- och ändå få möjligheten att göra sin röst hörd

"Missbrukande män är på samhällets botten, men
under botten finns de missbrukande kvinnorna"

Sist men inte minst, det förebyggande arbetet med de unga flickorna skapar ändå den mest bestående förändringen.

Som dotter, kvinna, hustru, mamma, fostermamma och mormor har jag ett intresse av att kvinnorna i vårt samhälle har ett eget värdigt liv. En värdighet som jag naturligtvis vill att alla människor ska få ta del av.

Jag värnar då främst om de hemlösa kvinnor och deras svåra situation i vårt samhälle. I artikeln vill jag ge exempel på hur situationen kan förändras genom att kvinnorna själva får möjligheten att gör sin röst hörd. Det handlar inte om en kortsiktig lösning utan om en satsning från samhällets sida som sträcker sig under lång tid. Målet ska vara att kvinnorna kan styra "skeppet" själva.

Varför just kvinnorna?

Sedan 1991 har min familj varit familjehem till en pojke som idag är sju år. Han kom till oss direkt från BB. Hans mamma Lena, hade missbruksproblem hon var psykiskt sjuk och hemlös. Lena dog för ett år sedan, i en tunnelbaneolycka!? 

Under åren som gått har vi många gånger undrat över var och hur det gick snett i Lenas liv.

Om vi tittar på hennes grundfamilj så har Lena tre syskon, alla med en akademisk

examen. Lenas mamma var hemmafru medan pappan drev en klädesbutik. Han hade alkoholproblem vilket var en av orsakerna till att föräldrarna separerade i Lenas tidiga tonår.

Som tonåring hamnade Lena i fel gäng. Hon var ute och "festade" alldeles för tidigt. Familjen flyttade då från storstaden till en mindre ort, men Lena rymde tillbaka till storstaden. Hon hämtades hem men hamnade även där i "dåligt sällskap". Hon flyttade sedan upp till sin pappa i storstan, där hon skötte sin arbete som barnflicka tills missbruket tog för stor plats i Lenas liv.

Sedan gick det bara utför. Hon fick överta sin pappas lägenhet när han dog. Det blev ett tillhåll för missbrukare och hon blev vräkt. Lena flyttade under många år som bostadslös mellan olika män, och har farit illa hos de flesta. Hon har också varit på flera olika behandlingshem. Där har hon tillverkat pallar gjort pärlplattor och även annan fullständigt meningslös sysselsättning. Hon beskrevs i alla sammanhang som ett hopplöst fall.

När Lena blev gravid 1990 tvångsomhändertogs hon i fjärde månaden. Hon var, förutom något enstaka återfall, nykter under resten av graviditeten. Det bestämdes redan under hennes graviditet att barnet skulle omhändertas, och placeras i familjehem, direkt efter förlossningen. En frisk liten kille kom till världen midsommaren 1991.

Det blev en riktigt dålig start i relationerna både mellan socialtjänsten och oss som familjehem och mellan biologiska mamman och oss. Lena hade inte på något sätt förstått att hon inte skulle få behålla sitt barn. Socialtjänsten sa bara -"Hon är hopplös, hon lyssnar inte".

Lena uteblev från de flesta besök hos oss. Hon kunde ha nyktra perioder på ett par månader men när hon skulle komma hem till oss och träffa sitt barn så klev hon av T- banan några stationer för tidigt och gick till sitt gäng i stället, där hon kände sig hemma " - Jaa, hon väljer flaskan framför sitt barn" kommenterade socialtjänsten.

Det kunde verkligen inte ha varit lätt för henne att kliva in i vårt radhusområde, bland alla dessa kärnfamiljer som fullständigt stelnade till när Lena gick genom området. Barnen i området följde efter henne med nyfikna ögon, som barn gör. Det var inte heller lätt för "vår pojke", han skämdes för sin mamma.

