I vissa kulturer kan man om man bryter mot nån helig lag bli bestraffad med att bli betraktad som icke-existerande. Detta utsätter vi våra medmänniskor för varje dag.
         Man skulle kunna tro att vi, alla människor på jorden, i alla fall alla i Jönköping, lever i samma dimension. Detta stämmer ej. Vi skulle inte få plats.
         Vi har bara space i hjärnan för några hundra pers och vi har bara förmåga att känna ett 30-tal personer, på ett personligt plan, samtidigt.
         Som invånare i ett urbaniserat samhälle får man tidigt lära sig att världen är full av icke-personer och att se rakt igenom dessa. Icke-personerna är i klar majoritet. Du möter dom på bussen, på tåget, på stan etc. Icke-personerna tar upp fysiskt utrymme men minimalt med mentalt utrymme i din hjärna.
         Ibland glömmer jag att deras icke-existens är virtuell. Den är skapad i min skalle och jag måste faktisk kontrollera mina tankar så att de fortsätter att inte existera. När jag glömmer detta, så tror jag att eftersom de inte existerar så gör det inget att jag betraktar dem. Aj, aj, aj jag när jag gör så bryter jag mot en av Västerlandets många heliga lagar. Icke-folk blir upprörda när de förstår att jag har insett att de existerar. Eftersom jag uppenbarligen har förstått, måste jag således existera. De som trodde de var ensamma på den fullpackade bussen. De ser sig omkring, varenda sittplats är upptagen och i hela gången står folk och trängs. Tänk om alla dessa personer finns! Det är ett svindlande perspektiv och de får dem att må ila.
         Vissa icke-personer har gett mig en så kall blick att jag börjat huttra... men man får ju ha förståelse för detta... Jag skulle ju mycket väl kunna vara en av alla galningar som springer lösa i Sverige. Antalet pyromaner, våldtäktsmän och hustrumisshandlare har ökat dramatiskt i takt med att pressen har fått allt större press på sig att öka sin vinst.

Vi ses inte.