Ludvigs
Förlossning
Ludvig var, precis som sin syster, beräknad till den 27:e december men redan den 14:e på eftermiddagen/kvällen hade jag sammandragningar. Men i vanlig ordning så avtog de.
Dea hade gått och lagt sig och jag låg och kollade på tv i soffan, halvsovandes, så när klockan var 1 så bestämde jag mig för att det var falskt alarm denna gången och skulle gå och lägga mig.
När jag ställde mig upp så fick jag en jättevärk samtidigt som det kändes som om jag kissade på mig. In på toaletten och inget kom. Ställde mig upp och det rann - oj, det var nog vattnet ändå.
Nu kom värkaran tätt och intensivt så barnvakten kom på en gång och vi åkte hemifrån vid 1.20.
Vi har 7 mil till förlossningen och det var -16 grader ute och full snöstorm. I bilen blev det ingen värme så vi undrade över vad det var för fel. Och fel var det. För halvvägs så stannade bilen! Vi hade inga filtar, ingen telefon - ingenting!
Nu var klockan över halvtvå en lördagsnatt och då är det inte många bilar ute. Men det kom en bil som var på väg upp mot oss fast den stannade inte. Och ni kan ju tänka er vad jag svor.
Strax därefter kom det en från vårat håll och Dea ställde sig mitt i vägen för att den skulle stanna. Vi fick lifta med dem ända fram till dörren och det var tur för nu kom värkarna i ett.
Väl där så kom en sköterska och öppnade och hon såg hur kraftiga värkarna är när jag kastar mig över en cykel som står i korridoren. Både sköterskan och barnmorskan hjälpte mig in på rummet och där gick det undan.
De slet av mig byxorna och efter ytterligare en värk blev jag undersökt och fick veta att jag nästan var fullt öppen.
Sedan fick jag en krystvärk och då kom han. Min första lilla son. Han föddes klockan 02.22 och min första fråga var: Hur länge har jag varit här? Till svar fick jag: Ca 10 minuter.
Ludvig kom alltså den 15:e december 1996, exakt 15 år efter sin äldsta moster.
Han vägde 3765 gram och var 51 cm lång.
Sedan var de jättegulliga på DS och hjälpte oss med att fixa telefonnummer så vi kunde meddela att bilen stod där och de tom släppte in våra vänner som kom på morgonen för att hjälpa oss hem.
Men ni kan ju tänka er alla dessa "om-tankar" som malde i mitt huvud. Och kan fortfarande göra. Men som tur var så gick ju allting bra till slut.
