Kota Baru
  Efter hotellets te och rostade bröd går hela gänget ut för att äta en riktig Dadiah Campur. Det är lite svårt att hitta, utan B hade det inte gått, men till slut får vi i alla fall äkta vara, med både ris/havregröt och melass. (Eg. orenad sirap)

Så blir det resa till Kota Baru. Den ska gå med bemo till busstationen och buss därifrån, men bemoföraren erbjuder sig att köra hela vägen för 2000 till per person. Vi accepterar, och när han släppt av de andra passagerarna fortsätter resan. Men varken han eller någon av inkastarna (2 st) vet förstås vart de ska, så vi håller på att bli avsläppta på helt fel ställe. Inte blir det bättre av att en invånare påstår att det visst finns vävare här. Som tur är finns det några med lite bättre koll, och ingen av oss har betalt, så drivern får snällt ta reda på vägen och köra oss till Pandai Sikek (Skickliga Hantverkare). Vävning med silver- och guldtråd i traditionella geometriska mönster, kallat songket, men även annan design, vi såg bilder, arabiska skrivtecken och andra texter. Förutom hela tygstycken i olika dimensioner, som ju blir rejält dyra, gör man plånböcker och andra föremål av tyget, så souvenirer finns att köpa. Hur mycket guld det finns i guldtråden får väl visa sig, men vävningen är en omständlig historia, med mönsterplock för varje inslag, så bara tidsåtgången motiverar ett högt pris. Vi köper också snidade bokstäver. Vi har blivit avsläppta vid början av bygatan, och hittar bara två butiker, så vi är lite missnöjda tills de andra kommer och det visar sig att om vi gått ytterligare 100 m hade vi sett nästa by som var den riktiga vävarbyn.

Det har börjat regna så smått, och när ingen ordinarie bemo (minibuss eller täckt lasbil med bänkar) dyker upp, stoppar B en annan lastbil. Stående på flaket transporteras vi allihop utom Gerhard och Karin till den rätta byn. Föraren tar det nog lite lugnare än han skulle gjort utan oss, men regnet känns ändå. Vi betalar 2000 Rp för resan.  Vi köper ett par pennskrin i påstått cederträ med songketinläggningar i en butik.Vi vandrar lite längre än de andra gjorde först, och får på det sättet se ett gammalt fint Minangkabauhus, tydligen privatägt och möjligen bebott, med försäljning av hantverk, främst songket. Songketvävnader på väggarna och möbler klädda med songket gav nog ingen hemkänsla, men dyrbart såg det ut.

Vi åker lastbilsbemo tillbaka till stora vägen. Den mycket unge inkastaren (i 10-årsåldern) var missnöjd med betalningen. Han ville ha betalt för åtta (som vi var), i stället för sju (som han fått)(3 500 Rp). Med beundransvärd ihärdighet och gott humör argumenterade han för sin sak tills vi slutligen begrep och han fick det han ville ha. Det var väl B som räknat oss på ett något exklusivt sätt.
 
 
 
Många knän blir det		  
Minangkabau-hus.
 

Resten av hemfärden gick i en som vanligt välfylld bemo, runt hela stan till marknaden. Där testade vi en ny specialitet: Marta Bak, ett slags lövtunn, nästan genomskinlig pizzadeg som veks runt en fyllning med kött, grönsaker och ägg. Jättegott. Måste försöka någon gång. Vi är hungriga och beställer 'satu lagi', en till. Det blir kanske i mesta laget, natten blir orolig. Redan 3.15 hörs den förste böneutroparen, och en timme senare börjar det på allvar.
 

Vi bestämmer oss för en vilodag, med besök på marknaden för att köpa presenter. Först till banken för växling. Första banken bjuder 7 000 Rp / $, fastän kursen enligt bankens bildskärm är 9 000. Vi går över gatan till nästa bank, som bjuder 9 150 Rp.

Vi köper ett par bjällror till den lilla nya, några diadem i songket till Amnestys julmarknad, och en silverkedja. Sen ger vi oss ut på jakt efter köksknivar till Håkan och Tomas, men hittar inte den vi handlat av tidigare. I stället hamnar vi på secondhand-avdelningen, begagnade kläder så långt ögat når. Vi blir törstiga och går in på första mathak vi hittar. Där finns Gado-gado på menyn, så vi beställer var sin portion, men blir besvikna, det är inte den välsmakande grösaksgryta vi fått på andra håll, utan en grådaskig, söt röra av obestämbart  ursprung. En del bitar smakar surt, så vi vågar inte äta mycket, vi befarar att vi ska bli sjuka. Men vi har fått vatten. Vi fortsätter letandet efter knivförsäljare. Det börjar regna och vi söker oss in under tak. Efter en stund vräker det ner, och alla försäljare som brett ut sina varor får bråttom. De flesta har ju presenningar över stånden, men det blir ju alltid glipor, och någonstans måste vattnet ta vägen. När det lugnar sig litet drar vi oss hemåt, och ramlar rakt på en knivförsäljare som har det vi söker. P g a regnet avstår vi från buffelkampen i dag också, gör en ny runda på marknaden, köper var sitt paraply och några små snidade askar till julmarknaden. Äter Nasi Goreng på närmaste krog, ännu en besvikelse.