Note: Information about the gods is in swedish.
Zeus (Paladin)
Zeus den högste guden i den grekiska mytologin. Han är till sitt ursprung en typisk indoeuropeisk himmels- och vädergud, ”molnskockaren” och ”blixtslungaren” i Homeros dikter, herre över det fruktbärande regnet och sålunda släkt med vår egen Tor. Åskviggen, örnen och eklövskransen är hans attribut i bildkonsten; vid Dodonas orakel talade han genom vindens mummel i den heliga ekens krona. Sin främsta helgedom hade han dock i Olympia på Peloponnesos. Enligt myten var Zeus, Poseidon och Hades bröder, söner till Kronos. För att säkra sin makt slukade Kronos sina barn, men Zeus undgick detta öde, besegrade till sist fadern och tvang honom att spy upp sin avkomma. Därefter delade bröderna världen så att Zeus tog den fasta marken och himlen däröver, Poseidon havet och Hades underjorden. Zeus residerade på berget Olympus i Thessalien, omgiven av de övriga olympiska gudarna vilka i flera fall var hans syskon, i andra hans barn. Till maka hade han sin syster Hera, äktenskapets gudinna. Som gudarnas konung (Zeus Basileus) och konungarnas gud beskyddade han rättsordningen (Zeus Horkios) och livet i städerna (Zeus Polieus). Trots detta var han höggradigt promiskuös och hade en myllrande avkomma med både gudinnor och dödliga kvinnor; dessa barn förföljdes av den svartsjuka Hera. Herakles t.ex. var hans son med drottning Alkmene, som lurades att tro att guden var hennes bortreste man Amfitryon. Myterna berättar ofta om hur Zeus antar en annan skepnad vid sina närmanden: nymfen Antiope kurtiserar han som satyr, till Io kommer han som ett moln, Europa enleverar han i tjurhamn, Leda kopulerar han med som svan och till den inspärrade Danaë tar han sig in i form av ett gyllene regn. Semele tiggde dock om att få se honom utan förklädnad; till sist gav Zeus efter, men blixtarna brände Semele till aska. Också med den sköne gossen Ganymedes hade han ett förhållande. Romarna identifierade Zeus med sin egen övergud Jupiter, och Hera med Juno. Detta var ingen godtycklig konstruktion; den gammalromerske Jupiter, ”regnaren” (Jupiter Pluvius) och ”åskaren” (Jupiter Tonans) är religionshistoriskt identisk med Zeus.
Mars (Barbarian)
Ares, i den grekiska gudasagan krigets gud, son till gudaparet Zeus och Hera. Hans romerska motsvarighet är Mars. Ares var den vilda kampens gud i motsats till gudinnan Athena, som rådde över den ordnade striden. Han var kärleksgudinnan Afrodites älskare och hade tillsammans med henne sonen Eros. Homeros berättar hur hennes make, smidesguden Hefaistos, en gång fångade de båda i sängen med ett uppgillrat nät. 

Mars, i romarnas religion krigets gud, betraktad som stamkungen Romulus far och därmed romarnas stamfar.Hans attribut var lans och sköld. Månaden mars, då fälttågen började, är uppkallad efter honom. Hans kult ombesörjdes av en egen offerpräst, Flamen martialis, vid ett altare på Marsfältet utanför Rom, och även av saliernas prästkollegier, vilka under månaderna mars och oktober (efter den vanliga krigsperiodens slut) dansade krigsdanser och bar omkring Mars sköldar. Augustus instiftade en särskild kult av Mars Ultor, "Mars hämnaren", till minne av sin seger över Caesars mördare. Mars var älskare till Venus, och paret är ett vanligt motiv i konsten.
