UPPSALA UNIVERSITET
Statsvetenskapliga institutionen
Självständigt arbete C
Höstterminen 1998

Författare:	Johanna Nählinder
Handledare:	Donald Söderlind

INNEHÅLL:

1 SAMER - ETT FOLK I FLERA LÄNDER
2 SAMERNAS STÄLLNING
Operationalisering av statens inställning till samiska rättigheter
Relevanta konventioner för samernas ställning
Redovisad syn på den samiska folkgruppen
Svenska statens inställning till samiska rättigheter
Norska statens inställning till samiska rättigheter
3 STYRNINGEN AV SAMETINGEN
Begreppet styrning
Lundquists modell: förvaltningsstyrning i tre dimensioner
Larssons modell: sex grupper av förvaltningsstyrning
Operationalisering av begreppet styrning
Styrningen av svenska Sametinget
Legal styrning
Formstyrning
Anslagsstyrning
Rekryteringsstyrning
Politiskt deltagande i beslutsprocessen
Styrningen av norska Sametinget
Legal styrning
Formstyrning
Anslagsstyrning
Rekryteringsstyrning
Politiskt deltagande i beslutsprocessen
4 SAMERNAS STÄLLNING OCH STYRNING
5 SAMMANFATTNING
REFERENSER
BILAGOR
Svenska Sametinget 85/86 - 94/95
Norska Sametinget 85/86 - 94/95
Konventioner som berör samerna som minoritet

1. SAMER - ETT FOLK I FLERA LÄNDER
Med endast några få års mellanrum upprättades i Sverige (1993 ) och i Norge (1989 ) så kallade Sameting. Dessa hade till uppgift att skydda den samiska kulturen genom att ge samerna själva ett större inflytande. Dessa Sameting utformades i bägge fall som offentliga organ och det är här uppsatsens fokus ligger. Hur man väljer att utforma ett organ har betydelse liksom vilka redskap för fortsatt styrning som finns tillgängliga.

Hypotesen är att inställningen till en minoritets rättigheter - i detta fall samer - påverkar hur man styr dess organ - i detta fall Sametinget. Har staten en positiv inställning till samiska rättigheter kommer den att styra Sametinget i mindre grad.

Syftet med denna uppsats är att undersöka om svenska och norska sametingen styrs i olika hög grad och om detta kan kopplas till synen på samiska rättigheter. Detta har gjorts genom användning av en modifierad variant av Larssons modell för strukturering av styrning, eftersom den ger möjlighet att applicera modellen även på norska förhållanden.

Undersökningsområdet är avgränsat till att omfatta statens potentiella styrning av respektive organ, men däremot inte kontrollaspekter, då detta skulle göra undersökningen alltför omfattande. En annan avgränsning ligger i begränsningen till norska och svenska samer, då ett inkluderande av finska och ryska samer visat sig problematiskt av språkskäl. En tredje avgränsning är avgränsningen i tid. Inställningen till samiska rättigheter har undersökts fram till etablerandet av sametingen - med avsikt att fånga den inställning som eventuellt påverkade sametingen vid etablerandet. Styrningen av sametingen har undersökts från 1985/86 för ekonomiska frågor respektive tillkomsten för andra frågor och fram till budgetåret 1994/95.

Uppsatsen består således av distinkta delar. Först diskuteras samernas ställning i Sverige och Norge (kapitel 2).Sedan diskuteras styrningen av sametingen (kapitel 3). Därefter jämförs situationen i Sverige och Norge och undersöks om samband kan finnas mellan samernas ställning och styrningens omfattning (kapitel 4). Uppsatsen avslutas på sedvanligt sätt med en sammanfattning (kapitel 5).

Uppsatsen kombinerar två diskurser: etniska gruppers rättigheter och förvaltningspolitik. Tyngdpunkten ligger på den förvaltningspolitiska delen, det vill säga hur sametingen styrs. Uppsatsen har en deskriptiv del (kapitel 2-3) och en analytisk del (kapitel 4). För att pröva hypotesen görs en jämförelse av förhållandet för de norska respektive svenska samerna, då dessa två stater kan anses ha mycket gemensamt.

Norska begrepp och uttryck har i möjligaste mån översatts till svenska.

2. SAMERNAS STÄLLNING
Operationalisering av statens inställning till samiska rättigheter
Behandlingen av samer grundar sig på deras folkrättsliga ställning. Samerna som folkgrupp är klassade som en minoritet enligt 1966 års FN-konvention om medborgerliga och politiska rättigheter eftersom gruppen har en kultur som är skild från majoritetens kultur. Hade det område som samerna bebor varit geografiskt skilt från resten av staten hade gruppen klassats som ett folk. Att samer är klassade som en minoritet ger dem vissa folkrättsliga rättigheter, framför allt rätten till skydd av sin rätt till ett eget kulturliv. Hade de istället klassats som ett folk i folkrättslig mening hade det inneburit att de hade haft rätt till självbestämmande.

Sverige och Norge har alltså en folkrättslig skyldighet att skydda samernas rätt till ett eget kulturliv. Inrättandet av sametingen kan ses som ett led i detta.

Att undersöka statens inställning till folkgrupper är vanskligt då det inte finns något allmänt accepterat sätt att göra detta. Speciellt komplicerat blir det att mäta då det rör sig om folkgrupper som inte är negativt diskriminerade, utan som tvärtom har rätt till positiv diskriminering. Enligt folkrätten har Sverige och Norge en skyldighet att genom positiv diskriminering underlätta för den samiska kulturen att föras vidare. En operationalisering av statens inställning till samiska rättigheter måste fånga upp det staten inte gör för att skydda folkgruppens överlevnad.

Två frågeställningar ligger till grund för att utröna statens inställning till samiska rättigheter:
· vilka relevanta konventioner har skrivits under?
· vad framgår om inställningen till samer i proposition 1992/93:32 respektive Ot prp nr 33 år 1986/87? Dessa propositioner låg till grund för tillkomsten av sametingen i Norge och Sverige.

Relevanta konventioner för samernas ställning
I FNs regi har ett antal konventioner, däribland FN-stadgan och ILOs konventioner om ursprungsbefolkningar, utarbetats till skydd för minoriteter och urbefolkningar. Genom att undersöka vilka konventioner som skrivits under och vilka man undvikit att skriva under fås en uppfattning om statens inställning till den egna minoriteten samer.

Minority Rights Group presenterar i boken "World directory of minorities" en samling relevanta konventioner för minoritetsbefolkningar. Med utgångspunkt från den listan har de konventioner som inte berör samerna (t ex de som specifikt berör andra länder eller andra minoriteter) samt alla dokument som inte är konventioner (deklarationer etc.) strukits. Till denna lista har lagts den senare ILO-konventionen (nummer 169) om ursprungsbefolkningar som kom 1989 eftersom den ofta nämns i debatten.

Kvar står då följande lista:
FN-stadgan
FNs konvention om medborgerliga och politiska rättigheter
FNs konvention om förebyggande och bestraffning av folkmord
ILO konvention 107 om urbefolkningars rättigheter
FNs konvention om avskaffandet av alla former av rasdiskriminering
ILO konvention 169 om urbefolkningars rättigheter

Redovisad syn på den samiska folkgruppen
I de propositioner som ligger till grund för sametingen i Sverige respektive Norge (1992/93:32 respektive Ot prp nr 33 år 1986-87) redovisar regeringen sin syn på samernas rättigheter. Genom att analysera vilken inställning regeringarna uppger sig ha gentemot den egna minoriteten samer fås en uppfattning om statens inställning till den egna minoriteten.

