Batakland
  En fastedag för C-O för att bekämpa magbakterierna. Salt vatten till frukost. Kl 9 avfärd med minibuss efter det sedvanligas käbblet om placering. Ingen vill sitta längst bak, där K, Kenneth och Gerhard kan breda ut sig. (Sitter ni bara tre där, när vi sitter tre här på en soffa för två, kommenterar någon som inte heller vill sitta längst bak) Det slutar med att B stannar hemma, kanske delvis för att boka om sin hemresa, han vill ju hem så fort som möjligt nu för att träffa Markus.


Första anhalt för oss Ambarita,med traditionella hus, stenstolar och -bord framför kungens hus. Guiden berättar om batakhusen i tre våningar, överst 'visthusbod', i mellanvåningen bostad, och i marknivå utrymme för husdjuren. Kungens hus hade också veranda, och under den 'häktet', där brottslingar förvarades innan rättegången, bundna till händer och fötter. Vid rättegången hade kungen, drottningen och medicinmannen sina givna platser på stenstolarna, dessutom deltog 2-3 rådsmän. Medicinmannen hade stort inflytande när det gällde vilket straff som skulle utmätas, och när det skulle verkställas. En mindre förseelse, som t ex stöld, kunde bestraffas med att den skyldige låstes in bland djuren en vecka. Grova brott kunde bestraffas med döden, och det var ingen human död. Fången fördes över till avrättningsplatsen där han fick förbundna ögon, lades på rygg på en flat sten, och blev slagen över hela kroppen med en käpp så att benen krossades. Därefter skars han på kroppen, långa grunda snitt med en liten kniv, och citronsaft pressades i såren. Han flyttades sedan till en annan sten, med fördjupning för halsen. Han lades på knä med halsen i fördjupningen,en korg placerades under huvudet, och det skulle sedan huggas av i ett enda hugg. Blodet samlades upp och gavs åt kungen att dricka. Kroppen öppnades och levern gavs åt kungen att äta. Resten av kroppen styckades upp, blandades med buffelkött så att det räckte åt alla och tillagades för en festmåltid. Fan tro't sa Rellingen. Att fördela brottslingens kraft till kungen och resten av befolkningen verkar ju rimligt, och även enskilda delar av behandlingen kan man tro på, men det troliga är väl att guiden plockat de snaskigaste bitarna ur olika historier. Sista avrättningen skedde 1816.

Batakerna har haft sin egen kalender med tolv månader och trettio dagar per månad. I detta klimat ger ju inte väderleken så stora indikationer på årets längd, så det är ju inte ovanligt med 360-dagarsår.En 'medicinbok' skriven på bark förevisades också.

Nästa uppehåll var Simanindo, batakmuseum med traditionell dans. Föreställningen hade redan börjat, kanske det bästa redan var avverkat, det vi såg var inte särskilt upphetsande. Vi bjöds dock upp att delta i dansen, anförda av en äldre man, ett traskande i gåsmarsch med en 'ulos' över axeln, sägande "HORAS" till dansarna som stod uppställda på rad. Föreställningen avslutades med att man förde in ett par dockor som styrdes med snören, blinkade, vred på huvudet , och rörde armarna.Enligt programmet skulle det illustrera en historia om en kung som förlorat sin ende son och ersatt honom med en docka, som han krävde att folket skulle hylla  en gång om året. Eller något liknande. Vitsen var att folket-dansarna lade pengar i en korg som hyllning, och det förväntades att publiken skulle följa exemplet, trots att vi betalat dyrt inträde. I ett par av husen hade man sniderier och vävnader att sälja


Färden gick vidare längs kusten till öns norra ände, därefter söderut längs västra sidan, till en bro till fastlandet, över den smala kanal som gör Samosir till en ö. Så upp till en het källa. Vi hade väntat oss en källa där vattnet bubblade upp, och där vi kunde bada, men vattnet leddes via plastslangar till kakelklädda bassänger hos privata restauranger. Tillträde till bassängerna fick man om man åt eller drack i restaurangen. Vattnet var så hett att man inte ens kunde duscha i det, det fanns bara en slang med kallt vatten att skölja av sig med. Arif och K tog sig ner i ravinen och klättrade uppåt till en av de strömmar som kom ur berget. Här var vattnet ångande hett, att bada var inte att tänka på.
 

På återvägen besök i en vävarby. Man satt på marken som på Flores. Vävnader i rött, med mönster i guldtråd. Vi köpte ingenting här heller. Vi kommer nog hem utan vävnader den här gången, vi har hittills inte sett något användbart. Överallt längs vägen ser vi gravmonument, ofta med batakhus i miniatyr, mitt i risfält eller på andra oväntade platser, med tvätt hängande på staketet. Gravarna ingår i vardagslivet på samma sätt som vi sett tidigare, även om de här är mycket mer monumentala.


