Av någon anledning i slutet av 80-talet så blev vår familj intresserad av filmning. Idag är det fortfarande okänt varför vi under sommaren 89 testade en vanlig videokamera modell stor-som-fan. Man kunde se resultatet direkt på tv:n för att det var vanliga VHS band som användes. Men det var inte lätt att filma. Man fick ganska ont i armen och resultatet blev inte så bra. När vi senare köpte en Canon E800 Hi8 ( 8mm band) så blev det en skillnad. Lätt att använda och bra bildkvalité gjorde denna kamera till en trofast tjänare under tiden 89-95.
 

1989 fick jag och en kamrat (Thorhuus) en ide om att göra en film. Det var sommar och vi hade väll inte allt för mycket att göra. Idén var att göra en psykologisk actionthriller antar jag. Historien om en galen kamrat  (vid namn Thorhuus) som försöker ha ihjäl sin kompis var en hygglig lätt historia. Slutet hade vi redan kommit på. Han, token, skulle givetvis dö. Nu var det bara att fylla i allt i mellan början och slutet

Influerade av Die Hard så byggde vi på konceptet ensam, sårad och barfota. Inledningen var lätt. Kompisen skulle bli borrad i foten av galningen. Efter en lång matpaus där jag samlade på mig musikmaterial, från radio,  så fortsatte filmandet. Panikslagen flyr kompisen upp på hans hustak beväpnad med en häftpistol; vilket i filmen skall ha så pass högt tryck att den kan gå igenom hjärnan på Thorhuus. På taket utkämpas en strid som kompisen vinner efter en hård kamp. Han ramlar i för sig ner från taket men klarar sig.

Okej, detta kan låta som en hygglig amatörfilm. Sanningen skall nog fram att det är nog en av de sämre filmer jag gjort. Problemen var många. Ljudsättning av musik gjordes delvist med hörlurar från freestyle till kameramikrofon och delvist från stereon( nära kameran). Musiken var hämtad från ett radioprogram som sände indisk musik, inledningen i filmen är från Hajen samt någon countrylåt som lyckades komma med. Ett annat problem var koreografi. Vad skulle vi göra? Vi hittade helt enkelt på. Kameravinklar existerade inte utan vi klippte i samma vinkel för att korta ner det hela. Ett "tufft" hopp ser rent av komiskt ut när man klippt i det. Problemet att vara två är att man inte vet vart objektivet befinner sig. Detta resulterade ibland med att man bara såg ben och midja. Klippningsutrustningen var inte heller så bra. En video (Hitachi) från 1984 hade varit i trogen tjänst allt för länge och det syntes sedan när man kollade på resultatet. Sist men inte minst så var det oss själva. Vi hade aldrig gjort film förr. Så när vi kollade igenom resultatet så såg vi att filmen inte var så bra. När vi sedan började att klippa så skulle vi komma på ett "filmbolag" vilket blev Skitdålig Film av Oss. Detta blev senare SkitFilm av Oss som ni kanske känner till. Detta är historien kring SFaO och dess första film. 

Trots resultatet så anser många i min närhet att Thorhuusens Hämnd är ett "mästerverk"  och att den är det tack vare den bisarra historien, dialogen, musiken och klippen. När planer på att göra en nyversion av filmen kom så insisterar de på att man skall använda samma sorts musik och enkla filmningssätt för att behålla magin från den första filmen.