Dessa utgår från att statens formella inställning överensstämmer med behandlingen av samer. Dessa mått speglar statens inställning till samer (till skillnad från medborgarnas) och försöker komma åt den formella inställningen till samer.

Svenska statens inställning till samiska rättigheter
Sverige har inte skrivit under någon av ILO-konventionerna. Däremot har man skrivit under samtliga andra konventioner. Konvention 107 skrev man inte under då man inte ansåg att den berörde samerna. ILO-konvention 169 skrevs inte under då man ansåg att den gick alltför långt i att ge samerna landrättigheter.

I propositionen 1992/93:32 slås fast att "samerna har emellertid i egenskap av urbefolkning i detta land gentemot övriga minoritetsgrupper en särskild ställning". Dock aktar man sig för att i grundlag (regeringsformen) stärka samernas rättsliga ställning eftersom man fruktar att en sådan ändring i program- eller målsättningsstadganden skulle kunna "få politisk betydelse och frågan om dess effekt kan bli föremål för politisk kontroll". Man anser helt enkelt att samerna inte har behov av den typen av lagstiftning för att stärka sin ställning.

Norska statens inställning till samiska rättigheter
Norge har liksom Sverige ratificerat samtliga relevanta FN-konventioner. Därutöver har man ratificerat ILO-konvention nr 169.

Sedan 1988 återfinns den så kallade sameparagrafen i den norska grundlagen som slår fast att "det paaligger Statens Myndigheter att laegge forholdene til Rette for att den Samiske Folkegruppe kan sikre og utvikle sit Sprog, sin Kultur og sitt Samfundsliv." I propositionen uppges att Norge historiskt varit i otakt med den internationella rättsutvecklingen på ett sådant sätt att samerna idag som folk och kultur är mer sårbar än vad den annars hade varit. Man slår också fast att samerna är en etnisk grupp och ett eget folk och att samerna har bott där sedan den norska statsbildningen. Man poängterar också att samerna är en heterogen grupp och att de måste behandlas därefter.

Det norska ordet folk används som ett samlingsnamn på samer i Norge, Sverige, Finland och Ryssland och innebär inte självklart att norska staten erkänner samerna som ett folk i folkrättslig mening. Generellt uttrycker man sig dock mer positivt till samer i Ort prp nr 33 1986/87 än i den svenska motsvarigheten proposition 1992/93:32.

3. STYRNINGEN AV SAMETINGEN
Begreppet styrning
Den typ av styrning som beslutsfattarna har till sitt förfogande för att styra förvaltningen kallas förvaltningsstyrning. Det är denna typ av styrning som diskuteras i denna uppsats, alltså statens styrning av sametingen. Nedan presenteras två olika sätt att strukturera förvaltningsstyrningen. Därefter presenteras en modifierad variant.

Lundquists modell: förvaltningsstyrning i tre dimensioner
Lundquist väljer i sin bok "Förvaltning, stat och samhälle" att dela upp förvaltningsstyrningen efter tre dimensioner: direkt/indirekt, specifik/generell och precis/oprecis, en uppdelning som är delvis fruktbar för uppsatsens syfte.

Dimensionen direkt/indirekt anger på vilket sätt staten försöker förmå förvaltningen att implementera dess beslut. Direkt styrning anger innehållet i förvaltningens åtgärder och ger litet utrymme åt förvaltningen. Lindqvist anger som exempel på direkt styrning bestämmelser om storleken på barnbidraget. Den indirekta styrningen är den direkta styrningens motsats - istället för styrning som direkt anger innehåll i förvaltningens åtgärder syftar den indirekta styrningen till att ge anslag som gör det möjligt för förvaltningen att betala ut barnbidrag. Den indirekta styrningen försöker ge verktyg som gör det möjligt att implementera besluten.

Specifik/generell styrning anger hur många fall styrningen är tillämplig för. Den generella styrningen anger hur förvaltningen ska agera vid en viss typ av händelse och den specifika styrningen anger hur förvaltningen ska agera i ett visst enskilt fall. Som exempel på generell styrning ger Lundquist utbetalning av pensioner till alla av en viss ålder och som specifik styrning utbetalning av pension till en viss individ.

Lundquist använder dessa fyra begrepp för att introducera sex olika typer av styrning som han kallar för styrningsformer. Dessa presenteras i figuren nedan.

Tabell 1: Lundquist förvaltningsstyrningsmodell.
Källa: fritt efter Lennart Lundquist, Förvaltning, stat och samhälle (Lund: Studentlitteratur, 1992), 79.

Orderstyrning är den typ av styrning som styr ett enskilt ärende. Denna styrteknik begränsas som bekant i lag i Sverige. Regelstyrningen är till skillnad från orderstyrningen generell och styrningen är inriktad på grupper av ärenden, inte på enskilt fall. Anslagsstyrning är den ekonomiska styrning riksdagen och regeringen använder sig av för att fördela medel till drift och underhåll. Rekryteringsstyrning är den styrning som avgör vilka man väljer att anställa; den kan vara såväl generell som specifik. Organisationsstyrning är den procedur som används till att strukturera förvaltningsenheter. Informationsstyrning, till sist, är en restpost - den styrning som sker på andra sätt än de ovan uppräknade, till exempel genom utbildningsstyrning.

Dessa sex styrningsformer kan vidare delas upp efter en tredje dimension: precis/oprecis. Dimensionen tar fasta på hur precist styrningsmeddelandet är formulerat och detta påverkar vilken frihet och förmåga förvaltningen har att implementera besluten.

Precisionen i styrningen påverkar i hög grad förvaltningens autonomi. Förvaltningens autonomi kan delas upp i två delar: handlingsfrihet och handlingsförmåga. Förvaltningens handlingsfrihet bestäms av precisionen i den direkta styrningen och förvaltningens handlingsförmåga bestäms av precisionen i den indirekta styrningen. Precisionen i orderstyrning och regelstyrning avgör alltså vilken grad av handlingsfrihet förvaltningen kommer att ha medan precision i anslagsstyrningen, rekryterings- organisations- och informationsstyrningen avgör vilken möjlighet förvaltningen har att genomföra sitt uppdrag.

Sålunda kan (sametingens) autonomi enligt Lundquist mätas genom att man studerar den direkta och den indirekta styrningens precision.

Larssons modell: sex grupper av förvaltningsstyrning
Larsson har valt att dela upp förvaltningsstyrningen i sex huvudgrupper: regelstyrning, anslagsstyrning, rekryteringsstyrning, formstyrning, politiskt deltagande i beslutsprocessen samt informella kontakter. Dessa är alltså sex huvudstrategier som riksdag/storting och regeringen kan använda sig av för att påverka myndigheternas arbete.