Hades (Necromancer)
Hades, i den grekiska mytologin namn på både dödsguden och dödsriket (underjorden). Sedan guden Hades och hans bröder Zeus och Poseidon störtat sin far Kronos, fick Hades underjorden på sin lott. Med sin maka Persefone (Kore), skördegudinnan Demeters bortrövade dotter, härskar han över de döda. Han är fiende till allt liv, men han är också jordguden, som skänker människorna säden som gror i jorden och ger nytt liv. Därför identifieras han ibland med rikedomens gud, Pluton. Dödsriket Hades är en mörk och dyster plats, som genomflyts av fem floder: Styx, Kokytos, Pyriflegeton, Lethe och Acheron. Över Acheron färjar Charon de dödas själar, som dricker glömska ur Lethe och vistas i Hades som skuggor utan vare sig känsla eller intellekt. Dödsriket vaktas av den trehövdade hunden Kerberos. Genom orficismen kom Hades senare att betraktas som en straffets och belöningens ort. Där dömer Minos, Aiakos och Rhadamanthys de avlidna och hänvisar de goda till Elysion (se Elyséen) och de onda till Tartaros. Därmed uppkom tanken på ett egentligt liv efter detta bland grekerna.
Athena (Amazon)
Athena, Athene, ofta kallad Pallas Athena, ”flickan Athena”, i den grekiska gudasagan en dotter till Zeus som föddes genom att i full rustning framspringa ur hans huvud. Athena är jungfru; hon är besinningens och klokhetens gudinna, som beskyddar vetenskap och konst, hantverk och åkerbruk. Hennes heliga djur är ugglan och ormen. Som krigsgudinna är hon den ordnade stridens gudinna, i motsats till Ares (Mars), stridsraseriets gud. Hon var stadslivets beskyddarinna (Athena Polias) och dyrkades i alla grekiska städer. Framför allt var hon dock Athens stadsgudinna, och Parthenon var helgat åt Athena Parthenos (den jungfruliga Athena). Hon framställs ofta med hjälm, sköld och lans; över hennes axlar ligger ett getskinn, egiden, prytt av ett gorgonhuvud. Athenas romerska motsvarighet är Minerva. Namnet Athena är förgrekiskt, som så många grekiska gudanamn, och det är förmodligen också själva gestalten.
Apollo (Sorceress)
Apollon var, näst Zeus, den främste av gudarna i den grekiska mytologin. Romarna kallade honom Apollo. Enligt myten föddes han på ön Delos som son till Zeus och Leto och tvillingbror till Artemis, den vilda naturens och jaktens gudinna. Från Delos kom han till Delfi, där han dödade ormen Python. Delos och Delfi blev Apollonkultens huvudorter. Religionshistoriskt sett tycks kulten ha kommit sent till Grekland, troligen österifrån. Den införlivade många äldre kulter med sig, och Apollon hade följaktligen många olika funktioner och personligheter. Redan hos Homeros är han dubbeltydig. Han är solgud och ljusbringare och anses beskydda sjöfart, växtlighet och boskap, men han är också en hämndens, dödens och pestens gud. När han ingriper i människornas strider - oftast tillsammans med Artemis - sprider de två förintelse med sina ofelbart träffande pilar. Apollon anropades som ungdomens och de idrottsliga lekarnas beskyddare och som avvärjare av det onda. Läkedomsguden Asklepios var hans son. Sin största betydelse hade han emellertid som siarkonstens gud. Han hade många orakel, främst det i Delfi, och då han inspirerade dem förkunnade de framtiden och Zeus vilja i dunkelt språk. Med den delfiska kulten förbinds Apollons ställning som renings- och försoningsgud, Foibos Apollon (latin Phoebus). Som en sådan ljusgestalt, med moraliska krav på besinning och måttfullhet, hade Apollon en central plats i den grekiska kulturen (jämför apollinisk). Han beskyddade också vetenskapen, musiken, diktningen och konsten och anförde som Apollon Musagetes de nio muserna på berget Parnassos. Apollons attribut är lyran (kitharan) och bågen. Lagern är hans heliga träd, en symbol för kunskapen som vi fortfarande känner från de nypromoverade doktorernas lagerkransar (jämför Daphne).I antikens konst är Apollon vanligen en ung, skägglös gud, antingen naken eller klädd i kitharaspelarens fotsida dräkt. Han bär inte alltid sina attribut. Det finns många kända framställningar av honom. Berömda är den allvarlige Apollon i Olympia och den elegante Apollo di Belvedere i Vatikanmuseet. Märklig är den "arkaiskt" leende Apollon från Veji, en etruskisk terrakottastaty från 500-talet f.Kr.