|
|
Tunnelrävarna:
Pyri-samfundet slår tillbaka mot rubbitarna
Rubbitbekämpning
Av kapten Stig Svartenhielm
Pyri-samfundets armé
Att strida mot rubbitar på deras
hemmaplan är en av de mest obehagliga uppgifter en soldat kan ställas
inför. Man måste bege sig in i smala, vindlande gångar, där
belysningen är urusel och där larmsystem, fällor eller fiender kan dyka
upp var som helst.
Rubbitarna är
svåra motståndare. Vi vet ganska lite om dem, men att de är våra
fiender står helt klart. I hela Pyri-samfundets historia har dessa
undflyende varelser slagit till där de haft möjligheten. De hatar
uppenbarligen alla intelligenta varelser som på något sätt kan utgöra
ett hot mot dem och de är beredda att tillgripa alla medel i sin kamp.
För att kunna
tränga in i Tigerns Håla, d.v.s. in i rubbitarnas näste, har
Pyri-samfundets armé upprättat en specialenhet, Tunnelrävarna. Jag själv
är officer i denna enhet, och i denna artikel kommer jag ta upp ett antal
erfarenheter som jag har gjort under min karriär.
Beväpning och skydd
Man kryper på alla fyra i en rubbittunnel; takhöjden
är normalt sådan att ingen fullvuxen kan ta sig fram på annat sätt.
Detta gör att man måste använda vapen som kan hanteras med en hand.
Pistoler och knivar är det bästa. Jag brukar rekommendera antingen en
grovkalibrig pistol med ljuddämpare eller en maserpistol. Bägge är
tysta och saknar ljuseffekter, vilket skydda från ovälkommen uppmärksamhet.
Revolvrar är sämre än pistoler, främst därför att de normalt inte
kan utrustas med ljuddämpare och för att de är svårare att ladda om.
Kpistar och gevär måste skötas med två händer och är därför rätt
hopplösa. Om du är kortvuxen så att du kan gå rakt i en tunnel,
rekommenderar jag en kpist med ljuddämpare. Den är liten, tyst och har hög
eldhastighet. Gevär är oftast så långa att de mest är i vägen.
Glöm det där
med handgranater. Eftersom du rör dig ”inomhus” kommer tryckvågen från
explosionen att löpa genom de gångar du rör dig i utan att kunna
expandera och förlora i styrka. Om du råkar ha turen att överleva, så
är du förmodligen stendöv för resten av livet.
När det gäller
rustning finns det bara två vettiga alternativ; härdat läder eller
skottsäker väst. Möjligtvis kan armskenor av metall vara till nytta i närstrider.
Alla andra rustningar är tunga, klumpiga och kan rassla. Energirustningar
är alltför stora; du riskerar att fastna i trånga gångar.
Hjälm kan vara
bra, under förutsättning att öronen lämnas fria så att du kan höra
var dina fiender befinner sig. Under jorden är oftast hörseln ditt
viktigaste sinne.
Observation och kommunikation
Att observera under jorden är svårt. Rubbitarnas gångar är inte
upplysta, annat än i bostadsregionerna, och så långt kommer du sällan.
Sålunda måste du ha med dig din egen belysning. Pannlampa är den enda
användbara lösningen eftersom du måste ha båda händerna fria. Bäst
är en eldriven lampan (se beskrivning), men har du inte tillgång till en
sådan får du nöja dig med ett primitivare alternativ. Mutationerna
Sonar och Infrasyn underlättar, men ingen av dem har en lika god upplösning
som vanlig syn. Sonar räcker oftast inte för att finna väl dolda fällor.
Och Infrasyn kan bara användas för att upptäcka saker med en
kroppstemperatur som skiljer sig från omgivningen, t.ex. levande,
varmblodiga varelser.
Kommunikation är
också ett problem, eftersom man måste vara tyst. Att ropa, drar till sig
uppmärksamhet från både vänner och fiender. Radio fungerar illa under
marken. Vi Tunnelrävar föredrar antingen mutationen Telepati eller en fälttelefon
med strupmikrofon och hörsnäcka i örat. Du har en kabelrulle på
ryggen, och allteftersom du avancerar rullas kabeln ut bakom dig.
Nackdelen är att du är begränsad till kabelns längd och att du lämnar
ett tydligt spår efter dig. Rubbitarnas egna kablar är begravda, så en
synlig kabel måste tillhöra fienden.
Fällor och larm
Rubbitarna förväntar sig fiender överallt, och därför är
deras gångsystem utrustade med otaliga larm. Fällor är ovanliga i
huvudgångarna, men rubbitarna har ofta gjort sidogångar som de själva
inte använder, utan vars enda syfte är att locka inkräktarna in i dödliga
fällor.
