" Mod är ofta brist på kunskap,
medan feghet i många fall är baserad
på god information "
Peter Ustinov
En varm vårmorgon i april månad 1993 i Zagreb fick jag som vanligt mina körorder, - Hotell Dubrovnik mitt i stan. Väl framme så undrade jag vad vi hade där att göra, det enda jag visste var att samma dag så skulle vi ut och resa i området kring Mostar. Något försenade kommer det ut två civilklädda personer. Båda är uppenbarligen från Balkan, och den ena är lika uppenbarligen livvakt. Väl framme vid bilen så presenterar sig den ena av dem; - God morgon, mitt namn är Ejup Ganic och jag är Vice President för Republiken Bosnien-Hercegovina.
Jag stirrar misstroget på honom, de här två länderna ligger i krig med varandra och han tar helt sonika in på ett hotell i Zagreb med en livvakt, det måste ha slagit runt i huvudet på honom tänker jag! Väl framme vid flygplatsen hoppar jag tillsammans med Pellnäs, hans adjutant Bo Loggarfve, V.presidenten och hans livvakt ombord på FN:s flygplan med destination Split.
Framme i Split väntar det ett helt uppbåd av fordon på oss, där finns fordon från den spanska bataljonen, ECMM ( EU ), UNMO och kroatiska polisen.
Efter några timmar så är vi då framme i Mostar. Staden som redan då var ganska så förstörd trots att detta bara var början på kriget mellan kroater och den bosniska regeringen. Vi körde raskt iväg till sjukhuset där ett större möte skulle ta plats. Närvarande är bl.a. vi själva, den bosnien-kroatiska ÖB'n ( Petkovic ), 4:e kårchefen från BiH ( Pasalic ) och några andra halvfigurer från bl.a. ECMM. Vakterna från den spanska bataljonen som fanns i och runt byggnaden hade fått stränga order om att inte ta några risker då alla hade ett färskt minne av vad som hade hänt den förre vicepresidenten. Jag befinner mig inne i möteslokalen precis bakom vicepresidenten, när dörren plötsligt svängs upp och där står en något vildsint och vildvuxen person med en förnicklad colt 45 automatic på höften. Hela mötet stannar förvånat upp, samtidigt så börjar denna person att skrika att vicepresidenten aldrig skall komma levande därifrån. Därefter kommer den längsta ramsa av svordomar på något språk som jag hört. Varannan mening innehöll en påminnelse om att v.pres inte skulle överleva nattens inbrott än mindre komma levande från Mostar. Där står vi tre som en triangel, med en halvmeter oss emellan när den vilde kroaten börjar att famla efter sitt vapen samtidigt som han säger att nu jävlar så är slut med dig till v.pres. Då känner jag mig nödsakad att kliva emellan och lägga min hand på hans pistolhand.
Hotet avvärjs och mannen får därefter lämna byggnaden, men nu så är ju både goda råd dyra och stämningen körd i botten. Pellnäs fattar ett snabbt beslut om att föra vpres till den bosniska sidan ( medan han fortfarande lever ), det har ju utan det minsta tvivel framförts ett direkt hot mot vpres. Väl framme så börjar Pellnäs och vpres att överlägga om att det är nog bäst att försöka få kontakt med Presidenten för ytterligare instruktioner om vad som skall göras.
Det roliga är att bosnierna hela tiden har förnekat att de kan få någon kontakt med omvärlden från Mostar. Med detta i åtanke så frågar Pellnäs om hur vi skall veta att det verkligen är presidenten som talar? Vpres skrattar och pekar på mig med orden, - han får väl tala med honom! De pratar ju ändå samma språk! Vi har under hela tiden inte yttrat oss om att jag förstår deras språk ( min " okunskap " har visat sig nyttig många gånger ). Så kom det sig att jag stod med en telefon i handen och sa; - Detta är sergeant Ruzdi Ekenheim, assistent till BrigadGeneral Bo Pellnäs som talar, vem talar jag med!? Svaret kom något förvånat; - Alija Isetbegovic, Republiken Bosnien-Hercegovinas President!
