Samarbete för barn och  ungdom

Det var många som ville sätta Barn och Ungdom i Centrum. Lärarhögskolans aula var fullsatt när Peter Persson, kommunalrådet i Jönköping, hälsade välkommen till symposiet den 3-4 oktober, och två dagar med 27 olika seminarier och ett antal föredrag började. Jag var med första förmiddagen och lyssnade på två talare.

  Den förste på podiet var Bo-Lennart Govik från Borås. Han är projektledare för Hälsofrämjande skolor vid Folkhälsoinstitutet. Innan han fick alla att klia varandra på ryggen hade han bland annat berättat om hur han själv hade kommit till insikt:
– Om man koncentrerar sig på frågan "Vad är det som orsakar hälsa?" så kan man nå fantastiska resultat.

Skolan viktig arena
– Skolan har stora möjligheter att göra något för barnen och deras vardag, eftersom där finns så många vardagsmöten, menade han. Denna arena är speciellt viktig för barnen som inte har en hemmiljö som kan stödja, även om det bästa är förstås om allt kan samverka: skolan, hemmet, föreningar, idrottsrörelse m m.

Det finns tre centrala faktorer som gör att man inte råkar så lätt i ohälsa:
Begriplighet
         – Världen är förutsägbar, har struktur.
Hanterbarhet
         – Man har en känsla av att egna inre resurser räcker för vardagens krav.
Meningsfullhet
         – Drivkraften på den arena som man vistas varje dag.

Sammanhang i livet
Allt detta påverkar våra KASAM-värden, som kan beskrivas som måttstock på människans förmåga att inte hamna i ohälsa, att ha sammanhang i livet. Ju högre KASAM-värde man har, desto bättre klarar man t ex att ta sig ur ett missbruk och inte gå under.

Kan man då göra något för att höja KASAM-värdet? Bo-Lennart nämnde bl a följande skyddsfaktorer:

• Positiv barn-föräldrarelation

• Att bli sedd av åtminstone en vuxen utöver föräldrarna

• Relationer, nätverk

• Social kompetens

• Positivt självförtroende

Salutogena teorier
  Salutogena teorier, som hälsofrämjande skola bygger på, lades fram av Aaron Antonovsky. Han kom fram till att det finns arenor och faktorer som är hälsofrämjande. Just skolan är en av de viktigaste arenorna i detta hänseende.
  Bo-Lennart avslutade sin halvtimma med att få oss alla att klia varandra i ryggen – han trodde att det var ett bra sätt att vakna till ifall vi hade somnat under hans föredrag. Men det fanns det nog ingen risk för…

Pengar och barn
  Nästa talare verkade inte ha så mycket med barnen och deras värld att göra: Stefan de Vylder – nationalekonom. Han visade sig dock vara en nationalekonom som står på barnens sida i en gubbig, barnfientlig värld. Bakom de krassa siffrorna och ekonomin finns mycket som påverkar barnens situation. Stefan de Vylder gjorde klart för oss att allt, från globalisering till växlingskurser, påverkar den. Dessvärre tar dock finansvärlden inte hänsyn till barnen i sitt handlande.
  Stefan de Vylder menade att kostnaderna för försummad barndom och ungdom är väldigt höga för samhället, som skulle ha mycket att vinna på förebyggande åtgärder; det är mycket billigare att förebygga än bota. Som det är i dagens läge går 80% av satsningen på åtgärder för barn och ungdomar som har råkat illa ut medan förebyggande åtgärder får bara 20%.

Gubbig ekonomi
– Det finns ingen motsättning på god samhällsekonomi och på att satsa på barnen, slog Stefan de Vylder fast, och fortsatte:
– Dagens ekonomi är gubbig, den är inte åldersneutral. Nu finns det en fixering på inflationsbekämpning, men för barnfamiljerna vore det mycket bättre att bekämpa arbetslösheten. Barnfamiljerna har dessutom ett stort behov av förutsägbarhet; de måste veta vad som gäller i framtiden, inte minst när det gäller ekonomin.
– Staten borde sträva efter att jämna ut konjunktursvängningarna, och inte förvärra läget för barnfamiljerna under lågkonjunktur, tyckte han och pekade på t ex försämringarna på stödet på byggande, barnbidrag, arbetslöshet m m under just lågkonjunktur.
Föräldrarnas arbetslöshet är ett stort problem för barnen och kan medföra framtida psykiska hälsoproblem.

Svarte Petter
Hårdheten i samhällsklimatet har gjort att många grupper betraktas som belastning och inte som tillgång. Man spelar Svarte Petter med människorna och vissa grupper, "problemmänniskorna", är oönskade överallt.
– Kommunerna har fått ta över allt fler kostnader från staten, samtidigt som de inte har möjlighet att påverka intäkterna. Detta påverkar direkt barnens situation – skolorna och barnomsorgen får mindre resurser. Man kan bara välja vad man vill dra ner. Här finns också oro för kommunal demokrati, befarade Stefan de Vylder.
Han pekade också på faktum att icke-barnrelaterade verksamheter har fått känna av mindre neddragningar.
Det är dock inte alltid lätt att säga om man ska satsa på riktade åtgärder – som kan få till följd stigmatisering, dvs att man blir utpekad som fattig, bråkig m m – eller generella åtgärder, t ex mindre skolor och klasser och fler vuxna i skolan.

Efter Stefan de Vylders anförande följde en livlig diskussion. Den kvardröjande tanken var att kostnaden för att försumma ett barn är hög för både samhället och barnet – från kriminalitet, psykvård och skolsvårigheter till knäckt självförtroende.
Leena Aggestig