk art inverka. Denna inverkan kan vara av positiv art. EU10 och EU12 såg medlemskap som ett bidrag till demokratisering, stabilisering och legitimisering av de nationella nya demokratiska politiska systemen. Denna inverkan kan också vara av negativ art. Enligt Niedermayer förklarar detta såväl Storbritanniens (i egenskap av forn stormakt) som Danmarks (som när boken skrevs var enda nordiska landet i det europeiska samarbetet) inställning till det europeiska samarbetet.

För det andra kan förhållanden på nationell nivå påverka inställningen till unionen. Niedermayer nämner här Italien där stöd för integration ofta ses som en flykt från det nationella styret. Man väljer inte den europeiska unionen - man väljer snarare bort det nationella alternativet.

En tredje förklaringsmodell är att statens storlek påverkar. Storleken kan påverka negativt: Danmark är rädd för att förlora självständighet. Storleken kan även påverka positivt: Irland ser det europeiska samarbetet som en möjlighet till förbättring.

Uppsatsens hypotes, att välfärdsregimtillhörighet har betydelse för hur opinionen ser på EUs socialpolitiska integration, kan ses som en förklaring till vad opinionens inställning till socialpolitisk integration beror på. Uppsatsen undersöker opinionens inställning till ett enskilt politikområde, socialpolitik, och testar två förklaringar till opinionens inställning.

4 DEN EUROPEISKA OPINIONENS INSTÄLLNING TILL SOCIALPOLITIK

För att undersöka hypotesernas giltighet testas de i detta kapitel empiriskt. Mot bakgrund av kapitel två förväntas skillnader i synen på socialpolitik mellan länder som tillhör olika välfärdsregimer. Det antas att skillnader som finns mellan olika välfärds-regimer också återspeglas i opinionens inställning till socialpolitisk integration. Mot bakgrund av kapitel tre förväntas ett positivt samband mellan antal år i den europeiska gemenskapen och inställningen till socialpolitisk integration.

4.1 Europeiska Unionens medlemsstater
Esping-Andersen utgår i sin undersökning från arton industrialiserade demokratier och av dessa arton ingår idag elva i EU. Av dessa är endast ett medlemsland liberalt, nämligen Storbritannien. De konservativa välfärdsstaterna inom EU är Italien, Tyskland, Österrike, Frankrike, Irland samt Belgien. De fyra socialdemokratiska välfärdsstaterna är Nederländerna, Danmark, Finland och Sverige.

Av EUs medlemsländer utelämnar Esping-Andersen fyra i sin analys, nämligen Luxemburg, Grekland, Portugal samt Spanien. Det är svårt att kategorisera de åter-stående fyra länderna. Esping-Andersen påpekar också att studien inte kan generaliseras till andra länder. En försiktig kommentar är att medan Luxemburg kan antas tillhöra någon av de tre välfärdsregimerna (vilken är svårare att avgöra eftersom närstående länder, Belgien och Nederländerna, tillhör olika välfärdsregimer) kanske inte Grekland, Portugal och Spanien kan systematiseras på detta sätt.

Leibfried kategoriserar Grekland, Portugal och Spanien till en egen grupp, den latinska. Eftersom han även vill räkna Frankrike och delar av Italien till denna grupp är inte Leibfrieds indelning förenlig med Esping-Andersens. Därför kommer de fyra länderna inte att analyseras. De fyra länderna kommer av symmetriskäl inte heller att analyseras i den konkurrerande hypotesen.

Som bekant skedde inträdet i det europeiska samarbetet vid fem olika tidpunkter. De ursprungliga medlemmarna var Italien, Frankrike, Belgien, Nederländerna, Luxemburg och Tyskland. År 1973 tillkom Storbritannien, Irland och Danmark, 1981 Grekland, 1986 länderna på den iberiska halvön och 1995 Österrike, Sverige och Finland. Det innebär att länderna i undersökningen kom med i unionen vid olika tidpunkter, se tabell 4.1 nedan.

Tabell 4.1. EUs medlemsländer uppdelade på välfärdsregim och inträdesår
Källa: egen bearbetning efter Esping-Andersen s 65, 74-76 samt Europas femton medlemsländer s 4.

	konservativa	liberala	socialdemokratiska	övriga
1952 EU6	Italien Frankrike Belgien Tyskland		Nederländerna	Luxemburg
1973 EU9	Irland	Storbritannien	Danmark
1981 EU10				Grekland
1986 EU12				Spanien Portugal
1995 EU15	Österike		Sverige Finland

När den stora diskussionen om det europeiska samarbetets framtida inriktning ägde rum i samband med Romfördraget bestod unionen nästan enbart av konservativa länder. De flesta konservativa medlemsländer var med från begynnelsen och hälften av de socialdemokratiska medlemsstaterna anslöts 1995, men både den konservativa och den socialdemokratiska välfärdsregimen har representanter som anslöts vid tre olika tidpunkter.

