del ett
vi har en liten mongol som huserar i en skrivbordslåda, i början var han riktigt bra på alla sätt & vis, men en vacker dag ballade han ur totalt. jag hade vart på en fotbollsmatch & kom tillbaka hoppandes att man kanske kunde bli kittlad under fötterna en aning av vår käre lilla mongol. han var helt rabiat, flummig utav bara helvete låg han i ett handfat & rökte braj & kastade jakspillning omkring sig. ingen, & då menar jag verkligen ingen visste vad som hade flugit i honom. vi klarade helt enkelt inte & se honom sådär så vi gav oss ut för att hitta någon äcklig mimare vi kunde hunsa, & eventuellt kanske boxa till så där lite lagom hårt på käften. vid återkomsten var katastrofen ett faktum, vår lilla mongol var inte längre med oss, var han var, det visste vi inte då, & det vet vi inte än idag.
del två
han är väldigt liten, jävligt liten helt enkelt. ibland tappar man nästan bort honom, så liten är han. men det stoppade honom inte en sekund när vi var ute & jagade mimare. han var helt tokig, det var väl vi med, men man märkte att han tog det på ett större allvar än vi andra. så fort någon nämnde ordet mimare blev han helt knasig, så knasig att trots hans ringa storlek behövdes det tre av oss för att brotta ner honom innan han skadade någon.
- ja, han var en underlig person, vår lilla mongol. trots att han var med oss både länge & väl vet jag inte mycket om honom. det enda jag är helt säker på är att han gillade å ta en bastu i ugnen & att han avskydde mimare. phuukai!
