Vi får se den mest spartanska skola man kan tänka sig, murade ytterväggar med fönsteröppningar, ett mindre hus som rymmer lärarrum och rektorsexpedition, och en långsträckt byggnad, avdelad med ohyvlade plankor till sex olika klassrum, ett för varje årskurs. I några rum fanns svart tavla, i andra ingenting utom bänkar och kateder. Mellanväggarna var heller inte kompletta överallt, utan man kunde se in i nästa klassrum. Vad rektorsexpeditionen användes till var svårt att se, det låg en stor hög med pinnar på golvet, om det nu var virke eller något annat. Ett skrivbord fanns, med några böcker på, men inget annat. Lärarrummet ståtade med ett par skrivbord och två åldriga datorer, den ena användes av administratören, det framgick inte om han var lärare också.
Rektorn samlar oss först i lärarrummet och ska berätta om skolan, men förutom den usla engelskan är han usel pedagog också, så i stället för att säga att eleverna måste lära sig läsa, skriva, lyssna, tala, och grammatik, håller han någon sorts lektion för oss för att demonstrera. Han trycker på att han har en egen undervisningsmetod, men vi får inget grepp om vad den går ut på. Lärarnas uppträdande och deras blickar sinsemellan gör att man börjar undra. Är han rektor eller byfåne? Eller både och? Han tolereras ju i alla fall av dem. Eleverna och lärarna har tydligen väntat hela morgonen på oss, men ingen har någon brådska att börja lektion. Så småningom ringer rektorn in och vi får se hur eleverna sitter i klassrummen. Så får vi höra en sång, på Karins tillskyndan. Sången är ju B:s påhitt, han skulle ha oss att träna sång, helst kanon, i går kväll. Någon lektion påbörjas inte så länge vi är kvar, vi går runt och tittar och pratar med några av eleverna. De har betydligt bättre uttal än rektorn, och minst lika stort ordförråd. Kanske hans metod gett effekt? Siv och Karin återgäldar sången och efter att vi lämnat ett bidrag till skolans (eller rektorns?) överlevnad kan vi dra oss tillbaka och börja fundera över det indonesiska skolväsendet.
Vid lunchtid är det dags att gå till byn med föreställningen, men C-O stannar hemma, dels avskräcker tanken på att sitta bakpå en mc uppför en bant backe, men största anledningen är att vi upptäckt att man inte behöver nyckel för att öppna vår låsta dörr, det är bara att ta några tag i handtaget så går den upp. På något sätt påverkar handtaget även låskolven, så att låsa med dubbla slag innebär bara att man får ta några fler tag med handtaget. Ett påpekande till värdfolket resulterar i ett löfte att det ska fixas, men när, det sägs inte, och det är inte fixat när vi reser. Med tanke på övrigt låsschabbel, samma nyckel till flera hus osv, bedömer C-O det som mycket lämpligt att någon stannar och håller uppsikt över bungalowerna. Det hjälper i och för sig inte, när Gerhard kommer tillbaka hittar han inte sin nyckel som han lagt under en handduk på verandan för att Kenneth ska kunna komma in om han kommer först. Som tur är, är det Mama på stället som kommit förbi och sett nyckeln, och tagit hand om den utan att C-O sett henne. Husens placering gör att han inte kan se dörren från sin veranda där han huvudsakligen tillbringar tiden. Han får köpa en ask och en kniv av försäljarna för att freda sig, men sedan är det lugnt, det har naturligtvis spridit sig att det bara finns ett enda offer kvar, så det lönar sig inte för försäljarna att komma. Den lille 'bullpojken', som kommer vid tolvtiden, sitter tåligt och väntar efter att ha fått sälja en bulle. Till slut beklagar han sig lite försiktigt över att de andra dröjer så länge, så C-O köper lagret av honom, ett dussin bullar.