Legal styrning utövas av regeringen genom förvaltningslagen, verksförordningen och författningar. Anslagsstyrning är en ekonomisk styrning och sker via regleringsbreven, anslagsform och storleken på budgeten. Rekrytering av de ledande tjänstemännen i förvaltningen är den styrning som ger regeringen möjlighet att utse de högsta cheferna i en myndighet. Formstyrning sker på två sätt: dels genom konstruktionen av organet (verksamhetsform och storlek till exempel) och dels genom information och utbildning. Politiskt deltagande i myndighetens beslutsprocess är den styrningsteknik som visar på regeringens möjligheter att ge anvisningar om hur ledningen för en myndighet ska utformas. Den sista formen för styrning är informella kontakter och dessa har, enligt Larsson, varit officiellt sanktionerade sedan mitten på artonhundratalet.

Larsson går inte närmare in på precision i styrningen utan nöjer sig med att påpeka att styrningsteknikerna påverkas av hur detaljformulerade lagutrymmena är.

Operationalisering av begreppet styrning
I stort sett är Lundquists och Larssons indelning av förvaltningsstyrningen lika. Skillnaden ligger i synen på formstyrningen som Larsson delar upp på ett mer konkret sätt där även till exempel utbildningsstyrning ingår. Medan Lundquist skiljer på order och regelstyrning gör Larsson inte det utan sammanfattar dem som legal styrning. Dessutom särskiljer Larsson politiskt deltagande i myndighetens beslutsprocess som en särskild styrningsteknik.

Lundquists modell är för teoretisk för att fungera bra som analysmodell. Därför ligger Larssons typologisering av styrningsformer som grund för den praktiska analysen. Larssons modell har fördelen att den lättare kan appliceras, då han direkt hänvisar till de metoder som används av riksdag och regering för att åstadkomma respektive styrning.

Larssons modell ligger som grund men den modifieras på ett par punkter. Dels mäts enbart den formella styrningen (hur de informella kontakterna ser ut undersöks inte) dels görs en syntes av Larssons definitioner och Lundquists definitioner av de olika styrningsformerna. Det läggs inte någon tonvikt på distinktionen mellan generell och specifik styrning. Modellen som tillämpas i uppsatsen ser efter bearbetning således ut så här:

Tabell 2: Styrningstekniker och precision i styrningen.

Formstyrning består av två distinkta delar: dels val av verksamhetsform inklusive storlek på organet, dels av information och utbildning inom organet. Verksamhetsformen är en viktig del av styrningen. Regeringen har möjlighet att styra organets roll/storlek. Man kan således välja att exempelvis bygga ut verksamheten, banta den, ombilda den eller lägga ned. Regeringen kan i viss mån styra tjänstemännens inställning till information och utbildning genom information om målsättningen med politiken och former av (vidare-) utbildning.

Legal styrning är en direkt styrningsform med två former: en specifik (orderstyrning, som i Sverige begränsas i lag) och en generell. Den generella styrningen (regelstyrning) är den dominerande styrningsformen i Sverige. Den legala styrningen är en styrningsteknik som används för att direkt styra förvaltningen. Precisionen i den legala styrningen bestämmer förvaltningens handlingsfrihet.

Anslagsstyrning är ett gemensamt namn på de typer av styrning som sker via ekonomiska medel. Rekryteringsstyrning kan vara av generell eller specifik natur. Specifik är sådan styrning som kan utövas via rekrytering av organets ledande tjänstemän. Generell är sådan rekryteringsstyrning som anger de krav som ställs på vilka som ska anställas i offentlig tjänst. Kort sagt handlar rekryteringsstyrning om vilka procedurer som används vid anställningar och är ett sätt att styra med hjälp av tillsättandet av tjänster.

Politiskt deltagande i myndighetens beslutsprocess innebär att man från politiskt håll styr det sätt som organet ska styras. Politiskt deltagande i myndigheters beslutsprocess har en stark koppling till den specifika rekryteringsstyrningen. Regeringen utser ledande tjänstemän (rekryteringsstyrning) och den struktur de ska arbeta i (politiskt deltagande i beslutsprocessen).

Precisionen i anslagsstyrningen, rekryteringsstyrningen, formstyrningen och det politiska deltagandet i beslutsprocessen bestämmer förvaltningens handlingskapacitet.

Styrningen av Svenska Sametinget
Legal styrning
I Sverige åstadkoms den legala styrningen på två sätt: dels genom riksdagens stiftande av lagar (förvaltningslagen och verksförordningen) och dels genom regeringens författningar och instruktioner.

Förvaltningslagen syftar till att stärka enskilds rätt mot staten och främja samverkan mellan myndigheter. Verksförordningen syftar till att klargöra myndighetschefens roll, befogenheter, ansvar samt styrelsens ansvar och uppgifter i organet och vad som ingår i ledningsansvaret. Instruktioner ges till varje myndighet och i dessa beskrivs myndighetens verksamhet. Instruktioner ses över regelbundet. Författningar reglerar delar av en myndighets verksamhet i detalj. I motsats till instruktioner ses författningar över vid behov.

I förarbetena till Sametingslagen, som är en ramlag , sägs att bland andra förvaltningslagen och verksförordningen är tillämpliga eftersom Sametinget är en statlig myndighet (se nedan!). I instruktionerna till Sametinget begränsas verksförordningens tillämpning på Sametinget. Ingenting i instruktionerna bidrar till ökad styrning av Sametinget. Under perioden 1993 till 1995 finns inga författningar som berör Sametinget.

Formstyrning
I Sverige finns i huvudsak sex verksamhetsformer: myndighetsformen, affärsverk, aktiebolag, stiftelse, förening och därutöver ett antal blandformer. Skillnaderna inom dessa grupper är dock mycket stora och ofta anges inte heller exakt vilken verksamhetsform ett visst organ har. Generellt kan dock sägas att olika lagar blir tillämpliga beroende på vilken verksamhetsform ett organ har, men det går inte alltid att avgöra vilken verksamhetsform ett organ tillhör genom att studera vilka lagar som reglerar det.

En annan uppdelning tar fasta på de organ - förvaltningsmyndigheter - som är en organisatorisk del av staten som juridisk person. En förvaltningsmyndighet kännetecknas av att den skapats av regeringen som också anslagit medel därtill. Den kännetecknas vidare av att den fått en instruktion om myndighetens organisation och av att myndighetens ledande befattningshavare utsetts av regeringen.

Förvaltningsmyndigheter kan delas upp i två grupper - centrala ämbetsverk och affärsverk beroende på finansiering. Medan de centrala ämbetsverken finansieras enbart via anslag över statsbudgeten är affärsverken även avgiftsfinaniserade. De centrala ämbetsverken kan sägas kännetecknas av tre drag: de har hela riket som verksamhetsområde, de är stora och de har förvaltningsuppgifter som innefattar myndighetsutövning, det vill säga de bestämmer över enskilds förmån, rättighet, skyldighet, disciplinpåföljd, avskedande och liknande. Bortsett från detta är det svårt att dra långtgående slutsatser om hur hårt ett organ styrs enbart med utgångspunkt av valet av verksamhetsform.

