Riung

     
  • Onsdag 17 mars

    • Vi beslutar att inte ägna någon tid åt Ende, utan fortsätta direkt till Riung. Med vanlig buss för omväxlings skull. Medan vi äter frukost går Arif ut och fixar så att bussen till Riung kommer till hotellet och hämtar oss. C-O får dubbelsätet vid framdörren för att få plats med baken och benen. En extra bonus blir ju att dörren står öppen hela tiden, visserligen med två eller tre pers stående där, men ändå tillräckligt fläktande. Övriga får det mindre bekvämt. För att komma fram måste vi klättra på säckar med socker som fyller mittgången, leveranser till butikerna i Riung. Vår packning går på taket liksom en massa annat, men det betyder inte att det inte finns packning inne i bussen. Under sätena och på varje fri kvadratdecimeter av golvet står kartonger, påsar, kassar och paket, plus två reservdäck till bussen som placerats strax innanför framdörren så att alla måste klättra över dem. I utkanten av Ende stannar bussen vid en gummiverkstad och fyller på luft i höger framdäck När vi kommit två tredjedelar av vägen visar det sig varför däcken placerats så lättillgängligt. Då har det blivit dags att byta till det bättre av de två.
     
     
    Natur Ras
    Naturen ger både vackra vyer och trafikproblem.
    F.ö. är vägen likadan som hittills, det känns nästan konstigt när den går någon kilometer på slät mark. Vi gör en halvtimmes uppehåll för lunch på en liten ort med marknadsplats som troligen heter Denga. Vi köper lite frukt innan vi far vidare. Hela resan tar c:a sex timmar, fast det inte handlar om särskilt många mil.
    Framme i Riung blir det lite diskussion mellan (sannolikt) företrädare för olika logimöjligheter innan vi till slut hamnar på Homestay Nur Ikhlas. Det egentligen enda positiva med logiet i fråga är att rummen ligger på övervåningen och är omgivna av en veranda där det fläktar lite. Sängarna har myggnät uppspända, men vi får försäkran om att här inte finns mygg. Margareta är rädd för malaria, kanske mer än skäligt.
     
     
    Vi är vid vägs ände, alldeles intill bryggan som är nästan hundra meter lång rakt ut i havet. Marken är helt obeväxt, bara en sandig fortsättning på gyttjebottnen längre ut. Kanske når tidvattnet högre ibland och går upp bland husen, som står på pålar. De flesta av dem. 'Handelsboden' intill, och 'hotellet' har murade nedervåningar. Två  gemensamma mandis finns i en utbyggnad på baksidan, de första frånsett Rubios, där vi tvingas använda hål i golvet. Hittills har vi haft valfrihet. Byn vimlar av lösgående getter, avsedda att locka fram leguanerna med månne? Eller insamlade för den instundande offerhögtiden? Killingar som kallar på sin mor låter nästan som gråtande barn. Vi lämnar kläder till tvätt, trots att vattnet inte ser särskilt rent ut.

    Arif går ner och badar, och visar vägen för damerna. C-O stannar på verandan, liksom Börje. Värden kommer med en nyskriven prislista. Normalpriser, kokt ris 1 000, grönsaker 1 500, fisk 1 500,  nasi goreng 3 500. Men det är det hela. Öl 10 000 och Coke 3 000 fullbordar nästan menyn. Vi beställer ris, fisk, och grönsaker för sju, men något missförstånd gör att det inte räcker med de två timmarnas förbeställning utan vi får vänta ytterligare en timme på ett ganska uselt mål mat, utan dryck, och utan någon betjäning i huset så vi skulle kunna beställa något ytterligare. Börje och Arif beställer i alla fall under dagen en bad- och snorklingstur med båt. 30 000 Rp/ pers. inklusive lunch låter ju rimligt tycker vi.