Vi andra vandrar c:a en km längs stora vägen mot Teluk Dalam. Karin och Siv får skjuts med mc, liksom Gerhard. Vi tar in på en mindre väg, som snart går brant uppför, kanske 3-400 m, där ligger två kyrkor, och ett stycke längre upp ytterligare en. Närmare Gud till dig... Hit upp är vägen belagd med betong, men sen blir den stenlagd, övergår i en trappa, som blir allt brantare, men stegen är tack och lov inte så höga som vanligt i Indonesien. Högst upp står en stenstod av ett djur på vardera sidan, en klockstapel i betong med två klockor på ena sidan och en enklare av järnrör med en klocka på andra sidan. När vi väl kommer upp ser vi byn Hilimaeta ligga där, en bred stensatt bygata med traditionella hus, liggande tätt intill varandra på båda sidor. Mitt i byn en samlingsplats under tak, och intill den 'stenen', c:a 180 cm hög, plintliknande, med en lägre stenbumling mitt framför, och en lite snett framför. Danstruppen var samlad: 10 flickor klädda i rött och gult med diadem i guld, och ett tiotal män klädda i röda shorts och höftskynken, svarta västar med applikationer i rött och gult och med fantasifulla huvudbonader. Ett stort antal barn samlas också, en del i hela och rena käder, andra i trasor. En liten flicka, kanske fyra år, har hand om ett mindre syskon, som knappt lärt sig gå, hon får bära honom på ryggen. Det sätts fram bänkar åt oss att sitta på. Danstruppen ställer upp sig, flickorna på två led och 'krigarna' med sköldar och spjut på ömse sidor. Det börjar med krigsdans, under tjoande, sång och och stridstjut, därefter sjunger flickorna och dansar, ackompanjerade av xylofon (med träplattor) stor trumma, fyra små trummor och gitarr. Musikanterna sjunger också med, och en del av de små barnen sjunger och slår takten. Mer krigsdans, och dans och sång av flickorna. Föreställningen avslutas med att en av männen gör ett hopp över stenen.
Så blir det lunch i ett av husen, nudelsoppa, (välsmakande, men med väldigt lite soppa). Jag går fram till trappan för att få en bild av utsikten över bukten, och hör en flickröst som sjunger. Genom fönstret ser jag flickan, 9-10 år, dansa framför en spegel. Hon blir generad när hon upptäcker mig med kameran. Man ropar att nu skall jag gå till hövdingens hus, de andra har gått före. Huset ligger vid en sidogata, den enda i byn, och är inte av traditionellt snitt, men ser fräscht ut. En man vi tror är hövdingen är klädd i rutig sarung och har en duk virad om huvudet. Det vi ska göra är att skriva våra namn i en gästbok och ge ett bidrag till underhållet av byn. Efteråt tackar hövdingens hustru för besöket. Hon är en yngre kvinna, betydligt yngre än mannen, och det visar sig sedan att den verklige hövdingen inte är hemma.
Byn tycks ligga på bergets topp, med branta sluttningar runt om. Det finns några 'moderna' hus, men de flesta är traditionella, nå't enstaka med plåttak. Själva bostaden finns i övervåningen. Det finns en lucka i taket, och tvätt breds ut på tork runt luckan, eller också på stenarna nedanför. Barnen ber om pennor, en och annan om pengar. Flera har plastaskar som tydligen innehåller mynt, men de tigger inte öppet. Större barn som bär på sina småsyskon, försöker påkalla uppmärksamhet genom att få de små att gråta. Oklart vad de vill, att vi ska ta barnet, eller att vi ska tycka synd om dem och ge dem pengar.
Vandringen ner från byn blir mindre ansträngande, men vi
omsvärmas av barn hela vägen ner till kyrkorna. Eftersom byn
ligger högst upp måste man bära upp vatten, vi möter
flera vattenbärerskor med 1 ½ liters plastflaskor, den vanliga
dricksvattenförpackningen som ligger i drivor på sina håll,
fastbundna på en stång som bärs över axeln, småflickor
har 12 flaskor, de vuxna har 16. Alla fönödenheter måste
bäras uppför trappan, det finns ingen annan väg.