4.2 Eurobarometerns frågor
Eurobarometern, som är den skrift som publicerar opinionsundersökningar om européernas inställning till EU, har använts för att undersöka om det finns skillnader mellan opinionens inställning till socialpolitisk integration i olika medlemsländer. Eurobarometern är en serie opinionsundersökningar som genomförts i EUs medlemsstater sedan 1973 på begäran av Generaldirektoriatet för information. Intervjuerna genomförs av nationella opinionsinstitut (i Sverige av Temo ). Tusen personer över fjorton år intervjuas i nästan alla länder. Detta är ett tämligen stort stickprov.

I de senaste volymerna av Eurobarometer berörde fyra frågor direkt eller indirekt den socialpolitiska integrationen. De fyra frågor som speglar medborgarnas inställning till socialpolitik har analyserats ur senast tillgängliga Eurobarometer. De fyra frågorna (som hädanefter benämns fråga 1, 2, 3 respektive 4) presenteras nedan.

Medan fråga 1 och 2 tolkar attityden till integration respektive Europaparlamentets inblandning i socialpolitiken behandlar fråga 3 och 4 vad opinionen anser om EUs inverkan på sociala förmåner. Fråga 3 och 4 ligger alltså egentligen något utanför hypoteserna men kommer ändå att analyseras.

Den första frågan behandlar nationellt kontra överstatligt beslutsfattande. De intervjuade har tagit ställning till arton olika politikområden. Dessa framkommer av figur 3.1. För vart och ett av dessa har de angett om de anser att beslutsfattandet över politikområdet ska vara nationellt eller överstatligt.

Den andra frågan behandlar vilka tre politikområden Europaparlamentet ska fokusera på. De intervjuade har fått välja högst tre av tretton politikområden som de vill att Europaparlamentet ska fokusera på. De tretton politikområdena är utrikespolitik, miljö och konsumentfrågor, valuta, ekonomisk politik, arbetslöshet, tredje-världen-frågor, cancer/aids, utbildning och kultur, forskning, droger och kriminalitet, socialpolitik, immigrationspolitik samt mänskliga rättigheter.

Den tredje frågan består av påståenden som medborgarna hyser rädsla för. Frågan finns enbart med i Eurobarometer 46 och 47. De intervjuade ska till ställning till tretton olika påståenden och för vart och ett av dessa ange om de hyser rädsla för att det ska inträffa.

Den fjärde frågan består av påståenden som medborgarna anser sannolikt kommer att inträffa. Frågan finns med i samma Eurobarometrar som fråga 3 och de intervjuade ska ta ställning till samma tretton frågor som i fråga 3.

4.2.1 Skillnader och likheter
I fråga 1 kallas politikområdet "health and social welfare". I fråga 2 kallas politikområdet "social policy". I fråga 3 och 4 undersöks vad intervjupersonerna tror om framtida "social benefits". Som diskuterats i avsnitt 1.1 skiljer sig dessa begrepp förvisso från varandra men detta betonas inte i uppsatsen.

Fråga 1 och fråga 2 skiljer sig åt på fyra punkter. I fråga 1 uppmanas den intervjuade att ta ställning till om politikområdet ska vara nationellt eller överstatligt. I fråga 2 uppmanas den intervjuade att ta ställning till om Europaparlamentet ska prioritera politikområdet. Det innebär att de som inte tycker att ett område ska prioriteras kan tycka att det ska vara överstatligt (men inte prioriterat), att det ska vara nationellt eller kanske inte hanteras inom politikens sfär utan till exempel av familjen eller marknaden.

En andra skillnad mellan fråga 1 och fråga 2 är att delvis olika politikområden tas upp. Fråga 1 tar upp arton politikområden, fråga 2 tretton. Sex av dessa politikområden är identiska i båda frågorna. Ytterligare ett par återfinns i olika form i de båda frågorna.

En tredje skillnad är att den intervjuade är begränsad till tre alternativ i fråga 2. Någon sådan begränsning finns inte i fråga 1. I fråga 1 saknar övriga sjutton politikområden relevans för tolkningen av resultatet. I fråga 2 konkurrerar socialpolitik med andra politikområden.

