Main Index: Swedish Bible

 

Job 30

[1] [2] [3] [4] [5] [6] [7] [8] [9] [10] [11] [12] [13] [14] [15] [16] [17] [18] [19] [20] [21] [22] [23] [24] [25] [26] [27] [28] [29] [30] [31] [32] [33] [34] [35] [36] [37] [38] [39] [40] [41] [42]

JOB 30:1 Fortsättning av Jobs slutbetraktelse: Klagan över att hans forna lycka har vänt sig, så att till och med de föraktligaste uslingar nu anse sig bättre än han; plågorna unna honom ej heller ro; Gud själv har blivit hans fiende.

JOB 30:1 Och nu le de åt mig, människor som äro yngre till åren än jag, män vilkas fäder jag aktade ringa, ja, ej ens hade velat sätta bland mina vallhundar.

JOB 30:2 Vad skulle de också kunna gagna mig med sin hjälp, dessa människor som sakna all manlig kraft?

JOB 30:3 Utmärglade äro de ju av brist och svält; de gnaga sin föda av torra öknen, som redan i förväg är öde och ödslig.

JOB 30:4 Saltörter plocka de där bland snåren, och ginströtter är vad de hava till mat.

JOB 30:5 Ur människors samkväm drives de ut, man ropar efter dem såsom efter tjuvar.

JOB 30:6 I gruvliga klyftor måste de bo, i hålor under jorden och i bergens skrevor.

JOB 30:7 Bland snåren häva de upp sitt tjut, under nässlor ligga de skockade,

JOB 30:8 en avföda av dårar och ärelöst folk, utjagade ur landet med hugg och slag.

JOB 30:9 Och för sådana har jag nu blivit en visa, de hava mig till ämne för sitt tal;

JOB 30:10 med avsky hålla de sig fjärran ifrån mig, de hava ej försyn för att spotta åt mig.

JOB 30:11 Nej, mig till plåga, lossa de alla band, alla tyglar kasta de av inför mig.

JOB 30:12 Invid min högra sida upphäver sig ynglet; mina fötter vilja de stöta undan. De göra sig vägar som skola leda till min ofärd.

JOB 30:13 Stigen framför mig hava de rivit upp. De göra sitt bästa till att fördärva mig, de som dock själva äro hjälplösa.

JOB 30:14 Såsom genom en bred rämna bryta de in; de vältra sig fram under murarnas brak.

JOB 30:15 Förskräckelser välvas ned över mig. Såsom en storm bortrycka de min ära, och såsom ett moln har min välfärd farit bort.

JOB 30:16 Och nu utgjuter sig min själ inom mig, eländesdagar hålla mig fast.

JOB 30:17 Natten bortfräter benen i min kropp, och kvalen som gnaga mig veta ej av vila.

JOB 30:18 Genom övermäktig kraft har mitt kroppshölje blivit vanställt, såsom en livklädnad hänger det omkring mig.

JOB 30:19 I orenlighet har jag blivit nedstjälpt, och själv är jag nu lik stoft och aska.

JOB 30:20 Jag ropar till dig, men du svarar mig icke; jag står här, men de bespejar mig allenast.

JOB 30:21 Du förvandlas för mig till en grym fiende, med din starka hand ansätter du mig.

JOB 30:22 Du lyfter upp mig i stormvinden och för mig hän, och i bruset låter du mig försmälta av ångest.

JOB 30:23 Ja, jag förstår att du vill föra mig till döden, till den boning dit allt levande församlas.

JOB 30:24 Men skulle man vid sitt fall ej få sträcka ut handen, ej ropa efter hjälp, när ofärd har kommit?

JOB 30:25 Grät jag ej själv över den som hade hårda dagar, och ömkade sig min själ ej över den fattige?

JOB 30:26 Se, jag väntade mig lycka, men olycka kom; jag hoppades på ljus, men mörker kom.

JOB 30:27 Därför sjuder mitt innersta och får ingen ro, eländesdagar hava ju mött mig.

JOB 30:28 Med mörknad hud går jag, fastän ej bränd av solen; mitt i församlingen står jag upp och skriar.

JOB 30:29 En broder har jag blivit till schakalerna, och en frände är jag vorden till strutsarna.

JOB 30:30 Min hud har svartnat och lossnat från mitt kött, benen i min kropp äro förbrända av hetta.

JOB 30:31 I sorgelåt är mitt harpospel förbytt, mina pipors klang i högljudd gråt.

 

Created with BibleDatabase FREE HTMLCompiler