Hur kan samhället nå fram till en kvinnan som Lena? Är det möjligt över huvudtaget? Hur ska hon komma sig själv nära som människan Lena, inte som uteliggaren Lena. Det är ingen värdigt att ligga i tunnelbanevagnen med byxorna nere på knäna. Inte heller att vara så smutsig och trasig så att det gått över till oigenkännlighet. I det skicket såg vi Lena vid flera tillfällen. Det är inte bara en gång jag stoppat polisbilen på stan och sagt "- Ta hand om kvinnan som ligger där, jag känner henne". Jag har också flera gånger ringt socialkontoret och berättat att jag sett Lena i riktigt dåligt skick och bett dem göra något. Nästan alla bemöter mig med suckar och stön. När jag förklarar min relation till Lena så "låter" de mer intresserade.

Glömmer vi bort att Lena är kvinna, mamma och själv dotter, väl medveten om samhällets normer och värderingar. Hon vet redan att hon inte lever upp till samhällets förväntningarna på hur en mamma ska vara.

Kvinnan fostras till vårdare och omvårdare

Om jag ger mer än jag tar innebär det att jag måste göra avkall på mina egna behov. Om kvinnan får sitt yttersta värde genom att vara någon genom någon annan, (madonna/hora utvald/bortvald), då måste det betyda att vi kvinnor gör avkall när det gäller våra egna behov till förmån för andras. Vi kvinnor definieras oftast genom våra relationer, hustrun, älskarinnan, den goda dottern. Mannen däremot får sin status genom vad han gör, producerar eller/och skapar.

I boken "Det andra könet" drar författaren Simone de Beauvoir paralleller till bibeln och menar att kvinnan inte ens är skapad för sin egen skull utan för mannens skull, dessutom av mannens revben. Första Moseboken: "Och Herren Gud byggde en kvinna av revbenet som han tagit av mannen......". ( de Beauvoir, 1995)

(Att få en spricka i revbenet gör ont.)

"Paketet hemlös"

När vi läser i media om "hemlösa" människor så är det lätt att tänka att en bostad ska väl inte vara så svårt att ordna. Men i "paketet hemlös" ingår många gånger (inte alltid) misshandel, missbruksproblem, psykisk sjukdom och ibland alltihop.

En definitionsfråga

Jag känner själv en viss tveksamhet till att använda begreppen hemlös och bostadslös synonymt, men jag gör det. I en kvällstidning läste jag nämligen om en kvinna som kände sig hemlös fast än hon hade bostad. Hennes man förföljde henne efter skilsmässan så bostaden var som ett fängelse.

1994 definierade socialstyrelsen begreppet hemlös på följande sätt:" En person är hemlös som saknar egen eller förhyrd bostad och som inte bor i något stadigvarande inneboendeförhållande samt är hänvisad till tillfälliga boendealternativ eller är uteliggare".

Lite historia

Historiskt sett så kan väl ingen påstå annat än att inte bara de hemlösa kvinnorna varit en eftersatt grupp i samhället utan kvinnor över huvud taget.

Går vi tillbaka till början av nittonhundratalet så fanns det några frivilligorganisationer som i bästa fall kunde bistå bostadslösa kvinnor. I Stockholm drev kommunen ett härbärge enbart för kvinnor men det lades ner till förmån för männen.1929 stängdes frälsningsarmens kvinnohärbärge. Meningen var att en ny lokal skulle öppnas för kvinnorna men den visade sig bli för dyrt så den verksamheten "dog ut".

Under femtiotalet fanns härbärget "Spjutet" med sina 200 platser för kvinnor. (3000 nattlogiplatser fanns tillgängliga för män!!!)

1965 tog Stockholms socialnämnd över "Spjutet" som blev inackorderings- och upptagningshemmet "Kristinebergsgatan". Platserna minskades i antal från 200 till 92.

I slutet av sextiotalet och början av sjuttiotalet fanns det 200 kända hemlösa kvinnor i Stockholm. Då fanns det en byrå för kvinnor, den låg under nykterhetsvården. Kvinnobyrån lades ner 1972.