En fjärde skillnad är att fråga 2 explicit frågar vad Europaparlamentet kan göra för att försvara den intervjuades intressen. I kombination med begränsningen till tre svarsalternativ får det konsekvenser för hur man svarar. Fråga 2 mäter alltså vad opinionen är mest intresserad av.

Likheterna mellan fråga 3 och 4 tycks vara större än skillnaderna. Som nämnts tidigare är det samma tretton områden de intervjuade ska ta ställning till i båda fallen. Relevant för undersökningen är bara ett område, sociala förmåner.

4.3 Små skillnader i opinionens inställning
Opinionens inställning till socialpolitisk integration undersöks i fyra olika frågor och med två metoder. Opinionens inställning till socialpolitisk integration undersöks dels med hjälp av regressionsanalys, dels med hjälp av medelvärde och standardavvikelse, det vill säga deskriptiv statistik. Eftersom antalet länder är så litet har varje lands inställning representeras i stapeldiagram. För att texten inte förbli lättläst har tre figurer lagts i bilaga.

Varje fråga representeras av två diagram som visar medelvärde och spridning för välfärdsregimer respektive inträdesår. Spridningen visas som ±1,64 standardavvikelser. Det motsvarar en signifikansnivå på tio procent. Denna högre signifikansnivå motiveras av det låga antalet länder som analyseras. Med andra ord är resultatet korrekt för nittio procent av alla stickprov. Samma signifikansnivå används i regressionsanalyserna. Standardavvikelsen är noll för den liberala välfärdsregimen eftersom välfärdsregimen består av enbart ett land. För de resultat som är signifikanta presenteras även det justerade R2-värdet.

4.3.1 Fråga 1: nationellt eller överstatligt beslutsfattande
Som framgår av figur 7.1 i bilagan är stödet för överstatlig socialpolitik lågt i samtliga länder. Andelen positiva till överstatlig socialpolitik varierar mellan tolv procent av befolkningen (Finland) och strax över femtio procent av befolkningen (Italien). Italien är också det enda land där majoriteten anser att politikområdet hälsa och social välfärd ska vara överstatligt. Nederländerna avviker kraftigt från de övriga länderna i den socialdemokratiska välfärdsregimen.

Figur 4.1 Andel positiva till överstatlig socialpolitik
Medelvärde respektive standardavvikelse för medlemsländer i EU uppdelade efter välfärdsregim samt inträdesår.

Källa: egen bearbetning efter Eurobarometer nr 49 s. B24.

Den socialdemokratiska välfärdsregimen skiljer sig signifikant från de konservativa och liberala välfärdsregimerna. Den socialdemokratiska välfärdsregimen är mindre positiv till en överstatlig socialpolitik än de konservativa och de liberala välfärdsregimerna. Däremot skiljer sig inte den konservativa eller den liberala välfärdsregimen signifikant från den socialdemokratiska välfärdsregimen enligt figur 4.1. Regressionsanalysen visar att det är av större betydelse att den socialdemokratiska välfärdsregimen är skild från de konservativa och de liberala välfärdsregimerna än att den konservativa välfärdsregimen inte är signifikant skild från den socialdemokratiska. Sålunda finns en signifikant skillnad på tioprocentsnivån i inställningen till sociala frågor. Modellens justerade R2 är 0,33, det vill säga välfärdsregimstillhörigheten förklarar en tredjedel av skillnaderna i inställning till överstatlig socialpolitik.

Det finns inga statistiskt säkerställda skillnader i inställningen till överstatlig socialpolitik som kan kopplas till inträdesår.

4.3.2 Fråga 2: Europaparlamentets prioriterade politikområden
Andelen som anser att socialpolitik borde vara ett av Europaparlamentets tre viktigaste politikområden varierar mellan 8 procent (Irland) och 25 procent (Finland), se figur 7.2 i bilagan. Den socialdemokratiska välfärdsregimen är tydligt tudelad: medan Sverige och Danmark inte anser att socialpolitik ska prioriteras anser Nederländerna och Finland det i högsta grad.

Figur 4.2. Andel positiva till socialpolitik som ett prioriterat område för EP
Medelvärde respektive standardavvikelse för medlemsländer i EU uppdelade efter välfärdsregim samt inträdesår.
Källa: egen bearbetning efter Eurobarometer nr 49 s. B56f.

Det finns inga statistiskt säkerställda skillnader, varken mellan välfärdsregimer eller mellan inträdesår vilket framgår av figur 4.2.

