"- Mina vänner. Jag skulle vilja tacka er för de år som ni ställt upp och jobbat här hos mig. Inte för att företaget ska läggas ned, utan för att jag känner att jag gjort mitt. Därför lämmnar jag alltså imorgon över ledningen till min efterträdare."

Vad tusingen var det där? Jo, det var vad jag kommer att säga om exakt 42 år när jag har bestämt mig för att gå i pension och ägna mig åt fiske och piprökning som alla andra farbröder. Företaget jag pratar om är det företag jag kommer att starta om ungefär 20 år. Vad företaget ska göra har jag tyvärr inte beslutat mig för än, men en uppgradering av sidan utlovas när jag har bestämt mig.

Det här var ju ganska långt fram i tiden när jag är gift, rik och lycklig ägare av en fet, cabbad sportbil och två jättevillor. En i Sverige och en på någon paradisö där det är varmt året om och man kan plocka kokosnötter. Förresten, nu när jag varit så anspråkslös kan jag ju säga som det är; jag vill nog ha en stab som arbetar med att passa upp mig på den där ön jag pratade om. Hela ön alltså (det tar ju lite plats med alla tennisplaner och alla personalbostäder).

Låt oss istället titta lite närmare på livslinjen. I sommar tar jag studenten och går en ganska osäker framtid till mötes. Jag ska egentligen lumpa, men neddragningarna känns ganska läskiga, så frågan är om det blir något av det. Innan dess har jag lite annat kul på gång. Kanske lite Turtle Industries, kanske lite annat. Jag vill lära mig mer om kärnkraft, ett mycket intressant område att titta in i. Om du vill se lite av vad jag och min kompis Kristian arbetat fram om kärnkraft kan du klicka här.

Efter lumpen vill jag plugga. Förmodligen blir det statsvetenskap eller marknadsföring. Det ska bli ruggigt roligt att slippa allt som känns så evigt, oändligt och tråkigt med gymnasiet, men det är ju inte alls säkert att man får det lika bra i framtiden, så lite orolig för förändringen är jag allt.

En kväll på jullovet satt jag och slötittade på TV. Programmet hette "DOOMSDAY - what can we do?" och var en ganska hemsk historia där dom tog upp sju (tror jag) olika risker som skulle kunna förinta livet på jorden. Ett av inslagen var om växthuseffekten. Det var hemskt att höra hur välutbildade forskare och professorer satt och pratade om hur lite tid vi hade kvar på oss att vända den negativa cirkeln, innan jorden skulle vara förbrukad. Jag tyckte att programmet var hemskt. Tyvärr förstördes lite av programkänslan när någon totalidiot ställer sig och på blodigaste allvar talar om för tittarna hur synd det blir för de boende i Florida, där hela hotellnäringen kan förstöras av ett högre vattenstånd. OK, jag fattar att det skulle innebära mycket hemskt. Men precis innan visade dom översvämmningsbilder från tredje världen, där även en liten vattenståndshöjning skulle innebära ett stort antal döda. Det var väl en vettig jämförelse,,, eller?

Rymden, vad tror jag om rymden? Tja, inte mycket. Jag tror att vi är den enda varelsen av vårt slag i universum. Det finns, enligt mig, inga gröna marsmänniskor som väntar på att jordsbefolkningen ska vara såpass försvagad att det är dags att anfalla.

Nä, nu räcker det för nu. Men håll ögona uppe (om du nu tyckte att detta var intressant), uppgraderingar kan inträffa precis var som helst och precis när som helst...