This is actually a poem written by Finland´s former cultural minister, Claes Andersson. A typed copy of it we found in Tom´s canvas bag. It´s taken from the collection "The city´s called Helsinki" (Staden heter Helsingfors) from 1965. Maybe that´s a text that has followed Tom throughout his life. The only note on the paper was "feel better". We associated from this and then we found the music, that we thougt was perfect.

Listen


 

Patetisk bön

Fröet har en medfödd kraft, växandets, blomningens
Det är svårare att blomma i språket
Att skriva en rad som doftar och lyser
är någonting att drömma om
medan man håller sig vaken och väntar och arbetar

Att bara gödsla sin egen täppa och hoppas på under
är kontemplation för munkar och centrallyriker
Jag instämmer i fröets bön: låt livet
regna på mig, låt mig drivas från land till land
av verklighetens vindar, låt mig inte slå rot
förrän jag tagit en del av världen med mig

En blomma som är så skön att den inte är av denna världen
är bara skön
och inte för denna världen
Spara därför blommorna till kransar
Låt mig drivas från land till land
Låt verkligheten regna på mig
Hjälp mig att inte slå rot

 

Pathetic Prayer

The seed has an inborn power, the growing, the blooming
It´s harder to bloom in writing
To write a line that has a scent and a light
is something to dream of
while keeping awake, waiting and working

Only manuring your own garden-patch, hoping for miracles
is contemplation for monks and lyrical poets
I join in the prayer of the seed: let life
rain on me, let me be driven from land to land by the winds of reality, don´t let me take root until I have brought along a part of the world

A flower that is so beautiful that it´s not of this world
is nothing but beautiful
and not for this world
Thus, save the flowers for wreaths
Let me be driven from land to land
Let reality rain on me
Help me not take root

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Claes Andersson 1965
(Ur: Staden heter Helsingfors)