    På bussen har vi träffat en Cecilia från Sverige, journalist , som för tillfället har sällskap med en
    kanadensare. Hon har varit i Indonesien snart två månader så hon måste resa ut och in igen för att få fortsätta. Hon är född stockholmska men bor i Ådalen där hennes sambo tydligen är kvar. Hon ör 35, har lärt sig lite Bahasa Indonesia, och försöker lära sig mer av Börje. De bor också på Nur Ikhlas, men har gått upp till byn för att äta på någon av de två-tre 'restaurangerna' där. Urvalet tycks inte ha varit större.
    På kvällen när vi sitter utanför handelsboden och 'umgås' med lokalbefolkningen kommer en lastbil, och ytterligare ett antal getter lastas av. En av dem är så stor och har så kraftiga horn att vi först tror att det är ett ungnöt, men det är en stor och lurvig bock. På morgonen står alla bundna under grannhuset, samtliga bockar. På eftermiddagen kommer ytterligare en transport med 5-6 bockar. På dagen leds de ut i skogen på bete, men återkommer på kvällen och binds under grannhuset. De lösgående getterna föses ut ur byn på kvällen. Hotellvärdens barnbarn, en liten fyraårig flicka med volangprydd klänning, är ganska festlig när hon härjar med getterna om de står i vägen för henne, och kanske mest när hon tar i repet och ska leda bort en get som är fyra fem gånger större än hon.
     
     

  •  Torsdag 18 mars

    • Badturen börjar med att vi får vada ut till båten på en gyttjebotten full av hålor, i grumligt vatten, så vi överlämnar ryggsäckar och kamera till skepparen att frakta ut till båten. Badskorna suger fast i gyttjan så det måste bli barfota. C-O har ett sår under hälen från förra   snorklingsturen, så det är lite oroligt men går bra. Vi kommer ombord och dunkdunkar iväg över lugnt vatten till en ö med sandstrand där vi badar och snorklar till lunchdags. Lite snäckskal och sjöstjärnor hittar vi också. Snorklingen går inte så bra, den här gången är glasögonen täta men snorkeln otät, så efter två andetag börjar det bubbla i den. Men vi plaskar på och ser både fiskar och koraller i alla de färger och former.

    Solskyddsfaktor 30 och skugga till trots visar det sig på kvällen att C-O är ganska bränd. K har också fått sin beskärda del men inte fullt så mycket. Under dagen märks inte så mycket, men vi avstår från snorkling när båten stannar vid ett rev, men kanske mest för att det börjat blåsa litet sjöbris, och stegen för att ta sig ombord med inte verkar särskilt förtroendeingivande, hopspikad av några grova pinnar som den är, utan upphängningsanordning. Cecilia och kanadensaren ger sig iväg längst bort från båten och hittar tydligen mycket sevärt.

    När de är ombord igen fortsätter vi till en ö med flygande hundar, fruktätande fladdermöss med en vingbredd på uppemot metern, en kropp som en stor ekorre och spetsig nos. De hänger i träden i mangroveskogen under dagen, och när vi tittat en stund börjar skepparen och guiden skrämma upp dem med rop och skrik, så vi ska få se dem flyga.Det perfekta tillfället att använda 500 mm linsen eller åtminstone 300 mm, men båda ligger kvar på rummet.

    På väg från ön blåste Margarethas sarung i vattnet, vilket gav anledning till dykövningar av först Arif, sedan guiden, kanadensaren och Cecilia. Med lyckat resultat, märkligt nog.
    När vi återkommer till hamnen är det högvatten så vi kan lägga till vid bryggan, det är vi tacksamma för. Vi mandar och tvättar saltet ur håret och smörjer in våra svidande kroppsdelar. På en öppen gräsplätt ett stycke från hotellet ser vi ett par apor bland getterna. Medan vi är i mandin öppnas himlens alla portar och regnet forsar ned, skönt att vara under tak, även om det droppar in lite här och där på verandan. Och i Ullas säng. Regnet varar i ett par timmar, så vi bestämmer att äta middag på hotellet, men ber att få den serverad på verandan i st f den osunda lokal vi satt i förra gången. Börje har framfört våra klagomål, så det blir en rikligare måltid, förutom ris och fisk även grönsaker och räkor. Vi diskuterar framtiden, Lisbet och Margareta vill komma härifrån så snart som möjligt, men vi andra vill stanna kvar och se närmare på byn. Dessutom samla krafter inför bussresan tillbaka till 'civilisationen', dvs till Bajawa. Det bestäms att Arif åker före med de två, vi övriga stannar ett dygn till. Det visar sig klokt, C-O får en orolig natt, och har svårt att ha kläder på kroppen.
     
     
     
    Riung är en fiskeby.    		  
    Är man liten får man sitta på bordet.
     