I förarbetena till Sametinget redogörs för hur man kommit fram till att Sametinget bör ha formen av en statlig myndighet (ingår i grundformen ämbetsverk) och vilka slutsatser man drar av detta. Man utgår implicit från att Sametinget har offentliga förvaltningsuppgifter. Därefter redogörs för de tre typer av organ som kan handha sådana, nämligen beslutande politiska församlingar, enskilda organ och förvaltningsmyndigheter. Man utesluter formen enskilt organ då Sametinget kommer att präglas av fyra av de sju kriterier man i utredningen ställer upp för en förvaltningsmyndighet. Inte heller anser man det vara en beslutande församling eftersom det inte är frågan om samiskt självstyre (man drar här paralleller till det kommunala självstyret och till kyrkofullmäktige men motiverar inte skillnaden). Därför anser utredningen att organet är att betrakta som en förvaltningsmyndighet. Detta innebär att Sametinget är en del av staten och kan tvingas företräda staten, inte samerna, i en konflikt.

Svenska Sametinget har nio anställda och Sametingets uppgift är, enligt Sametingslagen, att verka och ta initiativ för en levande samisk kultur. Rent konkret ska man göra detta genom att fördela statens bidrag till samerna, utse styrelsen för sameskolan, leda det samiska språkarbetet, medverka i samhällsplaneringen samt informera om samiska förhållanden. Beslutanderätt finns enbart i interna frågor. Enligt Nils Matti, informatör på Sametinget, saknas i stort sett vidareutbildning av de anställda på Sametinget av ekonomiska skäl.

Anslagsstyrning
Anslagsstyrningen sker på tre olika sätt. Riksdagen fattar i budgetpropositionen beslut om storleken på organets driftsbudget och i regleringsbreven fastslår regeringen hur pengarna får användas. En tredje styrningsteknik är genom typ av anslag.

Det finns fyra olika anslagsformer i Sverige: obetecknade anslag, förslagsanslag, reservationsanslag och ramanslag. Anslagen varierar i två avseenden: om medlen får överskridas och om överskottet får behållas (se figur 1). Detta betyder att organen styrs olika beroende av vilken typ av anslag det ges.

Figur 1: fyra typer av anslag.
Källa: Olof Peterson, Donald Söderlind, Förvaltningspolitik (Stockholm: Publica, 1993), 197f.

Bidraget till samisk kultur har ökat kraftigt under den studerade perioden. Budgetåret 1985/86 uppgick bidraget till samisk kultur till 2 090 000 kronor. Budgetåret 1994/95 var bidraget höjt till 15 773 000 kronor. Det motsvarar, sedan man tagit hänsyn till inflationen, ett nästan fem gånger större anslag till samisk kultur.

Riktlinjerna för hur bidraget till samisk kultur får användas har i stort sett varit oförändrade sedan anslaget skapades 1976/77. Anslaget inrättades i samband med proposition 76/77:80 "om insatser för samerna", då det slogs fast att anslaget skulle användas när generella stödformer inte kunde utnyttjas av samerna, till exempel för stöd till samiska organisationer och samiska media, vid denna tidpunkt den periodiska tidskriften "Samefolket". Man slog vidare fast att fördelningen av bidraget skulle styras av samernas värderingar och prioriteringar, något som åstadkoms genom att Samefonden, där samer är i majoritet, skulle disponera bidraget.

Dessa riktlinjer var oförändrade fram till och med budgetåret 90/91 då regleringsbrevet slog fast att anslaget skulle vara reservationsanslag (istället för obetecknat ) och fördubblade anslaget. I samband med bidragets fördubblande markerade man också att samisk kultur får en positivare särbehandling och att de extra medlen också skulle användas till samnordiska kulturprojekt. Redan i regleringsbrevet 92/93 kom ett tillägg om att teaterverksamhet bör kunna stödjas av anslaget varvid anslaget räknas upp. Den stora förändringen i direktiven för användandet av anslaget "bidrag till samisk kultur" skedde i och med etablerandet av Sametinget då det till anvisningarna lades Sametingets uppgifter.

I takt med att bidraget till samisk kultur höjdes utökades också anvisningarna om vad medlen skulle räcka till. Riktlinjerna var vagt hållna och gav stort handlingsutrymme till Samefondens kulturdelegation att fördela medlen.

Rekryteringsstyrning
Rekryteringsstyrning är namnet på den styrning som har till syfte att påverka tjänstetillsättningen. Den finns både i en generell och en specifik form.

Den specifika rekryteringsstyrningen innebär att regeringen tillsätter vissa tjänster hos de förvaltningsmyndigheter som lyder under regeringen. Denna utnämningsmakt har decentraliserats till myndigheterna och innebär i praktiken som regel att chefen för myndigheten och direkt underliggande chefstjänster (det vill säga avdelningschefer) utnämns av regeringen. Regeringen styr genom att välja att utse personer till chefsbefattningar och kan även välja hur många man vill utse. Det är, enligt sametingspropositionens utredare, brukligt att alla ledamöter i en styrelse formellt förordnas av regeringen. Vad gäller den generella styrningen i Sverige anges förtjänst och skicklighet som det övergripande kravet för offentlig anställning.

I fallet Sametinget har regeringen valt att formellt förordna ordförande för Sametinget efter förslag från tinget. Man drar paralleller till förordnandet av rektorer för universitet och högskolor. Detta innebär att man väljer att utse en person (utredningens förslag var hela styrelsen) men även detta ställer till problem ur demokratisk synvinkel eftersom personen man väljer att utse är ordförande i en vald församling. Detta kritiserades av Justitiekanslern i dennes remissyttrande, eftersom de valda ledamöternas verksamhet kommer att kunna granskas, stå under särskild tillsyn och att regeringen har direktivrätt över denna valda församling.

I sitt remissvar ser Skogsstyrelsen en konflikt i att ledamöterna i Sametinget dels är folkvalda samer, dels är "skyldiga att som tjänstemän agera helt opartiskt." Nils Matti, informatör på Sametinget, ser ingen konflikt i detta och understryker att det är en vanlig missuppfattning. Anställningsförfarandet på Sametinget skiljer sig inte från rekryteringen inom andra organ förutom att kunskaper om samiska förhållanden är meriterande.

Politiskt deltagande i beslutsprocessen
Regeringen har möjlighet att ange hur en myndighets ledning ska utformas. Det finns i princip tre huvudtyper av ledningar: kollegial, enrådighet och lekmannastyrelser. Medan de två första typerna är tämligen ovanliga är lekmannastyrelsen vanlig. I lekmannastyrelsen ingår även personer som inte är anställda av myndigheten. Enrådighet innebär att myndighetens chef ensam fattar beslutet och en kollegial ledning är en ledning där chefen fattar beslut tillsammans med ledande tjänstemän.

Sametinget har, i sametingspropositionen, fått "drag av kollegial myndighet" och med det menas att det är ledamöterna som kollektiv som är det egentliga beslutande organet. Sametinget har dock valt att låta den politiska styrelsen istället mer likna lekmannastyrelsen som ju kännetecknas av att besluten fattas av styrelsen gemensamt. Rent konkret utses Sametinget (31 ledamöter) i val av den samiska befolkningen. Dessa ledamöter utser sedan en styrelse (7 ledamöter) vars ordförande förordnas av regeringen. För att kringgå detta har Sametinget valt att ge ordföranden en roll som närmast påminner om riksdagens talman. Myndighetens chef är då inte den förordnade talmannen, utan styrelsen. Det innebär att det endast indirekt finns ett politiskt deltagande i beslutsprocessen i svenska Sametinget.