Resan avslutas med besök vid gamla kungagravar. De är omringade av souvenirstånd, och de '+/- 500 m' som skylten nere vid vägen visar,blir också ett gatlopp mellan souvenirförsäljare, som lyckligtvis är lite halvhjärtade så här dags. Men även en liten baby hängande på bröstet kan bli ett försäljningsargument. Gravarna är snart besedda, men sedan får vi vänta på de andra, som alla tycks ha väntat på varandra, och längst på Siv som vanligt. Dagen avslutas för vår del med att C-O bryter fastan med ett glas citronsaft på en restaurang med sjöutsikt, där vi får gott om tid att studera det snidade bordet i form av en fisk, medan vi väntar på K:s mat, trots att vi är de enda gästerna. Eller kanske just därför, man tycks ofta gå ut och skaffa råvaror först när man fått beställningen. Men menyerna är innehållsrika.
 
 

  Frukost hos Bernard's i backen ovanför Hisar's. Nere igen får vi erbjudande att byta rum till ett större och lite mer välhållet, och det tar vi naturligtvis. Ett bad  medan solen är varm, och lite slappande som avbryts av prat och fotografering av Uli, som är ställets alltiallo. Hon är en av tre pigor, men den som gör det mesta. Nu tvättar hon nere vid stranden, i övrigt lagar hon maten, städar, sköter tydligen bokföringen och trädgården, med fart och fläkt, pigg och glad, och pratkvarn till tusen när hon kan. Hon har samma bataksläktnamn som Hisar's, men är inte nära släkt, och hon börjar tydligen känna sig utnyttjad, och säger att hon ska sluta här vid nyår. Hon har en bror som jobbat på indonesrestaurang i Sverige. Hon vet hur man lagar pyttipanna och längtar förstås till det skandinaviska himmelriket. Samtalet avbryts förstås av att hon får annat att göra, och vi återgår till badandet. Den här gången gör K en simtur till en holme tillsammans med Karin, och C-O får i uppdrag att fotografera najaderna.


 

På em får vi följa med Mama Hisar och svärdotter upp på berget några km till 'ladangen', odlingen, för att skörda ubi, kassawa. Det är stora grova rötter som grävs upp med hackan, allverktyget. Märkligt nog planterar man inte nytt med hjälp av rotbitar som vi tror när vi ser hur mycket man lämnar, utan man sticker ned en två dm lång bit av stammen. Efter åtta månader kan man skörda nya rötter. Efter skörden, som sköts av svärdottern, Mama Hisar bara 'hjälper till', går vi en lite annan väg tillbaka. Det visar sig vara för att plocka någon ananas, och visa upp svärdotterns ladang som är mycket brantare och stenigare. Sedan går vi förbi en svingård där svärdottern har ett par suggor, och där hon stannar för att arbeta medan vi går hem.

En 'inbjudan' till 'Batak sång och dansfest' på kvällen, ganska sent, gör att vi äter lunch på vägen från ladangen, och kommer en halv timme för sent till den överenskomna tiden med Arif för massage.  Massagen börjar på verandan, men flyttar in när regnet börjar  stänka. På kvällen regnar även dansen in, dvs vi går inte dit, desto hellre som vi fått veta att det är en ny föreställning i morgon på ett ställe närmare Hisar. Så det blir anledning att pröva Ulis 'Babi Kecap' som B rekommenderat. Det visar sig vara en köttgryta med grönsaker, alldeles lagom het, (fast det var ett misstag att börja tugga på chilin) och ganska 'svensk' om det varit 'kecap asin' i stället för 'kecap manis'. K får 'ayam soya' i stället, det är mindre hett.

Under middagen diskuteras morgondagens program, husets söner föreslår en dagsresa med båt på sjön, och sedvanligt rabalder uppstår innan alla fått klart för sig vad det egentligen är som erbjuds, och till vilket pris. Så kommer bergsbestigaren Kenneth med ett förslag om bergsklättring som alla borde kunna  klara, dvs alla utom Gerhard, C-O och B, korrigerar han sig. Diskussionen utmynnar i ett beslut att acceptera båtturen, utan vädergaranti som en del vill ha. C-O och K väljer att stanna på land och engagera Arif för att massera K. En liten pratstund med Uli avbryts av att hon måste ta upp frukostbeställningar från de andra. Vi får i alla fall klart för oss att vi ska betala tvätten till henne, och inte till Hisars, för då får hon inget. Något pris vill hon emellertid inte sätta. Hon blir ledsen över att vi inte ska med på båtturen, själv ska hon med som kokerska. Hon har väldigt lätt för att visa känslor.
 
 

Dagen börjar vackert och solen skiner ett tag. Efter morgondopp och frukost, som blir lite försenad pga röran kring de övriga och utrustandet av båten, så blir det massage. Vid elvatiden kommer lite regn så massagen flyttas in igen, men vid tolvtiden när Arif gjort sitt ser det ut att klarna upp igen. Vi äter var sin omelett, tillagad av svärdottern eftersom Uli är med på båten. Så ger vi oss ut på promenad tillsammans med Arif, för säkerhets skull utrustade med regnrockar och paraplyer. Vår avsikt är att få se något av arbetet på fälten. På Arifs inrådan tar vi en väg som visserligen ger en lite längre runda, men som ska passera byar. Och visst får vi se några 'lantmän' med den obligatoriska hackan, men mest på håll.
 

