Det blir lite passande innan Garudas incheckning öppnar, sedan vidtar en otroligt ineffektiv datorhantering. Vi är ju transitpassagerare och allt står ju redan på våra biljetter, men det tar ändå en evinnerlig tid, då flickorna löser problemen (som inte borde finnas) genom att prata med varandra och i telefon. Och inte får vi platser bredvid varandra heller. Vi måste byta med Margareta för att ordna det. Planet är en Boeing 747-400 och går som på räls när det äntligen kommer iväg 45 min sent. Resan visas på en karta med kontinuerlig uppdatering av höjd, fart, osv. Det börjar med beräknad flygtid 12½ timme, avstånd 11 000 km till Singapore. Vi flyger över Frankfurt, Wien, Budapest. Vi tar ett kort på solnedgången över Svarta Havet, som f ö ser ut att vara helt fruset med drivsnö. Det måste vara höjden. Det är ju minus 60 här uppe. Färden går vidare över norra och östra Turkiet, vi måste ha passerat rätt nära Ararat. Jerevan i Armenien var en av de flygfyrar vi flög efter, därefter Iran. Över Gulfen någonstans börjar intresset för kartan avta, och lördagen, eller vad det är, avslutas med två actionfilmer som måste vara det sämsta som någonsin gjorts. Godzilla var den bättre av dem. Det gav ju anledning att blunda och försöka sova.
 
 

45 min uppehåll ger lite tid att sträcka på benen i ankomsthallen. Det blir en bild genom en glasdörr ut mot en grönare flygplatsvärld än Arlanda. Lockande.
Vi fortsätter, med tungt huvud och sömnen klippande i ögonen, till Jakarta. Tiden ändras från sju timmar före Sverige till sex timmar före trots att vi flyger mot sydost. Länderna har väl valt att tillhöra olika tidszoner.

Två timmars flygning till Jakarta, där vi får fyra timmars uppehåll och byte av plan. Vi får själva flytta bagaget från utrikes ankommande till inrikes avgående. Ulla och Lisbet får inget bagage, det kan vara adresserat direkt till Yogya, fast det inte gick att göra med vårt bagage.

Flygplatsen är ny och mycket sevärd. Det är mera en trädgårdsanläggning med blommor, träd, gräsmattor och rabatter, med byggnaderna, korridorer och hallar med glasväggar insprängda i grönskan. Annat än de betongkolosser vi brukar förknippa med ordet flygplats. Utsmyckningen inne i glasgångarna består bl a av serier av mönstrade plattor, av trä eller kakel, det är svårt att avgöra, ovanför glaset på väggarna, med olika regioners och öars namn angivet vid varje serie. Försöker få reda på om mönstren är traditionella för resp region eller en konstnärs tolkning, men det misslyckas. Varken batikbutiken eller bokshopen förstår frågan, eller engelska överhuvudtaget. Vi får nöja oss med att beundra utsmyckningen.

Vi har skrivit immigrationskort före landningen, och i kön till 'insläppet' känns en första doft av regler och ämbetsutövning. Passkontrollörens plats är så upphöjd att till och med vi resliga svenskar måste se upp till honom. Och det syns faktiskt rätt många polisuniformer här.
Problemen blir emellertid av annat slag. När vi får ut bagaget hinner vi knappt ta i det förrän det tas om hand av en bärare, som transporterar det upp till inrikes incheckningen så snabbt att vi måste jaga på för att hinna med, och gör allt för att vi inte ska behöva ta i det själva. Problemet är vår ovana vid situationen, vad gör man, vad kostar det, o s v. Han får en tia och har antagligen gjort veckans klipp. Vi får senare veta av Börje att bärarna får hyra in sig på flygplatsen för en icke alltför stor summa, men de har, trots uniformen, ingen lön. Den ekonomiska krisen gör att de fått svårare att tjäna in till brödfödan.

Efter en knapp timmes flygning är vi i Yogyakarta. Eller rättare sagt ovanför. När planet är några tiotal meter från att ta mark går vi upp igen för att ta ett varv och försöka igen. Det regnar så häftigt att det troligen var siktproblem. När vi till slut landar blir det med en rejäl duns. C-O har avstått från att ställa om klockan för att kunna säga att vi är framme söndag klockan tio och någonting, men glömmer naturligtvis att titta på klockan. Flygplatspersonal springer med paraplyer åt oss tills vi kommer under tak.
Vi får ut vårt bagage, även Ulla och Lisbet, och ger oss ut i en trettio graders drypande och småregnande värld. Börje möter och blir överraskad av att vi är fem, han har väntat fyra. Dålig kommunikation mellan L o R och utlandet tydligen. Vi kommer så småningom i väg i taxibilar till Hotell Wilis, vars chef, Rita, varit med i välkomstkommitten.