Styrningen av norska Sametinget
Legal styrning
Legal styrning sker i Norge på två sätt: dels genom så kallad "instruksjon" som kan vara mer eller mindre omfattande och dels genom "forvaltningsloven". Instruksjonsrätten är ett uttryck för att den politiska majoritetens vilja förs ut i organen. Legal styrning omfattar främst de offentliga organen. För "statliga selskap" och stiftelser finns legal styrning i undantagsfall och då styrningsmöjligheterna är små koncentreras ofta styrningen till att omfatta enbart de strategiska frågorna.

Forvaltningsloven är i sin helhet tillämpbar på Sametinget då man inte ser anledning varför den inte skulle tillämpas då Sametinget är ett offentligt organ. Sametinget får lov att bestämma om sina inre förhållanden, exempelvis valet av språk , så länge det inte bryter mot forvaltningsloven. Däremot saknar departementen helt rätt att styra genom instruktioner: "tinget er et selvstendig folkevalgt organ, og er ikke underlagt departementets instruksjonsmyndighet". Med andra ord saknas den typen av politisk styrning för norska Sametinget.

Formstyrning
Den norska offentliga styrningen är uppdelad i tre delar: statsforvaltningen, den fylkeskommunala förvaltningen och den primärkommunala förvaltningen. Statsforvaltningen är i sin tur indelad i en central och en lokal del. Statsforvaltningens centrala del (sentralforvaltningen) inkluderar regeringen, departementen och så kallade "ytre sentraladministrative enheter" Dessa ytre sentraladministrative enheter är mer eller mindre fristående centrala forvaltningsorgan med myndighet att besluta på avgränsade fackområden och de är alltid knutna till ett departement.

En särställning bland dessa har de fristående ämbetsverken vars funktion påminner om departementens. En annan typ av ytre sentraladministrative enheter är de kollegiala organen som har sekretariat och inte ämbetsverk under sig. Dessa kallas ofta för nemnd, råd eller faste utvalg och är ofta fackorgan som ger råd till departementen.

En annan uppdelning av de organ som är knutna till administrationen presenteras i "en bedre organisert stat" där man skiljer på forvaltningsorgan (med staten som huvudman), statliga selskap, stiftelse, privat huvudmannaskap, samt kommunalt huvudmannaskap. Utöver detta finns ett stort antal blandformer som har uppkommit då den norska grundlagen ger Storting och regering ett stort handlingsutrymme att utforma organ. Formstyrningen är i Norge viktig för styrningen av organet då organets självständighet är beroende av vem som är huvudman för verksamheten och detta i sin tur är beroende av typ av verksamhetsform. Genom val av verksamhetsform och därmed huvudmannaskap kan man styra organet i hög grad.

De statliga forvaltningsorganen är en del av staten som juridisk person. Eftersom Norge till skillnad från Sverige tillhör den västnordiska förvaltningstraditionen (vilket innebär att det är den ansvariga ministern i regeringen som till syvende og sidst är ansvarig för alla beslut som tas av den underliggande förvaltningen) är staten ansvarig för forvaltningsorganen både innehållsmässigt och ekonomiskt. Om däremot verksamheten är organiserad med ett kommunalt huvudmannaskap är inte verksamheten en del av staten som juridisk person. Detta gör att staten i praktiken kan använda sig av kommunalt huvudmannaskap för att organisera verksamhet som man inte vill ska vara en del av staten som juridisk person.

De verksamhetsformer som har privat huvudmannaskap har staten betydligt mindre möjligheter att styra. De statliga selskapen styrs genom ägandet vilket medför både rättigheter och skyldigheter beroende på typ av selskapsform. Vad gäller stiftelsen är den en självständig, självägande juridisk person som staten kan styra på ett par sätt: dels vid grundläggandet, dels genom så kallad tilleggsforfattning, dels genom att tillskjuta mer pengar till stiftelsen eller ej.

Föregångaren till norska Sametinget, norsk Sameråd, upprättades 1964 och den stora skillnaden mellan norsk sameråd och Sametinget ligger i representativiteten. Sametinget är, liksom sin föregångare norsk sameråd, ett offentligt organ och av slutleden "råd" går det att sluta sig till att det är ett kollegialt organ. Ett kollegialt organ är ett sorts forvaltningsorgan med staten som huvudman. Den norska utredningen hade i uppdrag att utreda "eventuell opprettelse av et organ med i hovedsak bare rådgivende myndighet" Det förekommer ingen diskussion om val av verksamhetsform. I den stora utredningsapparaten som utredde norska Sametinget låg istället tyngdpunkten på valsystemets sammansättning och samiska rättigheter. Norska Sametinget har som arbetsområde det den själv definierar berör samerna och andra offentliga organ måste ge Sametinget möjlighet att uttala sig om sådant som berör samer. Vidareutbildningen av de anställda bestämmer Sametinget självt över utan inblandning av departementet.

Anslagsstyrning
Stortinget har bevilgningsmyndighet över offentliga organ. Hur denna bevilgningsrätt ska utnyttjas anges ej i den norska grundlagen. Stortinget har tre metoder att styra ekonomiskt och dessa kommuniceras genom stortingsmendling nummer 1 (motsvarar budgetpropositionen) där även synen på anslagens användande redovisas. Dessutom bestäms storleken på bidraget och anslagstyp. Man skiljer på anslag som får överföras (upp till två år) och andra anslag. Därtill finns möjlighet att ansöka om mer pengar från finansdepartementet/regeringen om budgeten skulle överskridas. Liksom i Sverige kan beloppen bara användas till det de budgeterats för.

Anslaget "saerlige tiltak for den samiske befolkning" (senare ersatt med "tilskudd til samisk och kvenske formål" och "Sametinget") är ett samlingskapitel för de anslag med samisk anknytning som inte innefattas i andra delar av statsbudgeten. Anslaget innefattar betydligt mer än det svenska anslaget "bidrag till samisk kultur". Anslaget innefattar lönekostnader, varor och tjänster, anslag till samisk utvecklingsfond, tolktjänster samt bidrag till samiska ändamål. Den senaste posten, samiske formål, motsvarar det svenska "bidrag till samisk kultur".

Anslagsposten var uppdelad i tre underposter: bidrag till samiska organisationer, bidrag till sameslöjd och andra bidrag. Bidragen till samiska organisationer och sameslöjd fördelades fram till 88/89 av norsk sameråd efter riktlinjer fastställda av kommunal- och arbeidsdepartementet. Budgetåret 1989/90 övertog Sametinget fördelningen av nämnda bidrag och i och med budgetåret 1992/93 delegerades det till Sametinget att sätta upp riktlinjer. Bidraget "andre tilskudd" disponerades av kommunaldepartementet fram till 90/91 då det i praktiken upphörde. I samband med bildandet av Sametinget tillfördes poster som valgdeltagelse och tilskudd till gruppesekretaereren. Bidragen var inte möjliga att överföra.