4.3.3 Fråga 3: européernas rädslor
En majoritet av alla européer är rädda för att det egna landet ska få minskat inflytande, att droger och brottslighet ska öka, att rika länder ska betala för fattiga länder, att östutvidgningen ska bli dyr, att förlora sociala förmåner, att förlora sin nationella valuta, att förlora arbetstillfällen och för skattehöjningar. En majoritet av européerna är rädda för att förlora sociala förmåner, men det finns saker man är mer rädd för.

Figur 4.3. Andel icke-rädda för förlust av sociala förmåner på grund av EU
Medelvärde respektive standardavvikelse för medlemsländer i EU uppdelade efter välfärdsregim samt inträdesår.
Källa: egen bearbetning efter Eurobarometer nr 47 s. B26f.

I genomsnitt 60 procent av européerna är rädda för att förlora sociala förmåner. Två konservativa länder, Italien och Irland, är mycket mindre rädda än de övriga för att förlora sociala förmåner. Just dessa länder ansåg (se figur 7.3 i bilaga) att socialpolitik skulle vara prioriterat i mindre utsträckning i Europaparlamentet.

Analyseras enbart medelvärdena i figur 4.3 tycks det finnas ett mönster: den liberala välfärdsregimen är räddast och den socialdemokratiska välfärdsregimen är oräddast för att förlora sociala förmåner. Tas även spridningen med i analysen kvarstår inget resultat - det finns inga samband mellan välfärdsregim och rädsla att förlora sociala förmåner. Det finns heller inga statistiskt säkerställda samband mellan inträdesår och rädsla att förlora sociala förmåner.

4.3.4 Fråga 4: vad kommer att inträffa

I genomsnitt, se bilaga figur 7.3, anser 65 procent av européerna att det är troligt att de kommer att förlora sociala förmåner som en konsekvens av medlemskapet. I alla länder är andelen som inte tror de kommer att förlora sociala förmåner större än andelen som inte är rädd för att förlora sociala förmåner. Detta samband gäller inte bara sociala förmåner utan alla politikområden.

Figur 4.4. Andel som inte tror sig riskera förlust av sociala förmåner på grund av EU
Medelvärde respektive standardavvikelse för medlemsländer i EU uppdelade efter välfärdsregim samt inträdesår.
Källa: egen bearbetning efter Eurobarometer nr 47 s. B24f.

Inget land har en majoritet som anser att det är osannolikt att de sociala förmånerna kommer att försämras på grund av EU. Man tror alltså att man kommer att förlora sociala förmåner, men man bekymrar sig för det i mindre utsträckning. Det finns inga skillnader, se figur 4.4, mellan välfärdsregimerna.

Inträdesåret "1973" skiljer sig signifikant från "1995" och tvärt om. Det justerade R2 är 0,33. Det innebär att inträdesåret kan förklara 33 procent av skillnaden i opinionens inställning.

4.3.5 Olika frågor, olika resultat
I avsnitt 4.3.1 till 4.3.4 har opinionens inställning till social integration undersökts i fyra frågor. Vid en jämförelse mellan fråga 1 och fråga 2 slås man av att en mycket större andel av opinionen är positiv till integration av hälsa och social välfärd än till att Europaparlamentet ska prioritera socialpolitik.

Detta behöver inte bero på att undersökningsobjekten - hälsa och social välfärd respektive socialpolitik - inte är exakt desamma. En antydan till förklaring av vad detta kan bero på fås vid jämförelse av figur 7.1 och figur 7.2 i bilagan. Stödet för ett genom-snittligt politikområde i fråga 1 var 49 procent men varierar mycket mellan länderna - från 65 procent (Italien) till 37 procent (Finland). Hälsa och social välfärd ligger i samtliga fall under det genomsnittliga stödet för politikområdena.

Stödet för ett genomsnittligt politikområde i fråga 2 låg för samtliga länder mellan 20,3 och 22,7. Spridningen är med andra ord mycket liten. Stödet för politikområdet socialpolitik är i sex länder påfallande lägre än det genomsnittliga stödet, i tre länder något lägre och i två länder till och med högre än det genomsnittliga stödet.

