Bäste herr Nilsson.

Jag skriver till dig med anledning av att du ville ha kompletterande information till stycke 3 i min skadeanmälan. Jag hade angivit "dålig planering" som olycksorsak. Du har bett om en djupare redovisning, och jag hoppas att följande beskrivning uppfyller dina önskemål.

Jag är murare till yrket. På olycksdagen arbetade jag ensam på taket till en nybyggd sexvåningsbyggnad. När jag hade avslutat dagens arbete upptäckte jag att jag hade några tegelstenar kvar, som vid en vägning senare visade sig väga 120 kg. Hellre än att behöva bära ner alla tegelstenarna till marknivå, beslöt jag mig för att hissa ner dem med hjälp av en stor trätunna, block och talja.

Jag fastgjorde repet vid markplanet, tog mig upp på taket, svängde runt tunnan och började lasta i tegelstenarna. Sen gick jag ner till bottenvåningen och knöt loss repet, samtidigt som jag höll i det stenhårt, att jag väger 70 kg.

Döm om min förvåning när jag plötsligt rycktes ifrån marken. Jag tappade kontrollen över allt och hängde reflexmässigt kvar vid repet. Jag for uppåt längs husväggen i högsta fart.

I närheten av tredje våningen mötte jag tunnan på väg ner i samma imponerande fart som jag själv var på väg uppåt i. Detta mötet är förklaringen till min skallfraktur, smärre blåmärken och det knäckta nyckelbenet. Skador jag nämner i stycke 3 i min rapport.

Med en något dämpad hastighet fortsatte jag min upplyftande resa, inte stannandes förrän alla fingrarna på min högra hand satt två knogar djupt inkörda i blocket du kunde läsa om lite tidigare i mitt brev. Som tur är hade jag vid det här laget återfått lite sans, varför jag kunde klänga mig kvar i repet, trots den olidliga smärta jag nu började erfara.

Vid samma ögonblick som mina fingrar mötte blocket, mötte tunnan med tegelstenar marken, varvid tunnan slogs i spillror och alla stenar föll ur. Nu, utan sitt forna innehåll av tegelstenar, vägde den trasiga tunnan inte mer än 25 kilo.

Jag hänvisar återigen till min kroppsvikt. Som du säkert kan föreställa dig, började jag nu min nerfärd längs husväggen. I trakterna kring den tredje våningen mötte jag tunnan på väg upp, detta är förklaringen till två krossade fotknölar, en avslagen tand och ett flertal kraftiga träflisor i de nedre regionerna av min lekamen. Det var nu min lycka började vända. Mötet med tunnan verkade ha en bromsande effekt på min resa mot marken, så att när jag väl landade på högen med tegelstenar bröt jag endast tre revben.

Jag är dock ledsen att behöva rapportera, att medan jag låg där på tegelstenshögen, vridandes mig i svåra plågor, utan möjlighet att röra mig åt det ena eller det andra hållet, stirrandes på den tomma tunnan sex våningar upp, slappnade jag av för ett ögonblick och släppte repet...