Storleken på det norska anslaget "samiske formål" har vuxit stadigt under den studerade perioden. Mellan budgetåret 1988 och 1989 ökade anslaget med 2 245 000 norska kronor. Denna ökning berodde på att det utgick extra medel till samiska organisationer i sambnad med det kommande sametingsvalet och en ökad satsning på sameslöjd som en kvinnonäring. En lika stor ökning kan skönjas mellan budgetåret 1992 och 1993 beror på att anslaget har slagits samman med andra anslag och även täcker till exempel stipendier och åtgärder för barn och ungdom.

Rekryteringsstyrning
Den för offentliga organ gällande arbetsordningen - forretningsorden - gäller även för Sametinget. Liksom för forvaltningsloven ser man ingen anledning till varför Sametinget skulle undantas. Enligt Roger Karstad, personalchef på Norska Sametinget, rekryterar Sametinget efter de allmänna principer som gäller i alla organ. Det förekommer alltså ingen direkt styrning från departementets sida i rekryteringsfrågor.

Politiskt deltagande i beslutsprocessen
Sametinget är ett kollegialt organ. Rent konkret utses Sametingets 39 ledamöter i val i tretton valkretsar. Dessa utser en styrelse som kallas "sametingsråd" med fem ledamöter. I motsats till i svenska Sametinget utses inte ordförande i sametingsrådet av regeringen, vilket innebär att det saknas ett politiskt deltagande i beslutsprocessen i norska Sametinget.

4. SAMERNAS STÄLLNING OCH STYRNING
Samerna är en folkgrupp uppdelad på flera länder. De samiska rättigheterna hade vid tiden för Sametingens etablering olika ställning i Norge respektive Sverige. I Norge fanns sedan tidigare ett offentligt organ som Sametinget bygger direkt på. I samband med att Sametinget etablerades höjdes bidraget "saerlige tiltak til den samiske befolkningen" avsevärt. Norge valde att underteckna ILO-konvention nummer 169 och införde en paragraf om samer i Grunnloven.

Det tycks, grundat på sametingspropositionerna, som om norska samer hade en starkare ställning som minoritet än de svenska samerna, eftersom man erkänner samerna som etnisk grupp som bott i Norge sedan statsbildningen och man väljer att underteckna ILO -konvention nummer 169, vilket bland annat innebär att man tillerkänner samer en starkare rätt till mark. Dessutom finns samerna omnämnda i norska, men inte svenska, grundlagen.

De svenska och norska sametingen uppstod i ungefär samma syfte med några års mellanrum. Norska Sametinget definierar själv vad det uppfattar berör samer och som alltså omfattar deras arbetsområde. Därtill har Sametinget rätt att uttala sig om sådant som berör samer. Det svenska Sametingets uppgift är att fördela statens bidrag till samerna, utse styrelsen för sameskolan, leda det samiska språkarbetet, medverka i samhällsplaneringen samt informera om samiska förhållanden. Kort sagt hade båda sametingen rådgivande uppgifter i samefrågor och beslutsrätt endast över vissa interna frågor.

I båda sametingen är förvaltningslagen tillämplig eftersom man inte ser anledning till varför de inte skulle vara det. I Norge stödjer man det beslutet på att forvaltningsloven tillämpades på Norsk sameråd och i Sverige hävdar man att det är en naturlig konsekvens av att Sametinget är en offentlig myndighet.

Varken för svenska eller norska Sametinget används instruktioner för att styra sametingen. Under den aktuella perioden användes instruktioner i svenska Sametinget bara vid ett tillfälle (författningar användes aldrig) och då för att begränsa tillämpningen av förvaltningslagen och verksförordningen. Departementen saknar helt instruktionsrätt över det norska Sametinget. Den legala styrningen ser trots allt mycket lika ut för norska och svenska Sametinget.

Precisionen i styrningen måste i båda fallen anses låg då inte instruktionsrätten utnyttjas vilket visar att handlingsfriheten är hög trots att man valt att låta förvaltningslagen respektive forvaltningsloven vara tillämpliga. Det finns möjligheter till starkare legal styrning för svenska Sametinget än i norska Sametinget även om den legala styrningen, de facto, under den undersökta perioden, har varit starkare i det norska Sametinget.

Valet av verksamhetsform var viktigt vid etablerandet av svenska Sametinget och kritiserades också. Svenska Samers Riksförbund (SSR) kommenterade beslutet på följande sätt i remisssvar: "…Sametinget som det nu är utformat formellt kan ses som regeringens organ och inte ett samiskt." Valet av verksamhetsform motiverades för svenska Sametinget med att organet skulle ha offentligrättsliga uppgifter. Det norska Sametingets utformning diskuterades inte i förarbetena som låg till grund för sameloven, utan den verksamhetsform som föregångaren Norsk sameråd hade togs över av det nya organet. Det hade varit möjligt att i stället organisera Sametinget under exempelvis kommunalt huvudmannaskap, vilket i "en bedre organisert stat" målas upp som ett alternativ till statligt huvudmannaskap. Valet av verksamhetsform kan ses som ett försök att styra organet både i norska och svenska Sametinget, också därför att valet av verksamhetsform har används för att motivera den legala styrningens omfattning. I både norska och svenska Sametinget är styrningsbudskapen precist utformade. Sametingen fungerar på liknande sätt i Sverige och Norge och i ingendera Sameting har departementen försökt påverka utbildning och information till organen.

Det norska anslaget "samiske formål" täcker samma områden som det svenska anslaget "bidrag till samisk kultur" men var i början av perioden mer än dubbelt så stor som den svenska motsvarigheten (se figur 2). Skillnaden på storleken på driftsbudgeten minskar sedan stadigt och är efter 1990 försumbar. Medan "bidrag till samisk kultur" ökade med 375 procent (räknat i 1986 års priser) ökade anslaget till "samiske formål" endast med 34,5 procent (räknat i 1986 års priser). Detta beror på att Sametingets driftsbudget räknas med i "bidrag till samisk kultur" efter 1992/93 till skillnad från i norska Sametinget där "samiske formål" är en del av Sametingets budget.

För norska Sametinget var medlens användande mer precist formulerat. Man skilde exempelvis ut tre underposter och även öronmärkning av medlen förekom.

Budgetåret 1991 fick anslaget "bidrag till samisk kultur" en ny anslagsform, vilket innebar att anslaget inte längre fick överskridas men däremot sparas i tre år. I regleringsbrevet markerades att detta i sig innebar en positivare särbehandling gentemot den samiska folkgruppen. I Norge finnas i stort sett bara en typ av anslag och anslaget till "samiske formål" fick inte överföras.

Anslagsstyrningen var under perioden mer precis i norska Sametinget, även om det svenska anslaget fick formen reservationsanslag och inte ramanslag.

Figur 2. Jämförelse mellan det norska anslaget "samiske formål" och det svenska anslaget "bidrag till samisk kultur". Uppgifterna är beräknade i 1986 års priser och anslaget "samiske formål" är dessutom omräknat i svenska kronor.
Källa: se bilaga 1 och 2.

Den specifika rekryteringsstyrningen tycks bara finnas i svenska Sametinget där den är precist formulerad. Den generella rekryteringsstyrningen fungerar på liknande sätt i svenska och norska Sametinget och är inte precist formulerade.

