Koto Gadang
  Lång diskussion vid frukosten ang gemensamma och enskilda aktiviteter. En del vill ha klart besked om vad vi ska göra, andra vill vara fria att göra vad som passar dem. Vi är ju tio olika naturer, och behöver olika mängd incitament för att komma igång, diskussionen kanske hjälper oss att förstå det. För dagen blir det så att några följer Arif till palatset i Batusangkar, och några följer B på en promenad till Koto Gadang, silverbyn. Eftersom vägen går ned i och upp ur en djup canyon, föredrar vi att åka taxi dit. Dvs först försöker vi med buss, men det går inte att få fram vilken buss som går dit. En bussförare är villig att köra oss dit, men begär tio gånger mer än taxin sedan tar. Först postar vi vykort, och får hjälp med att klistra frimärken. En slags karneval ska börja, och flera grupper av fantasifullt uniformerade skolbarn marscherar förbi.
 
 

Klister
Parad

Väl framme i Koto Gadang går vi runt bland silversmederna, men hittar inget uppseendeväckande. Vi köper ändå några småsaker som souvenirer, vi har ju gåvor att tänka på. Det är tyst och stilla i byn,så när som på skolbarnen som tigger pennor. Vi slår oss ner i skuggan vid 'kommunalhuset' (t.v.) och vilar, då dyker de övriga upp i sällskap med en ung man. B frågar om matställe, och han visar oss tillbaka till en av silversmederna, där vi varit tidigare. Där kommer det snabbt fram mat: ris, fisk, ägg, potatisbullar, vatten som dryck, bananer som efterrätt, och kerupuk och 'ostbågar' som tilltugg. Vi sitter på golvet eller på en madrass. Pris 4 000 Rp / pers. Mor i huset går ut för att skaffa ny middag åt familjen, när vi har betalat.

Den unge mannen visar oss vägen till nästa by. Därifrån ska vi ta bemo direkt hem. Han lämnar vägen och går genom byn (enligt uppgift 70 000 inv) på smala gångvägar. Han visar på olika fruktträd och blommande buskar. Till slut är vi framme vid ravinen och en trappa som leder ned till botten. Han pekar ut var vi kan ta bemon, och blir lite ställd när bara K kan tänka sig att gå ner. Vår avsikt var ju just att undvika ravinen på hemvägen.

Vi går tillbaka till byns centrum, dvs moskén och den kommunala mandin, ett par längor med små bås, vissa märkta 'laki-laki' (män). Folk kommer med sina små hinkar innehållande tandborste, tvål och andra toalettgrejor.

En bemo kom och vände, men föraren försvann. Det fanns inte nog passagerare, vi sju fyllde inte upp bemon ansåg han. En jeep stannade och visade sig innehålla en lärare på vårdlinjen och tre av hans kvinnliga elever som varit ute på praktik i byarna. Han erbjöd sig att skjutsa oss, för 10 000 Rp, och kunde inte se något problem med utrymmet i bilen, det fanns ju bagageutrymme.

Vi trängde oss in, C-O fram, K bland flickorna i baksätet, och resten i bagageutrymmet, med den unge mannen sittande på ryggstödet och de andras knän. Varför han skulle med tillbaka framgick inte riktigt, han hade ju varit på väg hem när han klistrade sig på gruppen, men han hoppades väl på någon ersättning för gjorda tjänster även om inget blivit överenskommet i förväg. Något fick han väl också, men inte så mycket som han hoppats, det syntes. Läraren kunde inte avhålla sig från att fråga efter C-O:s vikt, och ett 'ooo' från flickorna visade när han rapporterade svaret till dem. Så tyckte han nog att han varit lite taktlös, för sedan försäkrade han flera gånger att C-O  var 'very handsome' i förhållande till åldern.

Vid en grundskola nära hotellet får vi se en liten flicka som fått i uppgift att hala flaggan. En flagga får ju inte släpa i marken, men när knutarna är så hårda...

"Bendera merah putih"


 Efter en lätt måltid går vi på en traditionell dans- och musikföreställning med både graciösa och kraftfulla inslag, bl a häller man ut krossat porslin på golvet för dansarna att hoppa i så skärvorna yr. Även truppens leading lady gör några turer i krosset. Barfota. I sista numret bjuds publiken in att delta, och Ruth och K tar en svängom i något slags internationaliserad folkdans. Vi köper en CD som senare visar sig inte gå att spela, och en bambuflöjt som någons föräldrar kanske får lida av.
 
 

Fotriktigt
Gästartister

C-O vaknar tidigt och passar på att sköta tvätten före frukost. Sedan avfärd med bemo + buss  till Danau Maninjau, en kratersjö i likhet med Danau Toba, men mindre. Vägen ner till byn består av 44 numrerade hårnålskurvor. Vattnet i sjön är inte badbart, algblomning och vinden mot 'vår' strand gör det lite väl oaptitligt. Folket påstår att det gröna är något som stiger upp från sjöns botten ibland, men det är helt klart alger.

Vi har hört om en frukosträtt, Dadiah Campur, som ska bestå av frukt, havre, buffelyoghurt och melass eller honung. Vi har inte hittat den inne i stan, men här finns den på menyn. Det vi får är en fruktsallad med lite smaklös yoghurt över. Livet är hårt ibland. Diset över sjön gör att de fantastiska scenerierna blir ganska ordinära och knappt värda att fotografera. Av aktiviteter återstår ett erbjudande om att trampa vattencykel för två, eller guidning till en by med sniderier i ben och horn. Det blir snideriet, som visar sig bestå av ett skjul med en disk med snidade halssmycken. C-O köper ett i ben. Vi har kanske valt fel guider när vi kom?

Vi har sett flera moskeer omgivna av vatten, här ser vi en där tom huvudingången avbryts av ett par meter vatten. Inte djupt, så det är kanske meningen att man ska rena även fötterna när man går till helgedomen. Eller också är det en spärr för hundar och höns, och man lägger en bro över vattnet när det är gudstjänsttid.
Hemfärden sker i hyrd minibuss med snidaren som förare.Vi stannar vid utsiktspunkten vid kurva 25, och får även se en flock apor klänga på vägräckena och i träden.