1968 öppnades byrån för bostadslösa män.

"Krukisverksamheten" på Krukmakargatan ingick i något som kallades "miljonprogrammet till förmån för bostadslösa". Mellan åren 1972-1975 registrerades ungefär 7500 bostadslösa män och 700 kvinnor. Det sågs som ett problem att hitta vettiga hjälpinsatser för kvinnorna varför det fanns ett intresse att öppna ett kvinnokooperativ men de knappa ekonomiska resurserna satte "käppar i hjulet".

När männen på 80-talet drev organiserad prostitution på Monumentet ("trapphallickar") så var det inte männen som förlorade på det utan kvinnorna. Det var kvinnorna som blev uppsatta på spärrlistan och fick då inte tillträde till hotellet.

1983 startade "Hvilan", ett kvinnohärbärge. Till att börja med var "Hvilan" uppdelat i en planeringsenhet och en upptagningsenhet men 1992 gick verksamheten över till att enbart vara härbärge.

Först 1994 inrättades en sektion för kvinnor på byrån för bostadslösa. Nog är väl det märkligt efter som problemet med hemlösa kvinnor inte på något sätt är nytt.(Beijer, 1998)

Dagens situation

Om vi tittar på de bostadslösa kvinnornas situation idag, så beskriver Ulla Beijer i sin sammanställning i FoU-rapporten 1998:7 att andelen hemlösa kvinnor har ökat något de senaste åren. 1993 var antalet 547 medan det 1996 fanns 677 öppet hemlösa kvinnor.

När kvinnorna väl kommer till byrån för bostadslösa så har det gått långt och det i sig kan bero på att vi kvinnor inte kräver vår rätt, vi står ut.

Ragnhild, föreståndaren på "Hvilan" berättade om hur kvinnor beskriver hur de gång på gång blir avvisade på Socialbyrån när de söker ekonomisk hjälp då de står utan pengar och bostad. Hur de inte blir tagna på allvar av myndigheterna. Hon beskrev också situationer där kvinnor både blivit misshandlade och våldtagna men ändå blivit avvisade från sjukhuset på grund av att de inte "blåser noll " Under intervjun tog hon också upp kvinnornas ständiga behov av att "bo in sig". Om de bara ska bo på härbärget några nätter så packar de upp sina prydnadssaker och annat som finns i deras påsar.

Varför det ändå är så svårt att fånga in de bostadslösa kvinnorna, tror Ragnhild beror på att kvinnorna hela tiden flyttar runt hos olika män. På så sätt slipper de ifrån en relation som blir för nära. Om kvinnorna får en för nära relation med en annan boende på "Hvilan" eller med en personal så flyttar de oftast.

Idag talar man i media om den "ny hemlösheten". Kvinnor som inte "stått på gatan" tidigare, ungdomar, invandrare och psykiskt sjuka.

När det gäller invandrarkvinnorna bor de enligt Beijer, endast tillfälligt på härbärge, de har sällan missbruksproblem eller psykisk sjukdom. Hälften av invandrarkvinnorna söker sig till "Hvilan" för att de utsatts för misshandel av sin make eller sambo.

Hur ska en för kvinnorna "verklig förändring" kunna ske.

Hur ska man då genom samhällsarbete få till en förändring som varar, för dessa utsatta kvinnor. En förändring som inte bibehåller och vidmakthåller behovet av att bli hjälpt. En förändring som istället leder till självhjälp där de går stärkta in i framtiden? Försök hitintills visar oavsett kön mer en bekräftelse på förtrycket än möjlighet till förändring eftersom det oftast leder till en oförändrad situation för de inblandade. Även frivilliga organisationer vidmakthåller systemet och skapar ett fortsatt behov av hjälp. Ta t.ex. hjälporganisationer inom u-landshjälp som misslyckas när bistånd upphör. U-länderna går från ett beroende till ett annat beroende utan förmåga till egen hjälp om man inte från början arbetar utifrån ett självlärande utifrån de egna resurserna. Samma sak gäller givetvis oavsett vilken grupp du hjälper. Om det inte i hjälpen ingår program för självhjälp är den dömd att misslyckas. Detta gäller även stadsmissionen som exempel på frivilligorganisation och socialvården som professionell hjälpare.