Det svenska Sametinget har en kollegial ledning, det vill säga det är ledamöterna i Sametingets styrelse som är det egentliga beslutande organet. Då ordförande är utsedd av regeringen finns ett politiskt deltagande i beslutsprocessen i det svenska Sametinget. Det norska Sametinget är även det ett kollegialt organ, men då ordförande i sametingsrådet inte utnämns av regeringen saknas politiskt deltagande i beslutsprocessen. Detta innebär att det politiska deltagandet som styrelseteknik finns enbart i det svenska Sametinget. Det politiska deltagandet har i praktiken eliminerats då den utnämnde ordföranden har fått en talmansroll i tinget.

De indirekta styrningsbudskapen till svenska Sametinget under den studerade perioden var till stor del precist formulerade. Den specifika rekryteringsstyrningen var precist formulerad och följaktligen också det politiska deltagandet i beslutsprocessen, även om detta kringgåtts. Formstyrningens styrningsbudskap var även det precist formulerat, då man valt att uttryckligen göra Sametinget till en förvaltningsmyndighet. Anslagsstyrningen däremot är, inom driftsbudgetens ramar, oprecist formulerat.

Precisionen i den indirekta styrningen är mindre inom det norska Sametinget. Den specifika rekryteringsstyrningen och det politiska deltagandet i beslutsprocessen faller bort som styrningstekniker. Formstyrningen är, liksom i svenska Sametinget, precist formulerad, medan anslagsstyrningen är något mer precis än i svenska Sametinget. Delvis beror detta på skillnader i nationella lagstiftningsmöjligheter.

Norska och svenska Sametinget har ungefär lika stor handlingsfrihet när det gäller den inre beslutsrätten. Vad gäller den yttre beslutanderätten har de ungefär samma uppgifter och ungefär lika lite att säga till om. Detta är en viktig del av organens autonomi.

Norska Sametinget har en något större handlingskapacitet än svenska Sametinget. Skillnaden är dock marginell, eftersom svenska Sametinget har kringgått effekten av det politiska deltagandet i beslutsprocessen.

Sammantaget återspeglas inte norska statens positivare inställning till samiska rättigheter i Sametingets autonomi. Trots att precisionen i den indirekta styrningen är större i svenska Sametinget har organen liknande arbetsuppgifter. Lite tillspetsat skulle man kunna hävda att det inte spelar någon större roll hur mycket man får bestämma om, om man inte har något att bestämma över.

Den empiriska undersökningen ger alltså ett mycket svagt stöd åt hypotesen att inställningen till samiska rättigheter påverkar hur man styr dess organ. Kanske är skillnaderna mellan Sveriges och Norges syn på samiska rättigheter alltför liten i detta hänseende. Även om hypotesen måste förkastas i detta fall kan den vara applicerbar på andra minoriteter. Det kan också tänkas att en studie som fokuserar på andra frågor än precisionen av styrningen, exempelvis en noggrannare undersökning av hur ramlagarna Sametingslagen och Sametingsloven tillämpas, skulle nå andra resultat.

Det är svårt att bevisa att inställningen till samiska rättigheter verkligen påverkar hur man styr Sametinget. Vidare skulle styrningsmodellen kunna modifieras ytterligare. Exempelvis är gränsen mellan den specifika rekryteringsstyrningen (vem som sitter på en viss post) och det politiska deltagandet i beslutsprocessen (hur ledningsstrukturen ser ut) problematisk.

Det finns också dimensioner av styrning som inte fångas upp av modellen. Ett exempel är informell styrning. . En annan brist är att statens kontroll av förvaltningen inte tas upp. Det här operationaliserade styrningsbegreppet mäter den potensiella styrningen, inte den faktiska styrningen (i vilken grad man verkligen styr). En studie av den faktiska styrningen skulle kräva ett annat angreppssätt.

Naturligtvis medför det problem att jämföra organ i olika länder. Det år svårt att avgöra om exempelvis förvaltningslagen och forvaltningsloven har motsvarande innehåll och tillämpning. Ett annat exempel utgör det politiska deltagandet i beslutsprocessen.

Trots detta kan slutsatsen dras att det inte finns tillräckligt stora skillnader mellan norska och svenska Sametingets autonomi för att bekräfta hypotesen.

5. SAMMANFATTNING
Uppsatsens hypotes är att inställningen till en minoritets rättigheter påverkar hur man styr dess organ. Med fyra års mellanrum upprättades i Sverige och Norge Sameting. De upprättades för att stärka samernas ställning. Syftet med denna uppsats är att undersöka om svenska och norska Sametinget styrs i olika hög grad och om detta kan kopplas till synen på samiska rättigheter.

Statens inställning till samiska rättigheter har mäts på två olika sätt. Dels har det undersökts vilka relevanta konventioner som har ratificerats, dels har inställningen till samiska rättigheter, såsom den uttrycks i de propositioner som föregick etablerandet av Sametingen granskats. Norska staten visade sig ha en mer positiv syn till samiska rättigheter än den svenska staten.

För att undersöka skillnader i den formella styrningen har en analysmodell i fem delar används. De fem styrningsteknikerna är den indirekta styrningsformen legal styrning och de indirekta styrningsformerna formstyrning, anlagsstyrning, rekryteringsstyrning och politiskt deltagande i beslutsprocessen. Precisionen i den direkta och den indirekta styrningen avgör förvaltningens autonomi.

Användningen av de fem styrningsteknikerna har jämförts. Jämförelsen ger vid hand att den direkta styrningen är lika oprecist formulerad i norska och svenska Sametinget. Det innebär att förvaltningens (Sametingens) handlingsfrihet är ungefär lika stor i svenska som i norska Sametinget. Bilden är mer splittrad vad gäller den indirekta styrningen. Anslagsstyrningen var mer precist för norska Sametinget, medan rekryteringsstyrningen och det politiska deltagandet i beslutsprocessen var mer precist formulerad i det svenska Sametinget. Skillnaderna är dock små och kan bero på institutionella olikheter. Formstyrningen var ungefär lika precist formulerad i det svenska som i det norska Sametinget. Norska Sametingets handlingskapacitet var alltså något större.

Viktigt att tillägga är att den yttre beslutanderätten är liten både för det norska som det svenska Sametinget. Slutsatsen blir att hypotesen, grundat på fallstudien samer i Sverige och Norge, inte kan bekräftas.

REFERENSER
Svenskt offentligt tryck
DS 89:72 Remissyttrande över samerättsutredningens betänkande (SOU 1986:36) Samernas rättsliga ställning och (SOU 1989:41) Samerätt och sameting.
Proposition 1976/77:80 Om insatser för samerna.
Proposition 1985/86:100.
Proposition 1986/87:100.
Proposition 1987/88:100.
Proposition 1988/89:100.
Proposition 1989/90:100.
Proposition 1990/91:100.
Proposition 1991/92:100.
Proposition 1992/93:32 Om samerna och samisk kultur m.m.
Proposition 1992/93:100.
Proposition 1993/94:100.
Proposition 1994/95:100.
SOU 1986:36 Samernas folkrättsliga ställning. Delbetänkande av samerättsutredningen.
SOU 1989:41 Samerätt och sameting. Huvudbetänkande av samerättsutredningen.
SOU 1994:147 Former för statlig verksamhet. Delbetänkande om verksamheter som är beroende av statligt stöd.
Statsliggaren 85/86:VIII|U.
Statsliggaren 86/87:VIII|U.
Statsliggaren 87/88:VIII|U.
Statsliggaren 88/89:VIII|U.
Statsliggaren 89/90:VIII|U.
Statsliggaren 90/91:VIII|U.
Statsliggaren 91/92:XI|Ku.
Statsliggaren 92/93:XI|Ku.
Statsliggaren 93/94:XI|Ku.
Statsliggaren 94/95:XI|Ku.
Svensk författningssamling.

