De misslyckade "Näsbyparkskolan är en ond plats på jorden där djävulen trivs lika bra som änglarna i himlen"
© Marcus Tull 2000
Jag ser än idag med skräck på de fasansfulla mornar som jag tvingades iväg till skolan. Det tog bara tio minuter att gå dit men alla de ord som omfattas av hat, ångest, dödslängtan, självmord, förnedring och tortyr hann piska min hjärna med oräkneliga rapp och obehaglig injektion av rädsla sköts in i mina vener. Det hände att jag kräktes på toaletten strax före lektionen. Det hände att jag grät och bad till Gud att han skulle hämta mig. Jag ville inte gå i skolan, jag ville inte ge dem ytterligare en dag av mitt liv. Jag ville inte vara på ett ställe där de som fick betalt för att bry sig egentligen sket fullständigt i mig. Det var ett fängelse där vuxna människor utnyttjade sin pedagogiska och psykologiska högskoleutbildning till att finna barnens svaga sidor. Trycka på de rätta knapparna så att ångesten blev överhet.
  Jag hade aldrig något val. Precis som alla andra var jag tvingad. Precis som alla andra skulle jag foga mig, stå med ett leende i ledet utan att röra mig, jag skulle vara tacksam.
  Jag mådde alltid illa då jag närmade mig skolan. Så kom jag in i klassrummet med gråten i halsen och insåg att jag skulle förnedras under några timmar. Totalt anonym i ena stunden för att i den andra vara en skolans Judas. Lärarna lekte verbala torpeder och hånorden haglade som krut under älgjakten.
  Det var aldrig någon idé att ropa på hjälp. Jag brukade sitta mitt i klassrummet och tänka. Aldrig störde jag och det är förmodligen det enda som jag med säkerhet vet att det inte kan anklaga mig för. Men det spelade inte någon roll. Tystnaden retade dem tydligen och syndens barn var korad. Något försvar ägde jag inte. Ju fulare orden blev desto tystare tvingade jag mig själv att vara. För aldrig höjde jag rösten tillbaks och det ångrar jag så in i helvete idag.
  Första året på högstadiet ville jag ingenting annat än att dö. Jag ägnade en hel vecka åt att planera mitt självmord. Jag skrev ett testamente på mina julklappspengar, jag beskrev min begravning i ett brev där jag också bad mina föräldrar om ursäkt.
  Andra året på högstadiet önskade jag bara livet ur mig. Jag bad till Gud att han skulle smitta mig med en dödlig sjukdom. Jag ville lida, jag ville att han skulle förvandla min inre smärta till yttre synliga sår. De skulle få se ett barn förtvina, ruttna bort och dö. Sedan insåg jag att lärarna inte skulle ägna mig så mycket som en tår, inte ens en god tanke.
  Tredje året slutade jag att ta orden till mig. På något vis vände jag på deras osmakliga yttranden och började njuta av de vedervärdiga människorna framför den svarta tavlan. Det var inte bara patetiska. De var misslyckade människor, små människor, trasiga människor, sårbara människor. Men framför allt var de misslyckade, misslyckade, misslyckade. Deras ansikten speglade ett försummat liv. En spilld dröm som aldrig blev annat än just en dröm. De hade misslyckats med allt. Med mig. Med att döda min kreativitet, mitt tänkande. Min själ var visserligen sårad men inte som deras - förkolnad och död. Jag hade någonting som de redan försummat, ett långt liv framför mig och barnsliga framtidsdrömmar.
  Det var då jag började att tänka. Deras tragiska liv gjorde mig stark, jag skulle hata mig själv om jag kom i närheten av ett liknande liv som deras. Jag skulle bli lycklig, jag skulle återta kontrollen och aldrig någonsin låta en endaste djävul sätta sig på mig igen.
  Tankarna kom över mig då jag stod på skolavslutningen och kören sjön "Den blomster tid nu kommer". Då återstod endast en sak, att ta emot betyget. Det gjorde jag med glädje, för jag visste att ett pappersark aldrig skulle kunna stoppa mig. Det var kanske deras målsättning, men misslyckade människor skulle inte kunna fälla krokben för mig, nu kom de inte längre åt mig. Jag stod rak i ryggen då jag tog emot det bruna kuvertet, såg hatet i min lärares ögon och för första gången, för första gången på tre år log jag mot henne och förmodligen såg hon vad jag tänkte, för hon vågade aldrig se mig i ögonen, hon tittade ner i golvet. En känsla av seger strök genom mitt bröst.
  Jag sprang ifrån skolan, vände mig aldrig om, ville inte se.
  Kanske hade Gud hört min bön i alla fall, jag ville tro det. Och när jag kom hem hade mamma köpt en tårta, hon kramade om mig, kysste min kind och omfamnade mitt hjärta, mina tankar med sin moderliga värme och jag insåg att vad jag än gjorde, var jag än befann mig skulle ingen kunna ta ifrån mig hennes kärlek. Jag var älskad och någon var stolt över mig.
  Det har gått åtta år sedan jag gick ut högstadiet. Idag kan jag vakna av mardrömmar och då jag slår upp ögonen och inser att jag inte längre är fjorton år blir jag lycklig. Då jag inser att samma lärare arbetar på skolan tio år senare i samma cirkel av ångest kan jag skratta. De är inte bara misslyckade, de är så förbannat olyckliga också. Och jag lever på deras olycka och vetskap att de aldrig kommer längre än till skolgårdens gråa gräns.