Det visar sig att de naturligtvis vill fylla bussen, bl. a. med två
teveapparater och två passagerare, varav en är mor med två
små barn. Om de hade lyckats kläcka ur sig orsaken, skulle det
aldrig ha blivit bråk, men vi frågade många gånger
varför vi skulle flytta oss, utan att få något svar. Indoneser
kanske är så vana att göra som de blir tillsagda, att de
som säger till inte förstår att man kan förklara saker
och ange orsaker till något.
Vi kommer äntligen iväg, lyckligtvis utan den mest hetlevrade
föraren, vi får en kartong med en mugg vatten och något
muffinsliknande som fika, stannar några gånger för lunch,
fika, och middag, innan vi är framme i Bukittinggi strax före
midnatt.
"I like cocacola"
Frukosten används för planering av dagen, och vi kommer överens
om att det är enskilda övningar som gäller. Det betyder
för vår del ett försiktigt utforskande av omgivningarna,
växling av pengar, och vila. Under promenaden hakar ett par skolpojkar
på och vill träna engelska. Dvs det är mest den ene som
för ordet, han ser också ut att ha det sämst ställt.
Fransig nederkant på skjortan och slitna byxor. Men det är skoluniform.
Han försöker verkligen lära sig uttala orden som vi, Lägger
fingret på näsan och ljudar "noos"upprepade gånger. Vi
blir törstiga i värmen och köper varsin Sprite i ett stånd.
När vi frågar vad de vill ha svarar de "I like Cocacola", så
vi köper varsin burk åt dem också. De står alldeles
handfallna, och det visar sig att de inte vet hur man öppnar en cocacolaburk!
Så vår predikan om hur skadligt cocacola är för tänderna,
är nog lite onödig.
Modern minaret med många megafoner
På eftermiddagen masserar Arif K på sedvanligt grundligt sätt, och till sedvanligt pris, 30 000 Rp. Det är ju först nu han har anslutit sig till sällskapet, han hade till uppgift att ordna rumsfrågan åt oss här, men kunde länge bara rapportera att alla hotell var fulla pga något skollov eller vad det var. Att man skulle kunna boka för några dagar framåt, man visste ju hur länge lovet varade, hade tydligen inte fallit dem in. B var riktigt orolig de sista dagarna i Melaka, fick ingen telefonkontakt med Arif, utan fick skicka detaljerade instruktioner till honom med e-mail och hoppas att han läste dem.
Siv har låtit sig raggas upp av en guide, Adrian, som hon inbjudit
till kvällsträffen på hotellet, och vi får först
intrycket att B har 'godkänt' honom, men inser snart att han är
Sivs protegé. Han engageras för morgondagen, och eskorterar
oss senare till 'sin' restaurang. Vi avviker och prövar en annan.
Gott käk, men även det är en turistrestaurang.
De flesta följer som uppgjort Adrian under dagen, vi går
ut med Arif, strosar på marknaden, insuper atmosfär, (vi visste
inte att ål innehåller så mycket blod), äter Bubur
Hitam, B och Arif provar 'hälsodryck', och vi avslutar med en tur
i hästdroska, bendi, som det heter här.
Bubur Hitam |
Arif |
En uppgjord massagesession av C-O torkar in. B har gett sig ut i ett ärende med Arif, och det blir för sent när de kommer tillbaka. K går ut för att posta kort. Postagenturen har slut på frimärken, men påstår att portot är 3 500 Rp för vykort?? Förra gången betalade vi 6 000, samma som för brev. Postkontoret är stängt, så korten får vänta. Det blir internet med dålig anslutning, en timme för 15 000 Rp. Schabbig kinesrestaurang, Mona Lisa, med hyfsat käk för 13 000 Rp/pers.