För att skapa styrka måste man föra in styrka via klarsynthet från en naturlig ledare i gruppen (en som äger klarsynthet och som är en person i gruppen) eller om detta inte finns mobilisera gruppen via en professionell ledare (en person som kommer utifrån gruppen och som t.ex. via kommunen är betald att utföra ett visst arbete).

Här kommer jag att beskriva ett vad jag anser vettigt och kanske det enda sättet att arbete med utsatta, oavsett grad av utsatthet, ur ett professionellt perspektiv. Varför denna satsning är viktig och nödvändig är för att det även ur ett samhällspolitiskt perspektiv innebär en lägre kostnad där annars bristen på insatser och samordning innebär ökade kostnader i form av akutinläggningar, ökad kriminalitet och missbruk. Detta sammantaget innebär en försämrad livskvalitet för kvinnan. Med ett för människan utvidgat handlingsutrymme sker däremot förändringar

Förändringsarbetet förutsätter en ärligt och uppriktig satsning. För att detta ska kunna lyckas innebär det bl.a. att det måste få ta den tid som krävs.

Målgruppsidentifiering är en förutsättning i förberedelsearbetet. För att komma fram till detta krävs redan från början en orientering av det område eller den grupp jag söker upp. Vilka sociala förhållanden råder, vilka nätvärk finns, vilken yttre påverkan i övrigt finns, vad har hänt historiskt osv. osv. Identifiering av existerande grupper och miljöer är viktigt för att förstå.. Detta för att få ett grepp om vad man talar om och för att veta att kartan överensstämmer med verkligheten. Detta kan på alla sätt jämföras med hur man går till väga när man inleder ett projektarbetet vilket som helst. Ett projekt som misslyckas med att identifiera den plattform på vilket förändringen ska ske är dömt att misslyckats, eftersom man inte tagit reda på vilka som ska motta förändringen.

När förutsättningarna är klara över var jag befinner mig och vad det är jag tror mig se påbörjas nästa fas. Jag måste lära känna människan i den miljö jag befinner mig och skapa kontakter. Här gäller det lika så att ta god tid på sig för att ha möjlighet att motivera sin närvaro (vi talar då om tidsperspektiv på flera månader). Det gäller nämligen att motivera sin närvaro, att min närvaro är ok och bekräftad för att skapa en plattform för ett möjligt fortsatt samarbete. Detta kan jämföras med vilken annan mobilisering som helst även fast man är en i gruppen. Skillnaden är kanske att jag som professionell behöver längre tid på mig.

När gruppen identifierats, måste förutsättningar skapas och ett klimat som befrämjar gruppens och individens mänskliga och materiella resurser. Dessa finns naturligt men som på ett eller annat sätt ligger i träda eller är fel utnyttjat. Orsaken till att resurserna inte blommar kan vara många som t.ex. auktoritetstro, förmyndarskap, jante- lagen kort sagt varför är jag förtryckare, förtryckt eller kanske inget av det!

För att ett mobiliseringsarbete verkligen ska lyckas menar författaren Alf Ronnby (Social mobilisering, kap 11) att vissa ingredienser bör ingå. När det gäller de hemlösa kvinnorna bör de känna en känsla av att "nu får det vara nog". Samtidigt bör de känna att de tror på en förändring där de själva är med och påverkar. Samhällsarbetarens roll blir här att, genom sina erfarenheter, väcka kvinnornas resurser till liv. Vara den som uppmuntrar och hjälper kvinnorna att se deras egna möjligheter och framför allt lyssnar till vad kvinnorna själva tror är möjligt att uppnå.