En rimlig förklaring är att när antalet politikområden man får välja begränsas tvingas de intervjuade att prioritera och man uppmanas prioritera de områden som gynnar en själv mest. Då prioriteras andra områden än socialpolitik. Ett exempel är tredje-världen-frågor som, se figur 3.1, har det högsta stödet för överstatlighet i fråga 1. I fråga 2 har tredje-världen-frågor tvärtom det lägsta stödet. Ett annat exempel är att 65 procent av alla italienare vill att ett genomsnittligt politikområde i fråga 1 ska vara överstatligt, se figur 7.1 i bilagan. Hela 51 procent vill att politikområdet hälsa och social välfärd ska vara överstatligt medan (fråga 2) enbart tio procent av italienarna vill att socialpolitik ska prioriteras. Fråga 2 tycks ha inslag av egoism som fråga 1 saknar. Tilläggas bör att Dalton & Eichenbergs undersökning som refereras i avsnitt 3.2.1 utgår från fråga 1, inte fråga 2.

Det ska heller inte glömmas bort att fråga 2 specificerar vad Europaparlamentet ska prioritera men eftersom inte alternativet specificeras det går inte att utläsa vad de som röstar mot röstar för. Röstar man för att området inte ska prioriteras eller för att politikområdet ska handhas av en annan instans? Är alternativet i så fall överstatligt, nationellt eller rent av att politikområdet bättre handhas utanför politiken: av marknaden eller familjen?

Det är uppenbart att fråga 1 och fråga 2 undersöker olika inställningar. Därför är det kanske inte förvånande att undersökningen visar på olika resultat.

Fråga 3 och 4 tycks vara mycket lika. I samtliga länder som undersökts är det fler som inte är rädda för att förlora sociala förmåner än som inte anser att det kommer att inträffa, vilket även framgår av figur 7.3. Med andra ord är det fler som tror att de kommer att förlora sociala förmåner på grund av EU än som är rädda att förlora dessa förmåner. Det går inte att utläsa ur (den tryckta) Eurobarometern om det är samma individer som tror att de kommer att förlora sociala förmåner som är rädda för att göra det. En skillnad mellan frågorna är alltså att fler tror att de kommer att förlora sociala förmåner än som är rädda för det. En annan skillnad är att skillnaderna i ingångsår är signifikanta för fråga 4 men inte för fråga 3.

5OPINIONEN ÄR NEGATIV TILL SOCIALPOLITIK INTEGRATION

Fråga 1 uppvisar signifikant resultat. Den socialdemokratiska välfärdsregimen är med nittio procents sannolikhet mindre positiv till en överstatlighet inom politikområdet hälsa och social välfärd än den konservativa och den liberala välfärdsregimen. Tyvärr återfinns inte samma mönster i fråga 2. Opinioner i olika välfärdsregimer låter inte Europaparlamentet prioritera socialpolitik i samma utsträckning. Det finns inget signifikant säkerställt resultat angående ingångsår. Trots att enbart "1952" formade gemenskapens socialpolitik, se avsnitt 1.2 och 4.1, vill de inte i större utsträckning än de andra medlemsländerna göra den överstatlig.

Med nittio procents sannolikhet är det en större andel av opinionen i "1973" som inte tror att de kommer att förlora sociala förmåner än i "1995". De nyaste medlemsländerna tror med andra ord i högre utsträckning än "1973" att de kommer att förlora sociala förmåner. Men "1995" skiljer sig inte signifikant från "1952". Som tidigare angetts är den konkurrerande hypotesen riktad. Eftersom "1995" inte skiljer sig signifikant från "1952" på ett sådant sätt att "1952" är mindre benägna att tro på försämringar är hypotesen inte verifierad trots att skillnaden är signifikant.

Sammanfattningsvis ger undersökningen inget stöd åt den konkurrerande hypotesen: att det skulle finnas ett samband mellan inträdesår och opinionens inställning till socialpolitisk integration. Detta kan ha tre orsaker. För det första kan resultatet bero på urvalet av länder. För det andra kanske sambandet inte gäller socialpolitisk integration. För det tredje kan hypotesen helt enkelt vara felaktig - Niedermayer antyder att det inte finns ett samband.

För att undersöka vilken eller vilka av dessa tre orsaker som är den korrekta har samtliga EU-länders inställning till EU undersökts (jämför figur 3.2). Det finns enbart ett signifikant resultat, se figur 5.1. Gruppen "1995" skiljer sig signifikant från "1981" och "1986". Detta är inte tillräckligt för att verifiera hypotesen.

Figur 5.1. Variationer i andel positiva till integration mellan olika inträdesår
Medelvärde respektive standardavvikelse för medlemsländer i EU uppdelade efter välfärdsregim samt inträdesår.
Källa: egen bearbetning efter Eurobarometer nr 49 s. B17f.