På kvällen beslutade vi att vpres skulle övernatta hos den spanska bataljonen samtidigt som vi tre ( Pellnäs, Loggarfve och jag ) skulle återvända till staden och försöka få stopp på stridigheterna mellan kroater och muslimer. Fast serberna gjorde sitt bästa och sköt på de andra två så var det inte så mycket att göra åt det, ett problem i taget bara. Efter ett antal möten mellan parterna som hölls i HVO' högkvarter började en plan ta form. De skulle med gemensamma patruller övervaka staden, och FN skulle inta strategiska platser över hela staden för att återställa lugnet. Sent på morgontimmarna så återvände vi till Medjugore där den spanska bataljonen var förlagd.
En ny dag såg sin början och samtidigt som solen spred sitt ljus över vår lilla del av världen så steg vår optimism, vi hade ju faktiskt åstadkommit en del överenskommelser. Väl tillbaka i Mostar upptäckte vi att inget hade förverkligats! Orderkedjor fungerade inte, officerare och soldater som var mycket ovilliga att lyda order, kommunikationer som inte fungerade osv.
Det var bara till att börja om från början igen. Så större delen av dagen gick åt till att försöka se till så att det som redan hade bestämts skulle börja fungera, vilket var något tröstlöst.
Den enda satellitutrustning vi hade till vårt förfogande var den som ECMM hade med sig, men rätt vad det är så förklarar de frankt att de anser hela insatsen meningslös, packar ihop sina prylar och försvinner!
Alla de ramsor med svordomar som vi hade lärt oss kom nu väl till pass.
Men Pellnäs hade gett sig fan på att han skulle få det till att fungera, ville inte de stridande rädda sin stad så skulle iallafall vi försöka med att tvinga dem.
Vid ett tillfälle när vi satt i det kroatiska högkvarteret så kom det en äldre man och började att prata med oss på svenska! Det visade sig att det var kroatiens ambassadör i Paris som var på semester i Mostar med sin son! Det var så att man kunde slå sig för pannan, det pågår ett litet krig och dit väljer han att åka på semester med sin son. Efter en stunds samtal så kom det fram att han och hans familj ( sonen var född i Stockholm ) hade bott många år i Sverige.
Vi beslöt att vår tremanna styrka skulle dela på sig för att senare träffas vid en av stadens större gator. Sagt och gjort, Pellnäs for iväg med kroaterna och jag och Loggarfve tog till apostlahästarna genom staden. Det enda som syntes och hördes var eldgivning från allehanda artilleri och eldhandvapen. Det var en tid då krypskyttarna även hade börjat att behärska gatorna i Mostar. När vi svängde in på en absolut folktom gata hörde vi en hel del tillrop från folk som hukade sig på tvärgatorna; - sniper, sniper akta er! Mitt på gatan stod det en övergiven bil med två kulhål genom vindrutan. Jag gick fram för att se efter om det fanns någon sårad i bilen, men den var tom. Lite längre fram hukade sig en kvinna och hennes två barn vid ett träd som enda skydd. Enda chansen för oss att ta sig fram till vår mötesplats var att fortsätta vägen fram, vilket vi också gjorde. När vi kom fram till kvinnan så plockade jag upp det ena barnet och uppmanade kvinnan att börja gå framför oss så att vi hade snipern i ryggen. Jag lovar dig att det var många tankar som for runt i skallen just då, skyddsvästen hade jag naturligtvis glömt bort i något fordon, det enda skydd som fanns till hands var den blå baskern på huvudet. Efter ca 150 meter var vi så framme vid mötesplatsen och vi kunde lämna kvinnan och hennes barn till ett liv som var mer än ovisst.
Vi hoppade in i våra fordon och jag satte mig min vana trogen på taket till vår APC, då kom det. Snipern ansåg väl att han hade varit tillräckligt återhållsam, skottet gick så pass nära att jag kände vinddraget vid höger öra. Jag satt lugnt kvar och tittade åt det håll som skottet kom ifrån, och fordonen började att i sakta mak röra sig därifrån. Troligtvis så var det bara ett varningsskott för han hade definitivt tid på sig att avlossa ytterligare skott, kanske var det slumpen, jag vet inte.
