Tiden går. Ett höstbesök hos Börje i Huså och brevkontakter under vintern med Rafael i Ruteng och Arif i Kuta gör sitt till för att underhålla längtan tillbaka till Indonesien. Ett försök att analysera saken och hitta orsaken till att Indonesien gjort ett sådant intryck på oss, får ett något överraskande resultat: nostalgi. Människornas sätt att vara väcker minnen från vår barndom och ungdom på svensk landsbygd, ärlighet och troskyldighet är ord som dyker upp. Om de är befogade vet vi förstås ingenting om, men vi har fått känslan. Vi ska nog åka dit igen, fast kanske inte än på några år. Göra en annorlunda resa, försöka hitta en by där vi kan bo en längre tid, och lära känna människor i deras vardagsliv.

Så, i början på juni -00 kommer ett brev från Börje. Han planerar en resa i november med tidigare resenärer. Upplägget blir mindre resande och längre tid på varje ort enligt önskemål från många. Det suger till. Kan vi? Ska vi? Vi kan ju åtminstone åka på planeringsträffen i Huså i midsommar. Det gör vi, och får naturligtvis inga negativa vibbar av de dagarna, tvärtom. Vi försöker i det längsta låtsas som om vi inte bestämt oss, men det har vi ju, så i mitten på juli går en ifylld anmälningsblankett till Läs o Res.

Det aktualiserar frågan om Bahasa Indonesia. Läroboken som C-O köpte i Ubud har legat  orörd och lexikonet tycks inte innehålla många av de vanliga ord vi letat efter i kommunikationerna med Rafael och Arif. Börje bistår med sitt hemliga vapen, läroböckerna för klass ett och två i indonesiska grundskolan. Vi får se om det hjälper. Buss på!

Ett frågetecken är K:s framtid och möjlighet att ta ut semester 'i förskott'. När väl beslutet om avtalspension är fattat, uppstår frågan: Är det vettigt att ge sig ut på långresa några månader före pensioneringen? Men man kan ju alltid fråga om det går att ta en månads semester i november. Det går förstås utmärkt. Det låter väl litet konstruerat, men om vi ska tänka oss att bli 'vinterindoneser' så vill vi kolla först om våra intryck från första resan står sig, om vi skulle kunna klara av att åka ner på egen hand och stanna flera månader. Det beslutet inverkar ju i sin tur på hur vi väljer att lösa bostadsfrågan i Sverige när K pensioneras. Så en viss anledning att resa har vi ju?

Vettigt eller inte, beslutet är fattat, och det känns rätt. Nu känns det nästan för  vardagligt, tiden går och vi förbereder just ingenting. Vi har lärt oss räkneorden och kanske några ord till när det är en månad kvar till avresa och slutliga resebeskrivningen och fakturan kommer. Däremot har vi inte gjort tillstymmelsen till praktiska förberedelser. Jo en, vi har beställt tid hos läkare ang. malariaprofylax. Betalningen av fakturan utlöser i alla fall en viss aktivitet när det gäller utrustningslistan och komplettering av reseapoteket t. ex., så när det är en vecka kvar till avresa har vi väl ganska klart för oss vad vi ska ha med, och har druckit vår Dukoral (mot kolera och turistdiarre). Lariam väntar vi med att börja ta tills vi kommer ner, risken är ju inte stor förrän på Nias, och det blir ju under resans senare hälft.

Vecka 042, sista veckan före avresa: Resecheckar och sedlar, dollarn har sprängt tiokronorsvallen. Vi hoppas på att få desto fler rupiah per dollar i Indonesien, men det är tveksamt. Dessutom har prisnivån stigit där, så det blir nog en dyrare resa den här gången. Dagen före avresan tar media upp något som kallas 'turistklass-syndromet'. En ung kvinna har dött av blodpropp på väg från flygplanet efter en resa från Australien till England. De trånga sätena och svårigheterna att röra sig gör att många får en blodpropp som kan lossna när de äntligen börjar röra sig, ibland blir det dödlig utgång. Uppmuntrande.
 

• Ons 25 okt

Vi kör utan problem och förseningar till Måby långtidsparkering vid Arlanda, och blir avsläppta vid terminal 5 en halv timme innan vi planerat att vara där. Efter en del väntan och planlösa vandringar kommer skyltar upp att incheckningen öppnar halv sex. Efter lite tvekan bestämmer vi oss för att ställa oss i en begynnande kö, och det är tur. Snart nog är kön jättelång, och vi får se den första av våra reskamrater. Ruth har åkt nattåg från Jämtland, och kommer lagom för att ställa sig långt bakom oss i kön, utan att ha fått tid att växla pengar eller något, som hon planerat att göra. Vi blir rätt snabbt expedierade när incheckningen börjar, men sedan börjar det. Datorerna pajar en efter en, och det dröjer innan man kommer sig för med att börja skriva ut handlingarna för hand. Det blir osäkerheter med en del av bagaget, men till slut kommer i alla fall hela vår grupp ombord på planet till Wien 7.15, om än med små marginaler. I Wien tillstöter Lisbeth, som har åkt från Köpenhamn, och på det malaysiska planet till Kuala Lumpur är vi med alla tio.

Med 'Turistsyndromet' ringande i öronen och gradvis tilltagande obehag och värk i knän, underben, sittmuskler, fötter, rygg, mage, och övriga kroppsdelar, genomlider vi elva timmar med att ömsom försöka sova, läsa, eller försöka få någon fason på 'underhållet', den 8-tums bildskärm med ett tjugotal videofilmer, ett antal spel, och diverse nyheter, musik och annat,  som sitter inbyggd i ryggstödet framför varje stol. Naturligvis fungerar styrdosan bara delvis som tänkt. Men maten var hyfsad.