Hotell Wilis är en garageinfart som via några trappsteg ned övergår i en övertäckt gård som är hotellobby och gud vet vad annat. En del rum finns i direkt anslutning, andra högre upp. Vårt rum ligger över gården. Rappade stenväggar, kakelgolv, egen mandi, en dörr som låses med hänglås utifrån och inte alls inifrån. Vi får alltså direkt användning för vårt brand- och tjuvlarm.(För första och enda  gången, sedan bestämmer vi oss för att det inte finns något att varna för.) Wilis är ett hotell för indoneser, L o R:s resenärer är de enda västerlänningar som någonsin bor där. Så det börjar bra, enligt önskemål. Åtminstone våra.

Vi börjar med en sittning i 'lobbyn' med ett glas te och genomgång av några praktiska detaljer, så blir det rummet och det första praktiska försöket att duscha på indonesiska. Lite kallt i värmen, men skönt. Lite uppfräschade träffas vi för att gå ut och äta. Börje leder. Första stället är stängt pga regnet, dvs det finns inget annat än en tom trottoar. Nästa ställe består av en dam som sitter under en plastpresenning omgiven av fem eller sex plåthandfat/grytor med olika sovel, och en korg med kokt ris. Riset är övertäckt med vad som ser ut som bitar av bananblad. Det ångar om riset när hon lyfter bladen. Bakom henne, och framför ut mot gatan finns träbänkar och pallar att sitta på, men inga bord. Sovlet består av kycklingbitar i sås, fläskkött i sås, grönsaker och gud vet vad i sås. En skopa ris och skedvis från de andra faten blir en portion. Köttet tar hon en bit med handen från kycklingskrovet eller fläskkotletten. Inga ben på tallriken. Vi får nämligen tallrikar, andra kunder får maten på de gröna bladen. En antydan till uppläggning, med köttet och det hårdkokta ägget överst. Visst känns hettan av chili, men även andra kryddor finns där. Dagens klart bästa mål, blaha för flygmaten. Priset: totalt för sex personer, inklusive var sin Sprite eller Coke, och en påse med jordnötsbröd till frukosten, blir 45 kr.

Vi fortsätter vandringen i fukten och kollar in folklivet och gatustånden där man säljer kläder prylar mat saker kläder godis plast kläder soppa osv. Det är för mycket att överblicka och för mörkt att se. Gatubelysning är inget man slösar med ens så här i centrum av stan, och på kvällen blir det mörkt, punkt. Plötsligt plaskar man till anklarna i vatten. Några stenplattor borta från trottoaren? Det får man väl tåla. Vi köper ett sarungtyg åt K  och hoppas att hotellvärdinnan kan ordna någon som fållar det, och lär ut hur man knyter en sarung. C-O:s planer på en batikskjorta verkar gå i stöpet. Pga att vår vistelse i Yogya blir avkortad blir det inte tid att låta skräddarsy en skjorta, och konfektion i den storleken hittar vi inte, inte heller tyg som tilltalar honom. Vi får se om det går fler tåg. Vi åker becak, cykeltaxi, tillbaka till Wilis. 2,50 för ett par km.

 På rummet gör vi vår första bekantskap med geckoödlorna, som vi sedan umgås med på alla ställen där vi bor. Vi beundrar deras förmåga att röra sig snabbt på väggar och i tak. Att göra en 180-graders sväng från stillastående på ett golv genom att hoppa upp och låta tyngdkraften sköta återföringen till underlaget är ju begripligt, men hur gör man samma sak i taket?
 
 

Vilken dag!!  Snacka om att intrycken strömmar över en! Kanske en tiondel av allt man tänkt att man måste skriva ner finns kvar nu när man sitter här med pennan.
Det började lugnt, med te och en sorts kladdig pannkaksbulle till frukost. Börje försvinner för att fixa flygbiljett åt Lisbet, och vi tas om hand av Rita, som leder oss som en hönsmamma över gatan, håller upp handen och spänner ögonen i det 50-tal motorcyklister som är beredda på rivstart när trafikljuset slår om till grönt. Först går vi till 'Kantor Pos', postkontoret, och växlar pengar för hela Floresvistelsen, eftersom det sägs vara svårt att växla där. Plötsligt är vi miljonärer, det är rejäla sedelbuntar vi får. Men flickorna i luckan är noggranna och ser till att vi kontrollräknar, ingen irritation för att det tar tid. Vi köper frimärken och hittar också en internetshop som vi ska utnyttja senare. Så blir det shoppingrunda som bl a resulterar i två skjortor och ett påstått handgjort batiktyg för ytterligare en skjorta åt C-O. Plus några sarunger. Så blir det besök på en luftkonditionerad restaurang där Rita underhåller oss med karaokesång. Efter det får vi en tur genom gamla stan,och då betyder det Gamla Stan. Tyvärr ren slum. Vi hinner inte se så mycket, Rita får oss svettiga med sin promenadtakt.