Resultatet av undersökningen beror inte på urvalet av länder eftersom inte heller en undersökning av samtliga medlemsländer kan styrka hypotesen. Resultatet beror inte heller på att undersökningsobjektet är socialpolitisk integration eftersom inte heller en undersökning av inställningen till integration kan styrka opinionen. Den konkurrerande hypotesen är falsifierad och den tycks dessutom inte vara korrekt för integration i stort. Den konkurrerande hypotesen kan inte bättre förklara opinionens inställning till socialpolitik.

Ett visst stöd ges åt huvudhypotesen: att det finns ett samband mellan välfärdsregimtillhörighet och opinionens inställning till en socialpolitisk integration. Det finns inga signifikanta skillnader vad gäller inställningen till konsekvenserna av ett EU-medlemskap. Det finns inte heller några signifikanta skillnader i inställningen till vilka områden Europaparlamentet bör prioritera. Däremot är den socialdemokratiska välfärdsregimen mindre positiv till en överstatlig socialpolitik. Esping-Andersens typologi kan i viss utsträckning förklara skillnader i opinionens inställning till socialpolitisk integration. Esping-Andersens typologi förmår dock inte skilja den liberala och den konservativa välfärdsregimens inställning åt.

En central fråga är varför de fyra frågorna inte ger samma resultat. På en nivå är detta enkelt att besvara: frågorna mäter inte samma sak, även om det är svårt att i detalj reda ut skillnaderna mellan dem. På annan nivå är det svårare: vilken av frågornas resultat är centralt? Vilken fråga besvarar hypotesen? Ett viktigt argument för att lyfta fram fråga 1 är att den explicit mäter inställningen till överstatlighet vilket inte fråga 2 gör. Fråga 3 och 4 mäter inte inställningen till integration utan konsekvenserna av medlemskapet.

Esping-Andersens undersökning grundas på data från 1980. Det är svårt att avgöra hur och om detta har påverkat resultatet. Antalet undersökta länder har varit litet. Rent statistiskt har detta inneburit ett problem som har hanterats genom en högre signifikans-nivå. En annan svårighet har varit att Storbritannien är enda land i den liberala välfärds-regimen. Detta innebär i sig att det borde vara lättare att nå resultat eftersom det inom regimen inte finns någon spridning. Någon sådan effekt kan inte observerats.

Eftersom Esping-Andersens teori enbart täckte elva av femton medlemsländer har fyra medlemsländer inte analyserats. Spanien, Grekland och Portugal tillhör sannolikt inte någon av välfärdsregimerna. Luxemburg torde troligtvis kunna placeras in i någon av regimgrupperna men är ett mycket litet land. Enligt Scharpfs typologisering påminner den sydländska välfärdsregimen om den konservativa välfärdsregimen men har en än mindre generös välfärdspolitik. Enligt Esping-Andersens typologisering är det ingen skillnad mellan de liberala välfärdsstaternas opinion och de konservativa välfärds-staternas opinion i inställningen till en socialpolitisk integration. Resultatet av under-sökningen går inte att generalisera till de länder som inte analyserats, men mot bakgrund av Scharpfs resonemang torde den sydländska regimen påminna om den konservativa välfärdsregimen.

Mot bakgrund av resultaten går det inte att hävda att opinionernas inställning till socialpolitik ser så olika ut att det i sig skulle göra att socialpolitiken skulle vara svår att integrera. Eftersom välfärdssystemen, enligt Esping-Andersen, baseras på stora ideologiska skillnader är det anmärkningsvärt att opinionernas inställning till socialpolitisk integration är relativt homogen.

Detta kan ha två orsaker. För det första kan det bero på att opinionens inställning till socialpolitisk integration inte är beroende av vilken välfärdsregim hemlandet tillhör. Antagandet i avsnitt 1, att olika välfärdsregimers sätt att se på välfärd torde återspeglas i den allmänna opinionen, skulle i så fall inte vara korrekt. För det andra kan det bero på det sätt som den allmänna opinionens inställning till socialpolitisk integration har uppmätts.

Problemet med hur frågorna är formulerade är att det inte specificeras vad man är positiv till. Fråga 1 frågar om man är positiv eller negativ till överstatlig socialpolitik men specificerar inte hur en sådan överstatlighet skulle se ut. De som är positiva till en överstatlig socialpolitik vet inte inriktningen på den socialpolitik de är positiva till. Fråga 2 frågar vilka politikområden Europaparlamentet ska prioritera men specificerar inte vad en sådan prioritering skulle innebära och i vilken riktning den skulle föra socialpolitiken.