Norskt offentligt tryck
Norges lover.
NOU 1984:18 Om samenes rettstillning.
NOU 1989:5 En bedre organisert stat.
St. prp 85/86:1.
St. prp 86/87:1.
St. prp 87/88:1.
St. prp 88/89:1.
St. prp 89/90:1.
St. prp 90/91:1.
St. prp 91/92:1.
St. prp 92/93:1.
St. prp 93/94:1.
St. prp 94/95:1.
Ot. prp. nr 33 (1986-87) Om lov om Sametinget og andre samiske rettsforhold.

Muntliga källor
Fredrik Modig, utbildningsdepartementet, 980120.
Nils Matti, informatör på svenska Sametinget, 980902.
Roger Karstad, personalchef norska Sametinget, 980826.

Övriga tryckta källor
Beach, H. "Samepolitiken i Sverige. Kränkande politik" i Invandrare och minoriteter 1993:5.
Beach, H. "The Saami of Lapland", i Polar peoples. Selfdetermination and development (London: Minority Rights Publications, 1994).
Christensen, T. Mortenson, E. (red.) Forvaltningskunnskap. Forvaltningen i samfunnet (Otta: Tano, 1992).
Eckhoff, T. Forvaltningsrett (Oslo:Tanum, 1980).
ILO. List of ratifications by convention and by country as at 31 December 1996. Report III Part 2 International Labour Conference, 85th Session 1997 Geneve (Geneve, 1997).
Kumm, B. Jordens urbefolkning i kamp för sina rättigheter (Stockholm: Utrikespolitiska institutet, 1993).
Larsson, L. Det svenska statsskicket (Lund: Studentlitteratur, 1994).
Lundquist, L. Förvaltning, stat och samhälle (Lund: Studentlitteratur, 1992).
Lødrup, P. Kaasen, K. Tjomsland, S. (red.): KARNOV. Norsk kommentert lovsamling. (Oslo: Karnov Forlag AS, 1996).
Minority Rights Group (red.): World Directory of Minorities (Harlow: Long Group UK,1990).
Multilateral treaties deposited with the secretary-general. Status as at 31 December 1996. (New York: United Nations, 1997).
Nordisk förvaltningsordbok Nord 1991:24 (Eskilstuna: Nordiska rådet, 1991).
Peterson, O. Nordisk politik (Stockholm: Publica, 1992).
Peterson, O. Söderlind, D. Förvaltningspolitik (Stockholm: Publica, 1993).
Statistisk årbok. Norges offisielle statistik (Oslo, 1996).
Statistisk årsbok för Sverige (Stockholm: SCB förlag, 1996).

Internet
Sametingets hemsida, Internet,http://www.sametinget.se/st/org.html 980825.
Sametingets hemsida, Internet, http://www.sametinget.se/st/utvdemo.html 980825.
Norska statskalendern på Internet, Internet, http://odin.dep.no/nofovalt/offpub/statskalendern/1996/1812.htm 961030.
Norska statskalendern på Internet, Internet, http://odin.dep.no/html/nofovalt/offpub/statskalenderen/1998/1812.htm 980825.

Övriga källor
Nählinder, J. Svenska samers ställning i Sverige. Tillämpning av en modifierad secessionsteori. B-uppsats. 1995. Statsvetenskapliga institutionen, Uppsala universitet.
Valutakurser, riksbankens noteringar.

BILAGOR
1. Svenska Sametinget 85/86 - 94/95

proposition	anslag i tusentals sek	inflation	departement	anslagstyp
85/86:100	2090	160,3	utbildningsdep.	obetecknat
86/87:100	2193	167,0	utbildningsdep.	obetecknat
87/88:100	2631	176,7	utbildningsdep.	obetecknat
88/89:100	2816	188,1	utbildningsdep.	obetecknat
89/90:100	5429	207,6	utbildningsdep.	obetecknat
90/91:100	5646	227,2	utbildningsdep.	reservationsanslag
91/92:100	6872	232,3	kulturdepartementet	reservationsanslag
92/93:100	9372	243,2	kulturdepartementet	reservationsanslag
93/94:100	10519	248,5	kulturdepartementet	reservationsanslag
94/95:100	15773	254,8	kulturdepartementet	reservationsanslag

Tabellen anger hur stort anslaget till samisk kultur var 85/86 till 94/95 i tusentals svenska kronor. Vidare anges inflationen år för år. Tabellen redogör vidare för vilket departement frågan låg under och vilken anslagstyp anslaget hade.

2. Norska Sametinget 85/86 - 94/95

proposition	bidrag i tusentals nok	inflation	växelkurs	departement
85/86:1	5080	183,1	96,5540	kommunal – og arbeidsdep.
86/87:1	5230	199,1	94,3340	kommunal – og arbeidsdep.
87/88:1	5230	212,4	94,2300	kommunal – og arbeidsdep.
88/89:1	7475	222,1	93,5800	kommunal – og arbeidsdep.
89/90:1	7839	231,2	94,8240	kommunal – og arbeidsdep.
90/91:1	6900	239,1	93,4259	kommunaldepartementet
91/92:1	7650	244,7	93,6233	kommunaldepartementet
92/93:1	9645	250,3	109,8056	kommunal – og arbeidsdep.
93/94:1	9700	253,8	109,4229	kommunal – og arbeidsdep.
94/95:1	9700	260	112,6375	kommunal – og arbeidsdep.

Tabellen anger hur stort anslaget till samiske formål var 85/86 till 94/95 i tusentals norska kronor. Vidare anges inflationen år för år. Tabellen anger också växelkursen mellan norska och svenska kronan under den aktuella perioden enligt Riksbankens noteringar. Vidare anges vilka departement anslaget legat under.

3. Konventioner som berör samerna som minoritet

konvention	år	Norge ratificerade	Sverige ratificerade
FN-stadgan		451127	461214
FNs konvention om medborgerliga och politiska rättigheter	1966	720913	711206
FNs konvention om förebyggande och bestraffning av folkmord	1948	490622	520527
FNs konvention om avskaffandet av alla former av rasdiskriminering	1966	660921	711206
ILO konvention 107 om urbefolkningars rättigheter	1957
ILO konvention 169 om urbefolkningars rättigheter	1989	940202

Tabellen anger när de sex konventionerna ratificerades. Som framgår av tabellen har alla FNs konventioner ratificerats av såväl Norge som Sverige. Av de två ILO-konventionerna är det endast Norge som har ratificerat en av dem. I fotnoterna anges vilka konventioner som nämts explicit i den norska propositionen Ot. prp. nr 33 (1986-87) Om lov om Sametinget og andre samiske rettsforhold. Samtliga konventioner tas upp (169 indirekt) som betydelsefulla i SOU 1986:36 Samernas folkrättsliga ställning.

Senast ändrad 1/5 2000 Johanna Nählinder