AJÖSS MED DEJ DIN GAMLA…

Nu var det slut med det roliga, skulle man ju kunna säga, efter att ha blivit vederbörligen avtackad på Kalmar läns Hem och Skoladistrikts årsmöte i november. Efter att ha varit ordförande sedan… ja, när var det jag tillträdde, egentligen? Jo, det var nog 1991. Tiden har ju rusat iväg och man glömmer så lätt små petitesser. Vad har jag då noterat, under alla (!?) dessa  år?

Hur kom jag över huvud taget in i det här? Jo, jag kastade mig in i hetluften - som ordförande - nästan från gatan. Jag hade visserligen varit ordförande i Ålems Hem och Skola några år - ett jämförelsevis snävt bakgrundsperspektiv. Snävt synsätt har förföljt både mig och andra genom åren, även i de högre sfärerna så att säga, såsom en, som går efter och drar en i hängslena. Nu kan ju även detta vara på gott. Men det finns ju faktiskt många medlemmar som anser att rörelsen sover gott(!). Men visst har här hänt en del; 90-talsutredning, läroplans- och betygsreformen, organisationsförändring på G, mm. Men ibland undrar man över tidsbegreppen - somliga tycks tro att tiden står stilla. Av födsel och ohejdad vana (hur hade mina nu framlidna föräldrar det egentligen?) har jag nog alltid varit lite "framåt" - lite het på gröten så att säga. Arma rörelse, vad har du inte fått utstå.
Under tiden jag har varit ordförande i Kalmar län, har RHS haft fyra sådana(!). Fyra ordföranden på sex år! Kan det ge någon tanke? Osökt leder detta till slutsatsen att "personalomsättningen" är ganska omfattande inom rörelsen - förmodligen hela rörelsen. Och det vet vi ju, att för hög personalomsättning hämmar handlingskraften och kontinuiteten. Många "gamlingar" har vi - alldeles för många. Detta utöver att denna "personal" är en hopplöst brokig skara, med lika många brokiga idéer och viljor - alla dock inte fantastiska. Jag hörde på senaste (ordinarie) fullmäktige en ledamot förklara varför hon ville vara med i riksstyrelsen: "Jag älskar barn", sa hon. Vilken AHA!-upplevelse detta måste ha varit - för hela styrelsen - ja, kanske för hela riksstämman(?), för hon drog applåder med detta uttalande(!). Vi enfaldiga som inte går omkring och säger detta offentligt ska kanske skämmas(?). Förvisso har inte detta präktiga gäng hos våra medlemmar kammat hem någon poäng.

HS framtidsgrupp slapp inte undan mig heller. Genom detta forum utövade jag min "terror", till och med en tid efter det upphört. Envist och oförtrötterligt har jag hävdat de enskilda medlemmarnas betydelse och upphöjda plats - och elevernas - inte minst. Somligt av mitt och gruppens arbete kom fram i 90-talsutredningen, fast en del mycket vinklat och friserat. Motionerat har jag gjort - ja, nu tänker jag inte på gymmet som jag äntrar tre gånger per vecka, utan dessa inlagor jag belamrat kansliet med. Inlagor om namnbyte, medlemmarna och eleverna i centrum, medlemsblad, central uppbörd, ekonomi, betald ordförande, organisationen, m m - och nog har somligt satt fart på debatter och diskussioner runt om i landet, och det är ju ett viktigt syfte. En lättnadens suck måtte nu löpa som en sunnanvind, från kansliet och ut över landet - frid och ro ska råda en tid - till en liknande tokstolle dyker upp igen. - "Gud bevare oss!", tänker nog någon.