För att nå det uppsatta målet krävs att projektledaren har just den kunskap och kompetens som behövs för att leda den här gruppen kvinnor dit de vill. Känner inte kvinnorna att samhällsarbetaren styr dit de vill, är det inte ovanligt att projektet "rinner ut i sanden". (Ronnby, 1995)

Kvinnornas känsla av maktlöshet och vanmakt är stark, utnyttja den inte!

Makten och bevarande av maktförhållandet är inte att förglömma både hos den som förändras som hos hjälparen. Statusen eller förändringen av statusen skapar obalans och bildar därmed en motkraft till förändring. De som arbetar med uteliggare som befinner sig lägst i rangskalan får många gånger samma status i sin yrkesgrupp och behandlas där på samma sätt. Det händer också att de som arbetar med hemlösa präglas av en människosyn där de hemlösa är förlorare. (Stenberg m fl, 1989)

Med den attityden till problemet kommer ingen någon vart. Risken finns att gruppen blir eftersatt, att de inte får sig tilldelat de resurser som behövs. Genom att kräva specialisering inom yrkesgruppen skulle statusen kunna höjas. På så sätt kanske en attitydförändring skulle komma till stånd.

Den svaga parten, t.ex. uteliggaren och kanske främst den kvinnliga uteliggaren, kan vara starkt motiverad till att förändra sin situation i ett maktförhållande genom att trycka till förtryckaren om det så är den förtryckande mannen eller förtryckande makten i övrigt. Valet blir ändå som oftast att inte göra detta eftersom chanserna att lyckas är mycket små. Detta beror på skillnaden mellan maktresurserna mellan parterna. Ju större skillnader i maktresurserna desto mindre risk för motivation hos den svagare partnern att revoltera. Däremot kan den starka partnern gripa till påtryckningsresurser för att nå sina mål. Öppen konflikt sker enbart när båda partnerna använder påtrycknings

resurser. När däremot skillnaderna i maktresurserna mellan två parter minskar ökar givetvis sannolikheten till en mer framgångsrik konflikt, vilket också motiverar den svaga partnern till en öppen konflikt. (Korpi, 1987)

Förenklat och med egna ord, man ruckar ett system och då händer det något. Sitter vi i samma båt och det är balans och jag sedan tar ett steg åt sidan skapas obalans som i sin tur innebär att övriga i båten strävar efter balans igen.

Makt är satt i ett förhållande och styr givetvis all förändring genom att prestera motsvarande motkraft. Jämvikten ska bevaras för annars vet man inte vad som händer även fast jag själv upplever att jag har en nitlott. Det kan bli värre! I ett destruktivt förhållande där jag t.ex. blir misshandlad så vet jag vad detta innebär och detta skapar, konstigt nog, i sig en trygghet. Ovisshet om det jag inte känner till, förändringen, skapar en otrygghet. Jag vet vad jag har, men inte vad jag får.

Områden som måste beaktas

Eftersom min beskrivning avser arbetet med hemlösa kvinnor, vilka jag tror är de mest utsatta i samhället, finns det vissa områden som särskilt måste beaktas.

• Kvinnors utsatthet när det gäller det dubbla förtrycket.

Kvinnor i missbrukarkretsar drabbas hårdare än män. De har ingen status i motsatsen till män som även i dessa kretsar har en slags försörjar roll genom att via kriminell aktivitet tallhandahålla droger. Kvinnors största försörjningsmöjlighet är prostitution, både betald och icke betald .

• Kvinnors starka beroendeförhållande.

Många kvinnor står i starkt beroendeförhållande till sin missbrukande partner. I den mån de har barn som bor med dem är de oftast själva ansvariga för omvårdnaden.

• Kvinnors utsatthet för sexuella övergrepp och våld.