Därutöver är de begrepp man ber de intervjuade att ta ställning till mycket vagt formulerade. Ett begrepp som "sociala förmåner" tolkas sannolikt annorlunda av en person från Storbritannien som har ett högt inslag av behovstestade bidrag än en dansk som har lever i en välfärdsstat där även medelklassen i stor omfattning har sociala förmåner. Motsvarande resonemang kan föras om de två andra begreppen och också om begreppet socialpolitik. Innebörden i vissa centrala begrepp skiftar således och detta fångar inte Eurobarometerns frågor upp.

Detta är centralt för hur resultatet tolkas. Skillnaderna mellan opinionernas inställning till socialpolitik är sannolikt större än det framstår. Framförallt är sannolikt skillnaderna i inställningen till inriktningen i den framtida socialpolitiken stor. För att undersöka detta skulle Eurobarometern kunna ta upp inställningen till socialpolitik som ett så kallat "current policy area". Tidigare Eurobarometrar har tagit upp frågor som Euron och östutvidgningen som "current policy areas".

Sammanfattningsvis visar resultaten att den socialdemokratiska välfärdsregimen är mindre positiv till socialpolitisk integration. Bortsett från detta är skillnaderna mellan välfärdsregimerna små, trots att de bakomliggande ideologiska skillnaderna enligt Esping-Andersen är stora. Detta kan bero på att opinionernas inställning till social-politisk integration inte är beroende av hemlandets socialpolitik. En annan förklaring är att Eurobarometerns frågor och bakomliggande begrepp är så oprecisa att skillnader mellan opinionerna inte fångas upp. Socialpolitisk integration torde i så fall vara svår även på grund av opinionens inställning. Den konkurrerande hypotesen kan inte bättre förklara orsaken till skillnader i opinionernas inställning till socialpolitisk integration än huvudhypotesen.

Opinionen är mycket kritisk till socialpolitisk integration. 70 procent av européerna vill inte att politikområdet hälsa och social välfärd ska vara överstatligt medan 83 procent av européerna inte vill att socialpolitiken ska vara ett prioriterat område för Europa-parlamentet. Hela 65 procent tror att de kommer att förlora sociala förmåner på grund av medlemskapet medan 60 procent är rädda för att förlora sociala förmåner. Det innebär att opinionens inställning i sig borde kunna försena integration enligt Dalton & Eichenbergs resonemang. Samtidigt är det, som Kersbergen & Verbeek skriver, svårt att bedriva socialpolitik medan andra politikområden integreras.

Socialpolitik är, som inledningen antyder, ett speciellt politikområde av flera anledningar. Denna undersökning gör inte anspråk på att vara generaliserbar till opinionens inställning till integrering av andra politikområden. Det skulle vara intressant att se motsvarande studier av andra politikområden.

Det går inte att förutse vad som kommer att inträffa med de europeiska ländernas inställning till social integration vid en eventuell utvidgning österut. Inget av de aktuella länderna tas upp av Esping-Andersen i hans typologisering. Sannolikt tillhör de ytterligare en annan välfärdsregim. Hur ser de framtida medlemmarna på social integration? Och hur vill de att en sådan integration i så fall ska se ut? Även dessa frågor borde undersökas närmare. ********

6 REFERENSFÖRTECKNING

Källor

Europas femton medlemsländer. Nyckeltal. (1997) Luxemburg: Byrån för Europeiska gemenskapens officiella publikationer.

European Commission. Eurobarometer. Public Opinion in the European Union. 47 Spring 1997. (1997)

European Commission. Eurobarometer. Public Opinion in the European Union. 49 Spring 1998. (1998)

European Commission. Eurobarometer. Public Opinion in the European Union. 50 Autumn 1998. (1999)

Romfördraget som publicerad 990805 på http://www.fib.se/rom/.

Litteratur

Dalton, R. & Eichenberg, R. "Citizen support for policy integration" i Sandholz, W. & Stone Sweet, A. (red.) (1998) European integration and supranational governance. Oxford: Oxford University Press.

Elmér, Å. (red.). Svensk socialpolitik (1998) Lund: Studentlitteratur.

Esping- Andersen, G. The Three Worlds of Welfare Capitalism. (1990) Cambridge: Polity Press.

Falkner, G. EU Social Policy in the 1990s. Towards a corporatist policy community. (1998) London: Routledge

Hoskyns, C. (1996) Integrating Gender. Women, law and politics in the European Union. London: Verso.