Fällor finns av
två slag: låg- och högteknologiska. De lågteknologiska är oftast
mycket enkla. Till exempel kan en bit av golvet vara en tunn träskiva, täckt
av jord. När en tung varelse går ut på träskivan, brister den och den
olycklige störtar ner i en grop med spetsade träpålar, ofta försedda
med hullingar. Varje påle vållar ungefär lika mycket skada som ett
kortspjut. Jag har också sett snubbeltrådar eller trampplattor som utlöser
dolda armborst eller som får tunneltaket att största ner över den oförsiktige
tunnelräven.
Högteknologiska
fällor utlöses ofta av att man bryter en ultraviolett ljusstråle, men
det finns sådana som aktiveras av vibrationer i marken, kroppsvärme och
dofter. Sådana fällor skador på en mängd sätt: laser, maser, gas, el.
En av de mest obehagliga jag har sett bestod av ett dolt neutrongevär och
utlöses av en värmedetektor. Vapnets stråle är osynlig, ljudlös och
svår att upptäcka på annat sätt. Man måste ha en neutrondetektor, och
sådan växer inte precis på trän nu för tiden. Soldaten som träffades
föll ner död utan att vi kunde upptäcka vad som träffade honom.
Jag kan glädja
alla prospektiva tunnelkrypare med att de högteknologiska fällorna är långt
mer sällsynta än de lågteknologiska. Även rubbitarna lider svår brist
på sådan utrustning.
Gas
Gas är ett särskilt problem under jorden, eftersom den ofta
inte ventileras bort i gångsystemet utan blir kvar. Rubbitarna är själva
fullt medvetna om riskerna med giftgas, och de har gastäta dörrar på många
ställen. Deras gångsystem är indelade i sektioner som kan isoleras.
Rubbitarna använder själva gas mot inkräktare. De ser till att dessa
blir ensamma i en sektion och sedan pumpar de in någon lämplig giftgas,
oftast kolmonoxid som är lätt att framställa, luktfri och osynlig. Så
se till att ha någon form av gasskydd. Och ta gärna med en gasdetektor,
till exempel en liten fågel i en bur. Fågeln drabbas oftast av gasen
innan koncentrationen har hunnit bli så hög att en IMM skadas.
Vakter
Alla viktiga tunnlar bevakas av vaktposter. Rubbitvakter rör
sig aldrig ensamma; de kommer alltid i en uppsättning av minst två. Det
har med varelsernas mentalitet att göra; de tycker mycket illa om att
vara ensamma.
Vaktposterna är
normalt posterade i vaktrum, vilka nästan uteslutande är byggda ovanför
den gång rummet bevakar. Sålunda måste man klättra upp ur gången in
genom rummets golv. Vaktrummets öppning är vanligtvis helt neutral och
skulle lika gärna kunna vara öppningen till en tunnel som leder uppåt.
Rummet är vanligtvis mörkt; vakterna utnyttjar sin hörsel och sitt
luktsinne för att hålla reda på vem eller vad som passerar genom gången.
Bägge dessa sinnen är hos rubbiten klart bättre än hos människan. Däremot
har en rubbit sämre syn; förmodligen kan de inte urskilja färger.
Vaktrummen är
oftast förbundna med en vaktcentral genom någon slags trådkommunikation,
t.ex. telefon eller telegraf. Detta gör att ett larm sprider sig till
hela nästet.
På grund av att
vakterna befinner sig över gången kan de lätt angripa sådan som försöker
smyga sig förbi. Då använder de normalt kortspjut som de stöter ner
genom rummets öppning. Alternativt kan en vakt kasta sig ner på motståndarens
rygg och angripa med dolk.
Pannlampa
De vanligaste modellerna av högteknologiska pannlampor är utrustade
med en glödlampa på 100 watt och drivs av ett minienergipaket som varar
i 100 timmar. Bakom lampan sitter en reflektor som ser till att ljuset
sprider sig i en kon med ungefär 30 graders bredd.
Nutida
pannlampor är ofta försedda med en oljelampa som sprider ett tämligen
svagt sken, jämförbart med en 25 watts glödlampa.
Sammanfattning
När du vandrar i ett rubbitnäste så är du automatiskt en
fiende eftersom du inte är en av dem. Din lukt och de ljud du förorsakar
när du rör dig avslöjar dig omedelbart, även om du befinner dig i
beckmörker. De rubbitar som kan strida kommer att försöka bekämpa dig
med list och våld. De som inte kan slåss kommer att fly och försöka
larma närmsta vakt. Sålunda är du i den mest utsatta position en soldat
kan befinna sig i. Du är i fiendeland, i en terräng som fienden kan utan
och innan medan du är på okänd mark. Vad du än gör, ge inte upp.
Visserligen händer det att rubbitarna tar fångar, men dessa utsätts
alltid för hårda förhör. De få pyriska fångar som har utväxlats har
ofta varit mycket illa medfarna. |