Potta som hatt en pinsam historia

När Leonard Lundberg publicerade stridsskriften Bajsfestival för tre år sedan, orsakade han en storm bland humorister och psykologer över hela världen. I sin bok, som hade formen av dels ett vetenskapligt arbete och dels en exemplifierande "humoristisk" text, lade Lundberg fram tesen, grundad på ett antal barnpsykologiska arbeten, att underlivshumorn är mer ursprunglig, och därmed "roligare" än all annan humor. Han visade på ett enligt somliga övertygande vis, hur den intellektuella överbyggnaden inom den vedertagna humorn fungerar som ett hinder i hjärnans perception av humorn, och att detta hinder inte bara avmattar vad han kallar för "skrattets eufori", utan även försenar densamma.
Trots att reaktionen på Bajsfestival mestadels var positiv, med undantag för en utdragen polemik med Jan Myrdal, blev skriftens rent praktiska genomslag bland humorister föga märkbar. Leonard Lundberg valde därför att sätta sina teorier i praktik, och scendebuterade som humorist och revyförfattare med Rektala Anakronismer på Göta lejon förra året. Lundberg använde sig av ett stort antal barn på scen, och kombinerade ett suggestivt bildspel med experimentell musik till texter genomsyrade av analhumor. Revyn möttes av sval kritik, men gav Lundberg blodad tand, och han återkommer nu till Göta Lejon med en betydligt mer påkostad show, med ett stort antal gästartister; Potta som hatt.
Det bör redan inledningsvis sägas, att Potta som hatt är en katastrof. Flera gånger under föreställningen känner jag mig föranledd att fråga mig själv: Har jag någon gång sett något så dåligt och osmakligt, på scen eller film, någonsin? Föreställningen inleds med en ouvertyr, där orkesterns instrument, med varierande framgång, försöker härma diverse naturljud, varefter ridån går upp, och avslöjar en scenbild så infantil och hädisk i sin utformning, att en återgivning i text är en omöjlighet för en tänkande och kännande människa. Med denna scenbild som fond utspelas sedan i över tre timmar en vällustig blandning av sketcher, sångnummer och pantomimer, alla med den gemensamma egenskapen, att de på ett eller annat vis, hur långsökt det än må vara, anspelar på underlivet, kroppsvätskor och toaletter.
Det torde vara uppenbart att Lundberg noga har studerat Danielsson/Alfredsson, och deras framgångsrika scenproduktioner; vid flera tillfällen får jag intrycket att Potta som hatt formmässigt är direkt modellerad på deras revyer. Lundberg har dock gjort sig stort besvär att avlägsna all humor ur sitt plagiat, och ersätta den med osmakligheter av en dignitet, som får hälften av publiken att lämna salongen redan efter halva föreställningen.
Två nummer torde särskilt uppmärksammas: Lundbergs improvisationsnummer á la Hans Alfredsson/Lindeman är så intensivt pinsamt, att han själv föutseende nog har lagt in förinspelade skrattsalvor på högsta volym i högtalarsystemet, som svarar hans utmumlade repliker och pruttljud, framförda utan tillstymmelse till utstrålning. Det är helt enkelt så, och detta är med all säkerhet tursamt, att det är svårt att höra vad han säger.
I den avslutande finalen samlas revyns alla artister på scen, och skriksjunger nakna, endast iförda pottor på huvudena, titelsången Potta som hatt (Potta som hatt / lockar till skratt / Hur är det fatt? / Skrattat dig matt?). Det är under detta nummer som jag känner mig tvungen att lämna lokalen, något som de flesta redan gjort. Lägg ned denna produktion omgående!

Ale Olofsson

Tillbaka