Undersökningar visar att en stor andel kvinnor har varit utsatta för incest, våldtäkt eller misshandel innan missbruksdebut.

• Kvinnors känsla av skuld och självförakt.

Särskilt missbrukande kvinnor upplever ett starkt självförakt. De är svaga i sin egen identitet och söker bekräftelse på sin kvinnlighet. De "ställer upp" på männens behov för att uppnå detta. Dessa kvinnor bär också på det djupt rotande kvinnoföraktet som finns i vårt samhälle. De föraktar sig själva och andra kvinnor.

• Kvinnors missbrukar karriär tenderar att ha ett snabbare förlopp. Missbruket ser annorlunda ut och är ofta svårt att upptäcka. Kvinnor är känsligare (fysiskt) för alkohol och får lättare skador. Kvinnliga alkoholmissbrukare har högre överdödlighet än män.(Milton, 1990)

Möjlighet till egen förändring Att arbeta med utsatta kvinnor handlar främst om att bemöta, medvetande göra, skapa inre makt och möjlighet till egen förändring.

• Skapa självförtroende
• Utveckla kreativitet
• Självbestämmande
• Utveckla kvinnans aktiva deltagande
• Frihet att utrycka sig och ha egna åsikter
• Bryta blockerande eller förtryckta förhållanden
• Fysiska behov
• Behovet av trygghet
• Utveckla känsla av solidaritet
• Förändra relationer och den egna sociala miljön
• Bryta ner rådande struktur som icke är önskvärd
• Förhindra stämplingsteorins fortsatta påverkan. Stämplingen, menar Goldberg,är en process uppbyggd av fyra stadier. Processen leder till att en negativ självbild utvecklas.( Goldberg 1997)

En sådan förändring kan leda till att en identifierad grupp som andra talar om ändras till att bli en grupp som låter tala om sig. En omedveten handling blir till en medveten handling och därmed självstyrd. (Ronnby, 1995)

Enbart med detta självarbete initierat av utomstående men gjort av de egna kan leda till mer varaktig förändring. Men samtidigt givetvis till ett hot eftersom detta förändrar rådande positioner och maktförhållanden både i den egna gruppen men samtidigt som grupp i förhållande till andra grupper. Förändring skapas men kanske inte alltid till det som den som initierade förändringen önskade. Detta måste man vara medveten om. Eftersom man går in och ruckar i ett system som har en viss struktur och tydliga regler, sker förändring. Tecknet på kaos och förändring är som sagt samma sak i det japanska teckensystemet.

Det är inte för inte som man i nätverksarbete ofta vill ha med hela nätverket så att samtliga är med i förändringen. Annars så kan det snabbt skapas motkrafter som är större än den kraft som medverkat till förändringen.

För att ett grupp- eller individuellt förändringsarbete ska ha någon varaktighet krävs en klar strategi och taktik för att förändringen ska ha möjlighet att bestå. Detta sker genom att medvetandegöra det som händer och vilka konsekvenser detta får. Samtidigt som det är viktigt att skapa möjlighet till självhjälp i konfliktsituationer, som självklart uppstår både inom den enskilda individen och mellan gruppmedlemmar, eftersom förändring skapar i sin begynnelse instabilitet.

Att lyckas med att frigöra kraften

Särskilda förutsättningar måste finnas för dessa kvinnor som aldrig i sitt liv fått uppleva möjlighet till samvaro med främst kvinnor och saknar därför förmågan "att snacka tjejer emellan", en förmåga man annars växer in i, och lär sig. Dessa kvinnorna ser, som jag tidigare påpekat, oftast andra kvinnorna som konkurrenter som definitivt inte går att ha en relation till.