Den enda hantverkare (utom souvenirsnidare) som vi får se på nära håll är en smed, men det är desto intressantare. Den mest primitiva smedja man kan tänka sig. Ett snedtak skjuter ut ungefär en och en halv meter från en vägg, närmast väggen en hög bänk där smedens fru sitter och pumpar luft genom två smörkärneliknande (fast längre) trästockar till ässjan, en grop i marken mellan två stenar. Där ligger några järnbitar, knivämnen, och blir röda. När de är varma nog får hon gå ned och ta dem ur elden med en lång tång och hålla dem mot städet medan han dundrar på med sin stora slägga. Ibland får hon hjälpa till med en mindre slägga, ibland får hon hålla ett yxliknande verktyg medan han slår för att dela ämnet. När alla ämnena, 3-4 st är avverkade åker de in i glöden igen, hon sätter sig på bänken och pumpar igen medan han tar några nävar träkol och lägger på elden. Inget slöseri, han använder en slags stor pincett för att plocka upp små kolbitar som ramlat för långt ut. Allt sker i marknivå, frånsett den höga bänken sitter de på mycket låga pallar. Det här är ju ett utmärkt tillfälle att skaffa äkta vara som souvenirer, så vi frågar om det finns några färdiga knivar som vi kan köpa, och han går och hämtar både sniderikniv och köksknivar. När det kommer till priset tappar han emellertid koncepterna fullständigt och begär 300 000 Rp för två knivar.Med tanke på att vi köpt likadana uppenbart hemsmidda knivar på marknaden i Bukittinggi för ca 10 000, blir det ingen affär, Han går visserligen ner till 50 000 efter en stund, men kan väl för skams skull inte gå ner till ett rimligt pris när han öppnat så högt. Prutandet har ju sina egna regler och sin estetik, det måste kännas rätt också.. Synd på affären, men vi har ju knivar så det räcker. Han såg naturligtvis en hög med pengar när han såg oss, och hade inte erfarenhet nog att ta till måttligt. Det är väl tveksamt om han får ens 4-5000 för en kniv av uppköpare eller grannar.

Det har regnat lite av och till så vi har haft användning för paraplyerna, men när vi kommit till byn med stenstolarna tar det i lite mer. Det är dags för förfriskningar så vi går in i en warung och dricker läsk resp kopi susu, och tuggar i oss lite kakor. En sorts 'potatisbullar' med grönsaker i är rätt bra. När vi går därifrån åker regnskynkena på och Arif får låna ett av paraplyerna. Uppe vid stora vägen försöker Arif skaffa transport tillbaka till Tuktuk, men första minibuss som kommer går bara traden Tomok- Ambarita, det finns ingen som går till Tuktuk. Men föraren erbjuder sig att köra oss dit för 20 000. Ett försök att pruta till 15 misslyckas, han kan inte räkna med returpassagerare, så vi accepterar  och följer först med till Ambarita, sedan tillbaka och in samma väg vi gått. Några av passagerarna följer med en bra bit på vägen mot Tuktuk, undrar om de fått en gratisskjuts hem eller om bussen skulle gått den vägen i alla fall, och vi blivit blåsta av föraren. Vi börjar misstro alla snart.

Prutande är inte lätt at lära sig. C-O har tittat på bataktrummor under vägen , och utgångspriset tycks vara 200 000 och däröver. Då tycker man att 50 000 skulle kunna vara ett lämpligt motbud. Sen ska man förstås gå upp en bit därifrån, men när första försäljerskan ger slutbudet 70 000 går vi. Då dyker grannen upp och öppnar på 70. Efter lite tröskande hamnar vi på 55, varefter hon låtsas att hon inte kan ge tillbaka, utan ska snika till sig ytterligare en tusenlapp. Prutandets ädla konst och folknöje är inte för oss.

En batak dans- och sångtillställning har aviserats, gratis inträde och transport dit och hem. De flesta är intresserade, men det är svårt att veta hur hämtning ska beställas, inget telefonnummer finns angivet på reklambladet. Det hitochditas en del, så vi bestämmer oss för att strunta i dansen och äta 'hemma', men när vi går för att beställa mat strax efter åtta visar det sig att en bil är beställd. Vi byter snabbt kläder och följer med. Bilen kommer naturligtvis inte på avtalad tid, men efter en halvtimmes väntan i duggregnet kommer vi iväg, överlastade,  så bilen får köra en längre väg för att slippa de värsta motluten.

C-O  är inte på humör, och föreställningen gör ingenting för att förbättra det. Glada amatörer kan så vara, men det här var trumpna amatörer med ett rörelseschema huvudsakligen bestående av att hålla handflatorna mot varandra framför bröstet, vrida händerna upp och ner, gunga litet med kroppen och gå mestadels på stället marsch till en musik som i enformighet tävlade väl med technopop eller vad nu den värsta varianten heter. Maten, som ju var inträdesbiljett, var i samma klass. Ett ätbart kycklingben och pommes som var friterade minst tre gånger, så att all fukt försvunnit ur dem. Stenhårda. Vi går hem när vi ätit färdigt, passerar internetfiket på vägen och går in och kollar. Vi har fått svar från Ewa, så kvällen är inte helt förgäves.