Under hela eftermiddagen och kvällen hade vi posterat ut enheter, OP och patrullerat staden. Vår OP-ledning bestod av Pellnäs och Loggarfve som gjorde ett källarrum i HVO högkvarteret till vårt eget högkvarter, jag fick raskt order om att fortsätta patrullera staden med hjälp av en spansk pluton. På dagarna var det för varmt för att sitta nere i vagnarna och på kvällarna var det för kallt för att sitta nere i vagnarna! Så natten tillbringade jag sittandes vid värmen från avgasluckorna till en spansk APC, allt medan vi for fram i den brinnande staden. Så fort vi såg spårljusen fara fram genom natten så for vi dit och ställde oss mitt emellan skuggorna av soldater som smög omkring med vapnen höjda för att döda. Ett antal gånger upptäckte vi att de sköt på sina egna eller bara på skuggor, för skräcken var den enda verklighet de kände till i denna stad som virvlade runt i en dimma av fukt och rök från bränderna genom nattens råa kyla och den tillfälliga värmen från de brinnande byggnaderna. Genom våra patrullrunder kom vi att hålla staden vid ett förtjusande skräckblandat grepp, där natten genomljöds av de tunga fordonen som med vrålande dieselmotorer, spelande strålkastare och automatvapen gjorde sitt bästa för att kontrollera den stormvind av strid, blod, död och skräck som alla kände var på väg. Vid ett tillfälle hade upplevelsen och känslorna tagit kontroll över skeendet. När vi passerade " Försvarsministeriet " hos kroaterna var vi tvungna att stanna för de hade placerat ut s.k. spanska ryttare på vägen. En vaktpost kom fram och sa att vi inte fick fortsätta, jag tittade på honom med ögonen rinnande av dieselavgaser, trötthet och brandrök, troligtvis måste jag ha sett vansinnig ut och svarade; - det här är vår stad! flytta dig om du inte vill gå samma väg till mötes som dina hinder!
Placerade den andra vagnen 10 meter bort och sedan beordrade jag högsta stridsberedskap och framåt på min egen vagn genom " ryttarna " . Vi körde ca 100 meter, vände och kom tillbaka till samma plats där vi stannade vagnen, med alla vapen som fanns på de två vagnarna riktade mot HVO's högkvarter väntade vi på en reaktion. Men det var helt tyst, saken togs inte ens upp under de följande förhandlingarna. Den gamle löjtnanten som var vagnchef tittade på mig och kluckade förtjust; - Si!, si senor!
Hans chef, en ung kapten och den kroatiska vägvisaren, var mindre roade!, undrar varför?
Resten av natten kom att bli den lugnaste natt som Mostar upplevt sedan kriget börjat ett år tidigare!, inte ens serberna var roade av att skjuta på denna gamla historiska stad som vred sig i plågor av vansinnets framfart.
Jag säger inte att det enbart var tack vare vår framfart och närvaro, men de stridande började kanske att förstå att vi menade allvar.
Efterföljande dag så var det dags igen för nya förhandlingar med de nu mycket motvilliga kroaterna. Det hölls ett antal möten dagen igenom, antingen för att den ena sidan eller den andra inte var i tid, om de över huvudtaget dök upp, eller för att de som till slut kom inte hade fullmakt att ta beslut om det som diskuterades. Till slut så fick Pellnäs nog, han beordrade de båda högsta cheferna att komma med omedelbar verkan! De kom.