Förutsättningar för ett fungerande möte

Vilka förutsättningar måste finnas för att "mötet" ska fungera:

• Ta god tid på sig.
• Lyssna, lyssna, lyssna.
• Lyssna noga.
• Inte moralisera, ge stöd till eget beslut.
• Se den goda tanken i varje handling även fast den kan uppfattas som felaktig och destruktiv.
• Trygghet
• Tro på den egna kraften.
• Själv vara övertygad om min egen kraft och mina egna möjligheter utifrån min egen situation.
• Kraft större än något annat är en förutsättning för förändring eftersom motkraften till förändring är lika stor.
• Att inte ifrågasätta utan ta för givet att informationen är riktig. Misshandel är misshandel inte ett litet familjegräl. (Järvinen, 1995)
• Se kvinnan, dottern, mamman… inget annat.
• Behandla gruppen kvinnor separat.
• Lyssna på vad de säger inte enbart hur!
• Acceptera kvinnorna som de är, lyssna, inte fördöma
• Ge kvinnan utrymme, ha ett kvinnoperspektiv.(Jarnling, 1998)
• En känsla av delaktighet, finnas med i ett sammanhang.
• Ett förtroende
• Kunskap och profeissionalitet
• Skapa självtillit
• Förmedla känslan av människors lika värde
• Ge och ta

Uttåg

Som professionell är det viktigt att ha en medveten strategi för uttåg ur händelseförloppet efter det att man skapat förutsättningar för självstyrandet och självhjälpen vilket är enda skälet till intåget ("intrånget"). Den borttagna självkänsla ska återföras och därmed har man återskapat den självständiga individen fritt från osunt beroende.

Jag ser detta ungefär som man 1998 återförde späckhuggaren "Willy" tillbaka till havet genom att man fick lära Willy på nytt det naturliga beteendet som han varit utan i 15 år och som även gjort honom sjuk både i kropp och skäl. Uttåget från Willy var ett liv i havet fritt från människans beroende och detta innebär självklart avsked från tidigare liv, kontakter, människor, beroenden osv. Intressant vilken mobilisering som kunde skapas för detta djur.

Några tankar mot slutet

Efter att ha läst massor av litteratur som berör de utsatta kvinnornas situation, kan jag inte låta bli att gå till mig själv och tänka på att det är så mycket som är lika.

Vem offrar sig inte i livet? Visst känner vi oss bekräftade av att vara "någons" kvinna? Vem självmedicinerar inte? (Kanske hellre "Rioja" än "Parador") Vem vill inte behaga? Visst blir vi också ibland trampade på eller…….?

Skillnaden mellan dessa kvinnor och oss är att vi i bästa fall kan hantera vår frustration, utan att lägga över den på någon annan. Vi kan t ex sätta en gräns mellan bruk och missbruk eftersom vi har något kvar som vi inte vill förlora. Det handlar om att se sitt eget värde, vi har en bättre självbild.

Mer och mer är jag benägen att tro att de hemlösa kvinnorna inget hellre önskar än att vara som vi, som "Svensson". Det är kanske den övertygelsen som gör att jag tror på att ett mobiliseringsarbete verkligen kan lyckas.

För att färre kvinnor ska hamna i dessa svåra situationer måste politikerna satsa pengar på förebyggande arbete. Redan på dagis ska det finnas ett medvetet sätt att arbeta för att stärka flickors identitet. Vi måste se deras sätt att ropa på hjälp. Efter som flickors rop sällan hörs.

Jag tror att man tidigt skulle kunna använda sig av det sätt att arbeta, som "Framtidsverkstan" erbjuder (särskilt metodarbete i faser för att komma fram till problemställningar genom att identifiera hinder, visioner och genomförande), i syfte att få fram vad flickorna vill prioritera just då. Men tyvärr tror jag inte att den nyliberala vind som just nu blåser varken erbjuder mer personal till dagis eller skola, mer utbildning eller mer kunskap om det dubbla förtrycket som flickor med en problematisk uppväxt utsätts för.

Avslutningsvis vill jag säga att jag inte på något sätt föraktar enskildas insatser.

Psssst! Pssst! Du vet väl att Runar och Carola bjöd in alla Stockholms hemlösa på julmiddag