  • Fredag 19 mars

    • Dagen börjar med en kort promenad till byn. För C-O blir det inte mer, byxorna skaver på solbrännan så det blir återtåg i lugn takt med lite fotografering och sedan verandasittande. I sarung, löst hängande. Folklivet i byn är inte allt för upphetsande, men ger tillräckligt att titta på under förmiddagen. Övriga drar vidare på upptäcktsfärd, dricker kaffe på en restaurang, fortsätter huvudgatan framåt. Några hundra meter bort har bron spolats bort och vi får vada över. Efter en stund hörs vacker sång från en skola, vi går in på skolgården och möts av rektorn, som bjuder in oss till sitt kontor. På väggen sitter 'svarta tavlor' där vi kan läsa oss till antalet elever i varje klass fördelat på pojkar och flickor, katoliker, muslimer och protestanter, totalt ett hundratal elever. Skolan är katolsk, men ett fåtal är muslimer. En tavla visar frånvaron. Vi besöker klassen med sånglektion, det är både klass 1 o 2, övervägande flickor. Viss oro uppstår, ljudnivån blir ibland öronbedövande. Rektorn lyckas äska tystnad, presenterar oss på engelska och ber oss stiga fram och fotografera. Sedan ber han klassen sjunga för oss och några pojkar längst bak reser sig självmant och erbjuder oss stolar. Så sjunger man en indonesisk sång i stämmor. Rektorn förklarar att sången handlar om det viktigaste av allt, att älska sina medmänniskor. Utanför fönstret står hela 3:e klassen.

    Vi tackar för oss, rektorn följer oss till grinden, och pekar ut vägen till den del av byn där man väver sarunger. När vi passerar småskolan får vi en flock barn i släptåg, som inget hellre vill än att bli fotograferade. Efter en stunds promenad visas vi in på en gård där en kvinna sitter och väver, hon har vävsked, men använder den inte till att slå med, utan trycker den mot inslaget och slår seda mot skeden med den käpp som också används för att hålla skälet. Varp och inslag är i svart, utom i ena kanten där det är en gul rand. Mönstret är inplock i olika gula nyanser, orange och ibland andra färger. Till en sarung behövs två lika (spegelvända) tygstycken. Vävstolen har garn- och vävbom, så tyget blir inte rundvävt som ikatväven. Bommarna  vrids ½ varv i taget. Inslaget var spolat på en pinne som stacks in i en hylsa av bambu. Både varp och inslag fuktas med vatten för att för att få en snygg stadkant och för att tråden skall hålla bättre. I huset intill finns butik där vi erbjuds sarunger med och utan guldtråd, sjalar mm. Pris 500 000 Rp. Vackra men för dyra tyckte vi.

    På en gård snett emot sitter en äldre man och flätar kokospalmblad till taktäckning. Vävstol finns också på gården. När vi vänder tillbaka går vår färd i sicksack, vi ropas in på gårdarna längs vägen. På en av gårdarna möter vi en man som varit på jakt efter vildsvin och hjort. Han har spjut, läderväska och en flätad korg, och två hundar i koppel, men inget byte. På återvägen har K fått skoskav (fel skoval), och tvingas gå barfota sista biten ner till marknaden. Asfalten är glödhet under fötterna. Börje ordnar skjuts med motorcykel ner till hotellet för 2 000 Rp. Ulla och Börje stannar på restaurangen. Efter en uppfriskande mandi, omplåstring och andra skor går vi i sällskap tillbaka till restaurangen. Ulla är då i köket för att utforska vad som erbjuds till middag. Jättestora musslor har fångat hennes uppmärksamhet. Vi beställer musselspett och kokta sjöborrar med ris och grönsaker till klockan sex. Efter varsin Sprite återvänder vi till hotellet.

    Musselspetten visar sig vara samma sorts bitar av traktordäck som bläckfisk, men den söta och lite heta sojasåsen är god. Sjöborrarna är fyllda med en risblandning och elegant förslutna med bambuspån före kokningen. Vi får instruktion i hur man bryter sönder skalet för att komma åt  innehållet, men antingen är skalet så skört att en del fragment hamnar i fyllningen, eller också är det sand kvar, det knastrar i alla fall mellan tänderna. Men smaken är OK,  vi vill inte ha upplevelsen ogjord även om ingendera blir någon favoriträtt.

    Vandringen till hotellet sker delvis i kolsvart mörker, bara för att testa, men sedan vi mött någon eller något fullständigt osynligt, bara ljud, kommer ficklamporna fram.