Jones, R. The Politics and Economics of the European Union. An introductory text. (1996) Cheltenham: Edward Elgar Publishing.

Kersbergen, K. & Verbeek, B. The future of national social policies in the context of European integration som publicerad 990512 på http://polbk.scw.vu.nl/english/Bjtext1.htm.

Leibfried, S. "Towards a European welfare state. On integrating poverty regimes into the European Community" i Jones, C. (1993) New Perspectives on the Welfare state in Europe. London: Routledge.

Lysén, G. (1993) EG och dess institutioner. Ett statsrättsligt perspektiv. Uppsala: Iustus.

McKay, D. (1996) Rush to union. Understanding the European Federal Bargain. Oxford: Clarendon Press.

Niedermayer, O. & Sinnot, R. "Introduction" i Niedermayer, O. & Sinnot, R. (1995) Public Opinion and Internationalized Governance. Oxford: Oxford University Press.

Niedermayer, O. "Trends and contrasts" i Niedermayer, O. & Sinnot, R. (1995) Public Opinion and Internationalized Governance. Oxford: Oxford University Press.

Sandholz, W. & Stone Sweet, A. "Integration, Supranational Governance, and the Insitutionalization of the European Polity. i Sandholz, W. & Stone Sweet, A. (red.) (1998) European integration and supranational governance. Oxford: Oxford University Press.

Scharpf, F. (1999) Governing in Europe. Effective and democratic. Oxford: Oxford University Press.

Scharpf, F. "Negative and Positive Integration in the Political Economy of European Welfare States" i Marks, G. Scharpf, F. Schmitter, P. & Streek, W. (1996) Governance in the European Union. London: Sage.

Schmitter, P. "Examining the present Euro-polity with the help of past theories" i Marks, G. Scharpf, F. Schmitter, P. & Streek, W. (1996) Governance in the European Union. London: Sage.

7 BILAGA

Fråga 1

Figur 7.1. Andel positiva i medlemsländerna till överstatlig socialpolitik
Andel av respektive lands befolkning som anser att socialpolitik ska vara överstatlig samt andelen av respektive lands befolkning som i genomsnitt (av de arton politikområdena) anser att politikområden ska vara överstatliga. De gråa staplarna representerar medeltal, de mörkare staplarna socialpolitik.
Källa: egen bearbetning efter Eurobarometer nr 49 s. B24.

Fråga 2

Figur 7.2. Andel positiva i medlemsländerna till socialpolitik som ett prioriterat område för EP Andel positiva i medlemsländerna till socialpolitik som ett prioriterat område för EP.
Andel av respektive lands befolkning som anser att socialpolitik ska vara ett prioriterat område för Europaparlamentet samt genomsnittet för alla politikområden. De gråa staplarna representerar medeltal, de svarta staplarna socialpolitik.
Källa: egen bearbetning efter Eurobarometer nr 49 s. B57.

Fråga 3 och 4

Figur 7.3. Andel av opinionen som inte är rädd för/anser det sannolikt att de förlorar sociala förmåner
Den streckade linjen representerar andel av befolkningen som inte är rädd för att förlora sociala förmåner på grund av EU. Den heldragna linjen representerar andel av befolkningen som inte tror att de kommer att förlora sociala förmåner.
Källa: egen bearbetning efter Eurobarometer nr 47 s. B24-27.

FIGURFÖRTECKNING
Figur 3.1. Variationer mellan politikområden i andel positiva till överstatlighet
Figur 3.2. Variationer i andel positiva till integration
Figur 4.1. Andel positiva till överstatlig socialpolitik
Figur 4.2. Andel positiva till socialpolitik som ett prioriterat område för EP
Figur 4.3. Andel icke-rädda för förlust av sociala förmåner på grund av EU
Figur 4.4. Andel som inte tror sig riskera förlust av sociala förmåner på grund av EU
Figur 5.1. Variationer i andel positiva till integration mellan olika inträdesår
Figur 7.1. Andel positiva i medlemsländerna till överstatlig socialpolitik
Figur 7.2. Andel positiva i medlemsländerna till socialpolitik som ett prioriterat område för EP
Figur 7.3. Andel av opinionen som inte är rädd för/anser det sannolikt att de förlorar sociala förmåner

TABELLFÖRTECKNING
Tabell 2.1. Välfärdsregimerna
Tabell 4.1. EUs medlemsländer uppdelade på välfärdsregim och inträdesår

Senast ändrad 1/5 2000 Johanna Nählinder