Om du vill dela med andra din erfarenhet om Panikångest, så kan du göra det via e-post till mig.Tack!

Obs! Om du klickar på länken nedan och skickar ditt brev, så godkänner du att brevet skall publiceras på denna hemsida så att andra människor kan läsa den.

hc@swipnet.se

hej !

jag har gått med just dessa symptomer i mer än 11 år.i början av 1989 kom panikanfallen i ganska lindriga former som bara plötslig yrsel och känslan av räddsla.men det gick över på typ några minuter.men så 2 år senare började jag just få dessa hemska anfall just bara när jag var själv, speciellt kvällstid och just när jag var ensam hemma.och det går knappt att beskriva dom värsta anfallen jag haft.och 1992 gifte jag mig med min tjej och 1993 fick vi vårat första barn ,en liten flicka som gav mig så mycket glädje,och jag kände verkligen att jag mådde jäkligt bra inga panikångest anfaller på ett år.men sen 1995 när jag jobbade ständig kvällskift på mitt dåvarande jobb scania så började helvetet igen.jag minns speciellt en kväll 95 då jag fick mitt livs riktigt äckligaste panikångest attacken i mitt liv.jag låg på soffan och tittade på tv och var på bra humör,plötsligt kände jag en våg av värme gå igen kroppen,från huvudet ner till fötterna jag flög upp ur soffan och kände hjärtat började verkligen banka i bröstkorgen sedan kom yrseln och svimmkänslan.jag började gå mellan köket och vardagsrummet fram och tillbaka jag tänkte att sätter jag mig ner så kommer jag att få en hjärt attack.min fru frågade mig hur jag mådde men jag försökte bara att dölja attacken.men det blev bara värre,nu minns jag riktigt inte alla symptomer jag hade den gången,men attacken kändes som den höll i sig i flera timmar.och efter den attacken började det komma oftare och oftare om jag minns rätt så var det minst 2 attacker i veckan.tillslut så gick det så långt att jag började dricka mig full nästan varje kväll för att kunna våga gå och lägga mig i sängen,men det var det dummaste jag kunde göra för attackerna blev bara ännu värre.jag kunde till och med få attacker på jobbet som mitt under ett möte så jag var tvungen att bara springa ut ur lokalen och sätta mig i en toalett och få anfallet för att jag skämdes inför mina arbetskamrater.men sen kom vändningen 1998 då jag ännu en gång fick ett grymt anfall på natten efter jobbet,och en akutresa igen.då sa jag till läkaren på akuten efter att dom undersökt mig och inte hittat ett fel,att jag hade börjat få självmords tankar och att jag inte orkade med dessa anfall längre.läkaren skickade en remiss till min företagsläkare som i sin ordning satte mig under medicinsk behandling under preparatet xeroxat.nu har det gått två år jag är helt synptoms fri och håller på att avsluta xeroxat behandlingen(slut nu på lördag 23/9-2000).men nu börjar det hårda vägen att ta itu med mina anfall om dom skulle dyka upp under närmaste tiden och att föröka acceptera att dom kommer.dom är ju trots inte farliga som man tror,men jag måste kämpa just för mig själv och min familj.så tack för mig.

m.v.h markku åhlström (södertälje)

Hej. Mitt namn är Sofia. Jag vill dela med mig av min historia. Den 15 Februari i år så fick jag min första panikångest-attack. Jag satt hemma i soffan med min sambo och tittade på TV när jag plötsligt kände ett rus genom huvudet, jag tappade käseln i fötter och händer, fick ont i bröstet och hjärtklappning. Jag skrek till min sambo att jag kommer att dö och han ringde ambulans. På vägen in till sjukhuset fick jag en oerhörd frossa. När vi kommit till akuten och konstaterat att ett EKG var väldigt bra så kände även jag mig hyffsat bra. 2 dagar senare så hände samma sak igen och vi åkte in ytterligare en gång till akuten. Samma sak denna gång- bara att åka hem. Efter många turer till läkare och sjukhus fick jag en jättebra kontakt med en kurator som jag pratade med flera gånger i veckan. Fick även nu i Juli-00 en medicinsk behandling (FONTEX) som har börjat hjälpa lite smått nu med hjälp av min vilja. Det har varit oerhört jobbigt och jag har varit sjukskriven länge. Det allra värsta har dock varit min dödsångest- rädd för att gå och lägga mig, rädd för att aldrig vakna mer, tänkte bara på mina underbara tvillingar som är 2 år- VAD SKULLE DE GÖRA UTAN SIN MAMMA???. Tack och lov att det blir bättre och bättre. Jag orkar inget mer nu, fortfarande sårbar för minsta lilla. Vill någon skriva till mig och prata eller fråga om något så är ni välkomna att skriva till:sft2348@post.netlink.se Nu ska jag gå och ta hand om mina små gullungar. Sköt om er allihopa, hoppas att detta brev har givit någon tröst till någon i detta avlånga land. Med Vänliga Hälsningar Sofia Lundmark Gustavsberg 2000-10-09

Jag har lidit i 13år av panikångest.Det började med att jag blev misshandlad och rånad 1987. Jag arbetade lite grann efter händelsen, en dag på arbetet fick jag plötsligt svårt att andas och tappade kontrollen över mig själv, det gick över efter en stund, jag trodde jag hade hjärtfel. Jag sjukskrev mig efter anfallet och uppsökte läkare, men de kunde bara förklara att allt var bra med mina värden. E fter det kom anfallen allt tätare, då jag uppsökte psykolog där kunde man konstatera att jag hade panikångest och den utlösande faktorn var misshandeln. Jag fick stesolid som lugnande när anfallen kom, men det var inte så bra eftersom jag nu 13 år efter är beroende av.Nu har jag sedan 8månader ätit Anafranil, nu mår jag ganska bra och håller på att trappa av stesoliden.Jag glömde att Anafranilen tar ca 6 månader att verka. Nu är jag förtidspensionär men mycket stark i mitt psyke, hoppas på att kunna börga arbeta igen. Men vem vill anställa en som jag. Jag är 41 år och har sambo och en dotter på 16 år. De har stöttat mig hela tiden. Så visst finns det hopp om att bli helt frisk.Varför tog det dig så lång tid att söka hjälp? Jag har börjat med en egen hemsida members01.chello.se/peter48 men den är ej så fin som din. Man vill ju hjälpa människor i samma situation.

