Main Index: Swedish Bible

 

Job 14

[1] [2] [3] [4] [5] [6] [7] [8] [9] [10] [11] [12] [13] [14] [15] [16] [17] [18] [19] [20] [21] [22] [23] [24] [25] [26] [27] [28] [29] [30] [31] [32] [33] [34] [35] [36] [37] [38] [39] [40] [41] [42]

JOB 14:1 Job avslutar sitt svar på Sofars första tal, i det han vänder sig till Gud med klagan över det mänskliga livets elände.

JOB 14:1 Människan, av kvinna född, lever en liten tid och mättas av oro;

JOB 14:2 lik ett blomster växer hon upp och vissnar bort, hon flyr undan såsom skuggan och har intet bestånd.

JOB 14:3 Och till att vakta på en sådan upplåter du dina ögon, ja, du drager mig till doms inför dig.

JOB 14:4 Som om en ren skulle kunna framgå av en oren! Sådant kan ju aldrig ske.

JOB 14:5 Äro nu människans dagar oryggligt bestämda, hennes månaders antal fastställt av dig, har du utstakat en gräns som hon ej kan överskrida,

JOB 14:6 vänd då din blick ifrån henne och unna henne ro, låt henne njuta en dagakarls glädje av sin dag.

JOB 14:7 För ett träd finnes ju kvar något hopp; hugges det än ned, kan det åter skjuta skott, och telningar behöva ej fattas därpå.

JOB 14:8 Om än dess rot tynar hän i jorden och dess stubbe dör bort i mullen,

JOB 14:9 så kan det grönska upp genom vattnets ångor och skjuta grenar lik ett nyplantat träd.

JOB 14:10 Men om en man dör, så ligger han där slagen; om en människa har givit upp andan, var finnes hon då mer?

JOB 14:11 Såsom när vattnet har förrunnit ur en sjö, och såsom när en flod har sinat bort och uttorkat,

JOB 14:12 så ligger mannen där och står ej mer upp, han vaknar icke åter, så länge himmelen varar; aldrig väckes han upp ur sin sömn.

JOB 14:13 Ack, att du ville gömma mig i dödsriket, fördölja mig, till dess din vrede hade upphört, staka ut för mig en tidsgräns och sedan tänka på mig --

JOB 14:14 fastän ju ingen kan få liv, när han en gång är död! Då skulle jag hålla min stridstid ut, ända till dess att min avlösning komme.

JOB 14:15 Du skulle då ropa på mig, och jag skulle svara dig; efter dina händers verk skulle du längta;

JOB 14:16 ja, du skulle då räkna mina steg, du skulle ej akta på min synd.

JOB 14:17 I en förseglad pung låge då min överträdelse, och du överskylde min missgärning.

JOB 14:18 Men såsom själva berget faller och förvittrar, och såsom klippan flyttas ifrån sin plats,

JOB 14:19 såsom stenar nötas sönder genom vattnet, och såsom mullen sköljes bort av dess flöden, så gör du ock människans hopp om intet.

JOB 14:20 Du slår henne ned för alltid, och kon far hädan; du förvandlar hennes ansikte och driver henne bort.

JOB 14:21 Om hennes barn komma till ära, så känner hon det icke; om de sjunka ned till ringhet, så aktar hon dock ej på dem.

JOB 14:22 Hennes kropp känner blott sin egen plåga, hennes själ blott den sorg hon själv får förnimma.

 

Created with BibleDatabase FREE HTMLCompiler