Efter lite vattenösning och vila blir det bilresa till Rubios by, med stopp för att se batiktillverkning i liten fabriksskala, huvudsakligen bilder att sätta på väggen. För dyrt för oss. Till Rubio kommer man via smala grus- eller snarare jordvägar  genom skogen, det är bara det att skogen är träd som växer på grannarnas tomter. Tätbefolkat med andra ord.

Rubios familj hälsar välkommen, hustru Tumijah och sönerna med fruar och barn. Snart nog kommer flera barn för att beskåda de märkliga varelserna från yttre rymden. Stundtals 20-25 ungar i åldrar 2-20 år. Nyfikna, glada, och så småningom påträngande, men inte på ett otrevligt sätt. Vi får sätta gränserna. Det känns lite konstigt när marken eller golvet framför en är fyllt  av 4-5-6-åringar som tittar oavvänt på en.
Rubio är en liten senig 60-åring som kör becak, cykeltaxi. Han har lärt sig engelska på egen hand av turister, och för ett antal år sedan kom han i kontakt  med Christian, som startade Läs och Res. Han har fått några kronor för att ta emot gäster så här. Han är energisk och mångsidig, har mustasch och naturligtvis dåliga tänder. Han är öppen och glad, lättpratad, muslim, på indonesiska,'lazy' som han säger, inga fem böner om dagen, kanske en i veckan.

Han är konstnärlig, spelar gamelan och har gjort c:a 150 wayangdockor som hans bror sköter på kvällen när vi blir bjudna på skuggspelsteater med gamelanspel. Rubio har även åsikter om hur livet ska levas. Han har haft teve, men gjort sig av med den för att den tog för mycket tid från viktigare saker. Han skulle också kunna tjäna mer pengar på ett fabriksjobb eller på att utveckla sitt träsnideri, men då skulle han känna sig bunden. Han vill kunna umgås med vänner och kolleger på dagarna, sedan spelar det inte så stor roll om han bara tjänar 5 000 Rp en dag, nästa dag kanske han får ihop 15 000. Han är traditionalist och har startat kurser i gamelanspel för grannarna i byn.Han har två grupper som vardera övar en eller två gånger i veckan. Så den stora tillbyggnad han gjort på sitt hus behövs, även utan västerländska gäster. Den bättre av grupperna är inbokad för en spelning i Surabaya, inte mot betalning, men ändå, lyser han. Det är nybörjargruppen som underhåller oss på kvällen. Dessförinnan har vi blivit bjudna på mat ett par gånger, värdfolket äter inte med oss. Vi har varit på en tur till några batikkonstnärer och insupit atmosfär i största allmänhet. Det nyköpta tyget som ska bli skjorta lämnas hos en sömmerska i byn, som tar ett antal mått, men inte på C-O, utan på den skjorta han har på sig.

Vi har en liten ceremoni där C-O delar ut reklampennor från Hydro till alla barn, och det är även tonåringar som ställer sig i kön. Börje arrangerar. Vi hade nog föredragit en mera jämställd utdelning, det känns lite fel att låtsas som om några pennor vore en stor sak, men reseledaren leder. Och de accepterar det. Att bli fotograferad är också ett uppskattat nöje.
 
 
 

Musik ska vara lek.	Music Maestro, please.
Dockspelaren agerar och berättar, orkestern spelar.

När barnaskaran börjar tunnas ut framåt kvällen, börjar de vuxna komma. Förberedelserna för Wayangspelet tar tid. Först riggas duken upp med bambustänger och snören, och en färsk bananstock nertill. Alltså inte bananklasen utan plantans stjälk. Den är tillräckligt mjuk för att käpparna till dockorna skall kunna stickas in i stammen som alltså fungerar som ställ för dockorna. Sedan ska ljuset arrangeras, det är ju ett skuggspel. Belysningen i rummet består av två glödlampor, upphängda i kablar som utgår
från en urmodig stickpropp, sittande i ett vägguttag som också är minst sagt provisoriskt. En stege reses mot en takbjälke, stickproppen dras ur och i fullständigt mörker klättrar en av sönerna upp och frigör den ena lampan. Den andra försöker han hänga bakom duken så att dockorna ska kasta skugga. Det lyckas inte så bra, men någon sorts skuggor blir det ju. Kopplingen av tamparna är helt öppen, man vrider bara ihop dem och låter dem peka åt olika håll så det inte blir kortslutning direkt.