Mötet ledda fram till att båda sidor ansåg sig ha problem med en byggnad som hette
Hotell Mostar, den låg mitt inne i kroatiskt område och hotellet var fyllt med bosniska soldater. Kroaterna ville av naturliga själ inte ha dem där och bosnierna ansåg att de inte kunde ta sig därifrån p.g.a. att kroaterna hade soldater som omringade byggnaden, och så hade det varit i tre månader. Bra sa Pellnäs, då får väl vi ta och evakuera dem därifrån! Den kroatiske befälhavaren Petkovic såg ut som om han precis hade svalt ett kilo citroner och hans motpart var fullständigt övertygad om att vi var helt slut i skallen. Så båda svarade; - bra det kan vi göra imorgon bitti.
Nää nu! sa Pellnäs och kallade till sig en spansk förbindelseofficer som fick order att alla tillgängliga fordon skulle samlas senast inom en timme utanför byggnaden för ordergivning!
Där på en gata i Mostar stod så en svensk brigadchef och hade ordergivning för en pluton ur Spanska Främlingslegionen om hur evakueringen av bosniska soldater på kroatiskt område skulle gå till, allt genom att bygga upp en modell på gatan som en spansk tolk försökte översätta!
Den bosniske kårchefen som var tvungen att följa med såg allt annat än lycklig ut, risken för att något skulle gå fel var rätt så betydande. Och att han skulle förlora livet i så fall var rätt så uppenbar för alla inblandade. Så som en åtgärd för att förbättra hans entusiasm för det förestående äventyret fick han låna min hjälm. Iväg kom vi, planen var att vi skulle " omringa " hotellet på framsidan så att de ca 30 soldaterna som fanns där inne skulle kunna ta sig till våra fordon i skydd av fordonen. Det var bara det att när vi väl var på plats så visade det sig att de inte alls ville få skjuts därifrån, och de var inte alls ett trettiotal, utan snarare det dubbla ( senare så skulle våra beräkningar visa att de var fler än så ). Att göra en redan på förhand farlig operation efter mörkrets inbrott är väl inte alltid tillrådligt men ibland tvunget. När beslutet om ett igångsättande fattades hade vi vissa ingångsvärde som togs med i beräkningarna t.ex. timmar av dagsljus, antal fordon tillgängliga och bl. hur mycket folk som skulle evakueras.
De flesta av dessa ingångsvärde fick vi ganska så snabbt revidera, men beslutet om att fortsätta var det enda riktiga.
Ibland var bosnierna så pass motsträviga att vi bokstavligt talat fick sparka ut dem ut hotellet, vid ett tillfälle när vi höll på med att lasta av folk så började en av soldaterna tala om att det var ett förräderi som hade begåtts varpå han gjorde mantelrörelse och riktade in sin kalashnikov mot kårchefen. Jag fick ner honom i det inre av vagnen och bad honom att hålla sig där då jag inte hade någon som helst lust att bli skjuten av misstag för hans skull.
Bosnierna var ju som vansinniga, istället för att lasta sig själva ombord på våra vagnar så lastade man ombord den ammunition som fanns kvar, det var viktigare. De själva tänkte tydligen ta sig därifrån på annat sätt.
Vid ett av de här avlämningstillfällena kom det en helt kompani av spanska APC's rullande genom natten i Mostar. Självfallet så hejdades den konvojen för att omedelbart " shanghaias " in i vårt lilla äventyr. Och för att organisera hur det hela skulle gå till och för att kunna genomföra en något lugnare ordergivning så beslutade Pellnäs att vi skulle föra alla vagnarna till HVO's högkvarter för en snabb genomgång, nu skulle det vara många vagnar på en liten yta och det gällde att alla skulle ha det så klart som möjligt vad som skulle hända väl på plats.
Den unge kapten som fungerar som vår förbindelseofficer vänder sig något nervöst mot mig och meddelar att vaktstyrkan som vi lämnat vid hotellet anmäler via radio att hotellet har börjat att brinna! Alla som hör vad som sagts stelnar till, tanken går till de som är innestängda inuti byggnaden. Jävlar kroater som inte kunde vänta tills vi hade fått ut alla, nu blir det fan i mig krig istället för det här kan bosnierna inte ursäkta!
Kaptenen ber att få det bekräftat via sin radio. Fel! Det som hänt är att en mindre eldstrid brutit ut, det var helt enkelt ett tolkningsfel som sånär orsakat hjärtstillestånd hos många människor!