Hälsningar

Peter

Och svaret på Peters fråga om varför tog det så mycket tid för mig att söka hjälp är att jag inte viste vad jag hade för sjukdom.Varje gång jag fick en panikattack åkte jag till akuten och de sa ingenting till mig om "panikångest". ///Hugo

Hej!

Jag är en tjej på 24 år som lidit av panikångest i sju år nu. Och nu är det så att jag har blivit ordinerad att äta Zoloft. Nu till saken undrar jag om det finns nån som äter Zoloft eller ska börja vill gärna veta lite om Zoloft och hur den verkar. Sen vill jag ha mail vänner med samma problem alltså PÅ! Alla är välkommna att skriva till mig. Kram Maria

dlj@oreline.net

Hejsan. Jag heter carina och drabbades av panik ångest för lite mer än en månad sedan. jag har gått på högvarv i flera år. Hade väldigt stora krav på mig själv, skulle ställa upp hade svårt att säga nej: Var rädd vad andra skulle säga. Har även haft jobbiga perioder med dödsfall och sjukdomar, ena barnet fick astma, ett annat fick en ögonsjukdom som heter keratokonus, har aldrig rest mig förrän något har sparkat undan benen på mig. Har alltid gått med en oro känsla att något ska hända och jagat upp mig med detta. Har kämpat i många år med mig själv, Har bara sett allt negativt, har inte vågat se positivt varit rädd att något skulle hända om jag var glad. I i våras började jag få nack besvär som gjorde mig orolig över mig själv, att nu hade jag drabbats av något. började att varva ner, och försökte tänka lite mer på mig själv, ( kan tillägga att jag även är fem barns mamma) Då bara en dag så började jag känna mig så konstig, det går inte att beskriva den obehgliga känslan. Jag som alltid skulle ha kontroll, hade inte kontroll på mig själv, jag trodde jag skulle bli tokig, visste inte var jag skulle ta vägen i in min egen kropp. Sen har detta pågått, yrsel tung i bröstet obehagliga starka känslor som helt plötsligt bara väller fram, rädd livrädd för det som sliter och drar i min kropp. Har varit motståndare till lugnande medel, prövade Johannes ört men det hjälpte inte. Så häromdagen fick jag åka akut till vårdcentralen, där jag bara lipade när jag kom in till läkaren. Fick mina lugnande tabletter och hoppas att dom hjälper mig, känner mig lite lugnare, men tankarna finns där iallafall. det tar tid att bara jobba bort dom. Undrar om man alltid ska behöva vara sån här. Jag har börjat att ta hand om mig själv, tar mig ett bad på kvällen och masserar mig, det är väldigt skönt både för kroppen och själen.Men jag ska bli bra, måste väl börja tänka att detta ska jag fixa, kroppen har väl helt enkelt protesterat nu, den ställer väl inte upp på alla krav längre. Så jag hoppas ju någon stans att det ändå mitt i allt detta helvete finns en ljuspunkt, att man blir snällare mot sig själv. Ja det var det jag hade att skriva om.

Hej!

Jag heter Evelin och är 23 år. På våren 1996 förändrades mitt liv. Det hade varit en stressig tid i skolan och jag och min pojkvän höll på att flytta in i en ny lägenhet. Vi hade prov i aulan och helt plötsligt försvann allt omkring mig, det var som att sitta i en glasbubbla golvet svajade och jag trodde att jag skulle svimma av, det kändes som om allt blod försvann från huvudet och jag var kallsvettig. Jag tog bussen hem och kommer än idag inte ihåg hur jag tog mig hem. På kvällen så började det hela igen och vi fick åka in till akuten. Jag kunde inte sitta upp iväntrummet jag var rädd för att svimma. Golvet svajade och jag kunde inte tänka klart tusen tankar snurrade runt i mitt huvud. Läkaren hittade naturligtvis inget fel på mig. Till saken hör att jag har diabetes så man kunde ju misstänkt att det var en insulinkänning men det var det inte. Nu hade mitt helvete börjat, jag vågade inte ta bussen till skolan längre och jag vågade heller inte gå ut eller överhuvudtaget lämna sängen eftersom allt bara svajade det var som att stå med fötterna på ett hustak, som höjdskräck på marken! Jag fick en enorm frånvaro från skolan och klarade precis att ta studenten. Minsta lilla ansträngning fikc mig att sova i flera timmar, jag fick en remiss till en psykolog men hur skulle jag kunna gå dit som knappt vågade gå på toaletten? Jag började kunna hjälpa mig själv lite och tvingade mig att gå ut. Men jag kunde absolut inte gå på öppna platser utan te x en kundvagn eller stå någonstans utan att det började svaja under fötterna och varenda gång trodde jag att det var mitt blodsocker som var för lågt. Än idag har jag inte blivit fri fråndenna hemska sjukdom och det är knappt att jag klarar vardagen  men hoppads på att någon kan ge mig ett tips på hur man blir fri...

Kram Evelin  evelin134@hotmail.com