Ska jag vara lite kritisk till beslutande församlingars brokighet, så har jag sett alldeles för mycket egensinne i skaran och alldeles för lite unga pigga förmågor. Många nästlar sig in på förtroendeposter för sitt eget självförverkligande. Man kanske inte fixar sitt föräldraskap (eller något annat -skap), eller har svårt att hävda sig på annat sätt i sitt sociala nätverk. Jag vill faktiskt påstå att det är en tendens. Tyvärr finns här även ett antal bakåtsträvare. Må dessa få vad som anstår dem - det vill säga förpassning till någon bridge- eller virkhörna - där de på sin höjd får chans att plåga ett fåtal. Och de kan ju förhoppningsvis slå dövörat till.
Naturligtvis ska jag strö rosor och dessa måste hamna hos både förre och nuvarande ordförandena i RHS. Ann Holm trädde in som en räddande ängel när något som kunde blivit en katastrof höll på att hända. Hon gjorde ett fantastiskt jobb och lade en god grund för Lars H Gustafsson som efterträdde henne. Lars har klarsynthet och vilja som kan rädda förbundet - om han nu får med sig de andra i riksstyrelsen(?). Rikskansliet måste också ha rosor. I konsekvens av min uttrycksfullhet får väl inte alla lika fina rosor. Flera län med sina fantastiska kvinnor (och även en del män förstås) ska också ha rosor för ofattbar energi och kampvilja. Det har varit lätt och roligt att samarbeta med många. Saknaden blir stor.
Nu pluggar jag heltid på gymnasiet (KOMVUX kallas det, för all del) och alla säger att det är jobbigt (bara så att jag vet det!). Och så får man då den ständiga frågan, vad man skall bli när man blir stor. (Hur länge skall man stå ut med detta?) Det är inte så lätt att ha en egen åsikt, när man just håller på att bli vuxen(?), och allra minst när man måste och ska så mycket i skolan. Jag försöker tala med lärarna om det jag tycker de och hela skolan borde förbättra, men de lyssnar bara med tom blick och inget ändras, så jag undrar om de egentligen hör vad jag säger. Men jag kan inte se att de har freestyle på sig, så det måste vara något annat???
Det är en himla betydelsefull skola jag går på, eftersom alla går - ja, somliga småspringer - omkring och bär på portföljer och väskor, stora och små - och ytterkläder, kors och tvärs i korridorerna. Jag har också köpt en portfölj. Inte får vi skolka heller - en dag kom jag lite för sent. Då tittade läraren på mig med den där tomma blicken igen, men bara en kort stund, för han hjälpte en "brud" i alldeles lagom ålder och med alldeles lagom figur. En annan dag kom jag inte alls på lektionen, men det märkte han inte (?!?) - sa dom - är det inte märkligt att tjejerna skall ha all uppmärksamhet på lektionerna? Jag har varit på lärarkonferens också - om undervisningen och materialet. Där fick vi inte gnälla - alla skulle säga att skolan och undervisningen är bra - och att lärarna är bra. Det gjorde vi (nästan).
Snacket gick i korridorerna att det var en viss elev som ställt till alltihop (jag undrar fortfarande vem det kan ha varit?). Lärarna var lite skärrade när vi gick in, men stämningen när vi gick ut var som efter en lyckad förlossning. Hoppas jag får bra betyg. Hade mina föräldrar levt nu, så kunde de ha varit med i Hem o Skola och därmed haft möjlighet att påverka skolan så att jag hade fått bästa tänkbara undervisning och skolmiljö(?). Tänk vilken annorlunda skola det hade varit(???)… Ibland ger jag lärarna - och andra med, speciellt de lite mer form- och färgstarka - små uppmuntrande tillrop. Då förlöses de från sina tomma blickar för en stund och man kan byta små lustigheter med dem.
Nu vill jag önska min efterträdare, Kerstin Karlsson (och de andra med naturligtvis), lycka till - och med det nya gänget känner jag stor tillförsikt. Det blir ny kraft och fart på "tåget" - minst som ett X-2000 - jag är i alla fall övertygad om att det blir vassare än det ångloket som var på "Nyheter från riksförbundet Hem och Skola" nr 5 -97 - och så tror jag nog att länets "vagnar" kommer att vara ihopkopplade med. Hoppas att alla i länet inser Kerstins och de andras möjligheter - och att de har vett att tillgodogöra sig av detta.
Vad jag skall då göra nu och efter plugget? Ja, det får väl bli mer av uppfinnande och förhoppningsvis att räkna royalty-fee, som det heter på engelska. Och så får jag väl leta efter någon lämplig själ till ett nytt "-skap", men inte något på Ä, utan möjligen ett på S…
Tackar för mig och ajöss med dig, din gamla kämpe - eller kanske vi ses igen - vem vet?
Anders

Att hjälpa sig själv ger glädje för stunden, att hjälpa varandra ger glädje för livet.
Anders Sandsborg

Man kommer aldrig först om man vill gå i andras fotspår