Hela operationen varade i ca 5 timmar och totalt så evakuerade vi ca 100 -120 man från hotellet!
Något av det största problemet med olika FN-operationer kom verkligen att visa sig från den absolut sämsta sidan vid ett flertal tillfällen under dessa hektiska dygn.
Det är problemet med det nationella inflytandet och bestämmandet av vad deras trupp får och inte får göra!
Det är kanske något komiskt över det hela så här en tid efteråt, men det är lätt att hålla sig för skratt när man står på en gata i Mostar och ger order till en enskild vagn, som i sin tur rapporterar till sin pluton, som i sin tur rapporterar det till sitt kompani, som i sin tur rapporterar det till bataljonen, som i sin tur rapporterar det till Madrid via satellittelefon! Där något vakthavande befäl i sin tur ordning förmodligen försöker att rapportera det vidare inom den spanska militären. Och vem vet var det slutar med sådant. Det tråkiga är att vid ett antal tillfällen var varje order tvungen att godkännas av Madrid innan den utfördes! Det är alltså samma orderväg tillbaka!, det blir mycket svårt att genomföra någonting då.
Och svensk FN-trupp har exakt samma problem! Så det hjälper inte att slå sig för bröstet och tycka att vi är jättebra.
Den spanska regeringen tyckte till och med att vi hade uppträtt på ett sådant sätt och tagit oss sådana friheter med den spanska bataljonen att man officiellt protesterade inför FN:s säkerhetsråd i New York! Rätt imponerande va'?
Dagen, kvällen och natten efter detta fortsatte utan några större incidenter förutom att det här med att hålla sig till överenskommelser var ingen speciellt intresserad av. De gemensamma polispatrullerna hade fortfarande inte börjat att göra sitt jobb efter nattens inbrott, det var helt enkelt för farligt tyckte de!
Det var förmodligen en av de mest absurda nätterna i Mostar som utspelade sig denna natt när en svensk brigadgeneral åkte omkring hela natten och genomförde en regelrätt inspektion av de bosniska och kroatiska militärpolispatrullerna. Och när vi upptäckte att det fanns ingen som helst aktivitet på stadens gator började en cirkus utan dess like! Tillbaks till kårchefen där vi stormade in på hans kontor med öppningsrepliken; - Your fucking asshole, your bloody incompetent fool, you are not a soldier, you are a clown, a scumbag!
Kårchefen som hade ett glatt uttryck i ansiktet blev i det närmaste tillintetgjord. Även om han inte förstod engelska så hade han sett tillräckligt många amerikanska filmer för att förstå innebörden av vad som sades. När jag sedan översatte, blev han likblek. Jag tror inte att ens hans fiender på slagfältet hade tilltalat honom på detta ärliga sätt!
Stammande undrade han vad det nu var som var fel, svaret kom som ur en haubits!; - Du är en inkompetent clown, du vill inte han fred i Mostar, men vill du ha krig så är det krig du skall få!
Kårchefen blev bara blekare och blekare, han hade väl tänkt sig att få sova ett par extra timmar för första gången på länge, men nu stod där en general från FN och skrek i högan sky!
FN-soldat och vi kommer att svara med en överväldigande eldkraft mot allt som rör sig! Min käre general, börja agera och det omedelbart! Vi tänker inte riskera våra liv för några som inte vill ta några egna risker för att rädda det som de kallar sin stad!
Kårchefen som vid det här laget satt och darrade lyfte omedelbart tre olika telefoner och började att skrika ut order, det är oklart om det var någon som hann svara i andra ändan, men han verkade iallafall att försöka göra något åt det! När det verkade som om en viss aktivitet hade börjat att ta form så lämnade vi kårchefen och hans män till att försöka rädda sin stad.
In som en orkan och ut som en stormvind är väl den närmaste liknelsen som kan användas vid vår uppenbarelse och avfärd från den 4:e bosniska armékåren!