Wayangspelaren, som varit hemma och klätt om till traditionell speldräkt, berättar storyn medan han rör dockorna till musiken. Rubio hoppar in som dockskötare ett avsnitt för att vi ska få texten på engelska. Konserten fortsätter även sedan vi gått och lagt oss , bakom ett skåp som står som skiljevägg i konsertlokalen. Vi ligger i Rubios säng, gjord av grova ohyvlade bräder. De övriga sover i resten av familjens sängar, själva sover de på golvet i utbyggnaden.

Familjens mandi är bara för dusch och tvättning, man håller på att bygga en ny, men enligt Rubios motto 'Step by Step' måste man vänta tills det finns pengar till material.En brunnsgrop är grävd, och början till en grundmur finns, men för att gå på toaletten får man gå till grannen. Det blir ett extra litet äventyr i äventyret i mörka natten för somliga.
Det är många märkliga ljud vi hör utifrån mörkret, när vi vaknar till under natten.
 
 

Efter morgonbestyr och frukost blir det uppställning för fotografering både hit och dit. Tumijah är finklädd
och snygg, inte som dagen innan när vi fotograferat henne (med tillstånd) med tuggbussen hängande ur munnen. Det visar sig att både Rubio och hon ska följa med när vi åker efter frukost. Programmet börjar med besök på ett katolskt barnhem, barnen är i skolan, men vi tittar runt litet. Gammalt och slitet, men rent. En av barnhemmets uppgifter är att ta hand om ogifta mödrar när de ska föda, visserligen är inte den indonesiska islamismen  så strikt som på andra håll, så att utomäktenskapliga förbindelser straffas med döden, men skammen är stor, och äktenskap är inte att tänka på. Vi träffade en ung ogift mor med sin 3-4-årige son bland de andra barnen hos Rubio, och pojken var den ende av dem som var ängslig inför oss. Modern var också tillbakadragen, och bara det faktum att hon pekades ut för oss säger ju en del, även om det var för att visa att de inte var muslimska fundamentalister Här får vi träffa en ung mor med sin nyfödde, barnet lyckas få till ett leende just när vi ska fotografera, så moderns lycka blir fullständig, både ett leende och ett fotografi samtidigt!

Vi får med oss en nunna som vägvisare till skolan för att träffa några av barnen. Hälsningsceremoni på skolgården, och en titt in i ett klassrum under lektion. 1800-talsstuk med långa träbänkar, karta på väggen och fanken vet om dom inte hade griffeltavlor också. Skoluniformer var i alla fall obligatoriska.

Resan gick vidare in till Yogya och sultanpalatset, som är en stad för sig. Vi betalar inträde och får en guide som de andra tycker är skitbra och skojig, C-O gillar inte hennes humor, den verkar yrkessjukdom efter 20 år som guide. Dessutom är hela tillställningen tråkig, med gamla praktbärstolar från tidigare sultaners bröllop, förre sultanens riddräkt och uniformer från kriget. Det intressanta var arkitekturen, byggnaderna som palatset bestod av, och det gick att se utan guide. C-O som sackat efter en hel del under transportsträckorna på gatorna, leder klart vid utgången ur palatset.

Tillbaka till Wilis.

Eftermiddagen är fri, och vi 'gör stan' på egen hand. Efter en viss tvekan vågar vi oss på att korsa gatan. Även om man inte hunnit över innan motorcykelhorden fått grönt får man fortsätta till tryggheten på trottoaren. På väg till posten och internetkontoret är vi inställda på att prova soppa i gatukök, men när det kommer till kritan vågar vi inte, det ser för ohygieniskt ut med matkärrorna på cykelhjul. Vi skickar våra första e-mail och går sedan ut bland gatustånd och basarer. En blus blir resultatet. Och en skopa och en matta till mandin för tillsammans en femma.

På kvällen bjuder vi, eller L o R, Rita på restaurang, buffe'. Vi åker becak dit och hem, förarna väntar i regnet utanför restaurangen medan vi äter. Överenskommet pris gäller tur och retur, och med den överetablering av becaks som finns tar man de körningar som erbjuds. Och nästan till vilket pris som helst. Ett ordentligt regn, vi sitter under tak och ser regnet forsa ned på gården några meter bort, medan de sitter i sina becaks, med ett litet tak och i bästa fall ett plastskynke på sidan.