Iväg till nästa syndare, kroaterna! Där nästa tillintetgjorda ansikte infann sig efter en lika kraftfull introduktion som tidigare, med den lilla skillnaden att de muttrade något om översittar-fasoner! Men vad spelade det för någon roll, de började att jobba på att omedelbart sätta ingång med det som var överenskommet.
Tyvärr så visar dessa dygn också att kroaterna hela tiden var ytterst motsträviga till att försöka få en fredlig lösning av konflikten och det var något som skulle komma att bestå under en lång tid framöver. Och det var hela tiden med en känsla av vanmakt som vi jobbade under dessa hektiska dygn, helt enkelt en känsla av att det fanns starkare krafter som ville annat, som jobbade mot oss.
På förmiddagen dök så Gen.Morillon upp med hela sitt teatersällskap, för det var vad det var när generalen reste någonstans, så var det alltid med tre APC's, varav två var enbart för press och media från världens alla hörn! Alla skulle de teckna sin bild av krigargeneralen Morillon, Srebrenicas befriare, legionären och det måste jag erkänna; han var en bra soldat och människa.
Med sig hade han den bosniske ÖB'n Halilovic som han hade släpat ut ur Sarajevo för detta möte i Mostar, där även HVO's ÖB skulle närvara.
På väg ner i Mostar var konvojen tvungen att göra halt för att framför oss pågick det intensiva strider, jag hoppade ur mitt fordon för att ta reda på vad som pågick längre fram och gick därefter tillbaka för att rapportera. På vägen tillbaka möter jag HVO's ÖB i sin svarta BMW som frågar varför konvojen har stannat. Jag förklarar läget för honom och han kallar till sig en soldat med radio, och ger order om att han i fortsättningen inte vill höra ens en mus fisa!
Trettio sekunder senare är det helt tyst och konvojen kan fortsätta.
Den som saknas när mötet väl skall börja är den 4:e kårchefen, som ringer på telefonen och meddelar att han inte vågar komma till mötet av rädsla för HVO och deras snipers som kontrollerar gatan fram till möteslokalerna ( HVO's HQ ) och han vägrar att komma utan eskort av FN, Pellnäs tittar på mig med en nick. Jag piper iväg i mörkret och hämtar upp honom, mötet kan börja.
När mötet i mer eller mindre hade pågått en liten stund och man är någotsånär överens om vad man borde göra och inte borde göra slog Morillon ut med armarna i en mycket fransk gest och sa med sin mörka, darriga stämma; Alltså mina herrar, ni är överens. Kan vi åka vidare nu!
Alla tittade häpet på varandra, menar han allvar? Vi är knappt överens om någonting, ingeting finns på papper, menar han att vi är klara!?
Morillon tittade roat på deltagarna, - vi får inte låta maten vänta för länge på oss!
Och så gick han.
Någon dag senare var det dags för oss att återvända till Zagreb, och det är inte utan en känsla av olust som vi sitter där i bilen. Pellnäs tittar på mig med sorg i ögonen och frågar; - tror du att vi gjorde någon skillnad?, eller är det bara lugnet före stormen?
Jag svarade; - tärningen är kastad, vi gjorde vad vi kunde.
Och kriget kom med en styrka som slog världen med häpnad tre veckor senare.
Fortfarande nästan ett år senare när jag med Nordbat 2 åkte genom Mostar kom minnena tillbaka, och det finns tillfällen fortfarande idag två och ett halvt år senare, när man fäller en tår för invånarna i Mostar.
Om du någonsin kommer till Mostar stanna vid den " Gamla Bron " som turkarna byggde, som stod där i århundrade efter århundrade genom världskrig, väder och vind tills den dagen då stadens invånare bestämde sig för att spränga den och samtidigt sin egen själ i luften. Stanna då och tänk efter, tänk på alla dessa lemlästade kroppar, på alla dessa skrik av smärta som har fyllt luften, på alla dessa lågor som fick dagen att bli natt och natten att bli dag.
Stanna vid min "
Minnenas Bro "..........
