Myrlandet -83

Sid 16. Selma blev stående i höstmörkret och såg inåt skogen åt det håll där Stina och Helmer skulle bo. Därifrån skulle hon kunna se ljus i mörka kvällar. En stig skulle snart bli upptrampad. På vintern kunde de ha ett skidspår rakt över. Om något år kunde hon skicka Arvid att hämta Stina om hon behövde hjälp med något. Hon kunde säga: "Du ser ljuset från tant Stinas kök hela tiden. Åk bara rakt mot ljuset!"

Det skulle bli mycken svett och möda, men kanske skulle de kunna leva också, som Lars hoppades. Just nu kändes det som om de emigrerat till ett fjärran land. så långt från far och syskonen var hon. Var detta den plats som de alla, Lars, barnen och hon själv, skulle komma att kalla sitt hem? Skulle barnen växa fast här och minnas detta hem på samma sätt som hon själv alltid skulle minnas sitt barndomshem?

Med en suck avbröt Selma sina funderingar och gick in för att lägga barnen. Lars måste vända om till Sandmark med hästen och därefter cykla milen tillbaka. Det skulle bli natt innan hans dagsverke var klart.

Sid 109. Selma hörde lapphundens skall och i detsamma kom Sigrid inspringande med lilla Anna tultande efter sig.
- Mamma, det går tre stycken fina karlar nere på myran! ropade Sigrid ivrigt.
- Vad i all sin dar? utbrast Selma förskräckt.
Arvid kom in.
- Det är kronjägaren och jägmästaren och en farbror till, som jag inte känner, upplyste pojken.
- Ja, herreje, de är Synen, förstås, kom Selma ihåg.
- Vad är det för något? undrade barnen och Selma måste förklara sig.
- Pappa har begärt avsyning för att få ut pengar för det han har arbetat, och nu ska dom se att allt är i ordning.

De tre herrarna kom upp från odlingen och gick in i ladugården. Där inne var skurat sedan korna börjat gå ute. En liten griskulting fanns ensam kvar där inne nu på dagen. Selma kände sig ganska övertygad om att ladugården gjorde ett gott intryck. Korna gick ute i skogen, men det syntes nog att de hade tre klavbundna djur. - - -
- Här luktar mat, sade jägmästare Ahlgren när han klev in i köket. Vill fru Stål servera oss ur den där grytan? Vi har traskat runt på myrarna och blivit ordentligt hungriga.
- Ska det vara något att bjuda på? svarade Selma undvikande.
- Det är säkert gott, sade den främmande mannen.
Han log ett vänligt leende och räckte Selma handen.
- Lantmästare Sundén, presenterade han sig.
Selma kände en oförklarlig förvirring och drog fort åt sig handen.
- Om frun sätter fram maten kan vi gå runt här inne under tiden, sade Ahlgren myndigt. Vi får ta en titt där uppe också.

Revirförvaltaren tog ledningen. Kronojägare Skog förhöll sig ovanligt tyst. I dag hade han ingenting att säga till om.

Barnen följde efter karlarna uppför trappan till vinden. Selma kom sig inte för med att ropa dem tillbaka. Smått förargad började hon sätta fram tallrikar till det oväntade främmande. Hon och barnen fick äta sedan, om det fanns något kvar. Det stod ingenting i kontraktet om att kolonisterna skulle hålla Kronans tjänstemän med mat, men att det förekom våldgästning då och då hade hon hört.

Sid 142. Selma hade inte tidigare besökt det årligen återkommande stormötet. Det brukade iregel hållas längre uppåt landet, närmare finska gränsen. Att det fanns många trosfränder längre norrut hade hon reda på, men att så många kunde samlas på en gång hade hon inte trott. Överallt surrade det av olika älvdalars dialekter. - -

Predikningarna hölls hela dagarna i det stora tältet. I regel hölls två långa tal efter varandra innan det blev rast. Ett tiotal predikanter deltog och av dessa var hälften finsktalande. Deras predikningar tolkades till svenska, vilket ju bidrog till att göra talen längre. Det var ett särskilt sug över de finska predikningarna, en sjungande rytm som fick åhörarna med sig. Då och då for någon gumma upp ur bänken, hojtande och ropande, ömsom på finska: "Voj, voj!" och ömsom på svenska: "Herren vare tack och lov!"
- Du Lars, blir väl förskräckt när dom inte kan hålla sig tysta? frågade Lova när grannarna möttes vid matsäcksväskorna.
- Nej, varför det? Folk skriker av mycket enklare anledningar, tyckte Lars. Den som tror sig salig och ser himlen framför sig kan ha rätt att vara glad, om någon.
- Ja, det är verkligen sant. Tänk, att du har förstått det!
- Det är inte så svårt att förstå, fnyste Stina.
- För en otrogen brukar det vara svårfattligt.
- Den som inte är emot mig, han är med mig, sade Stina. Det tror jag gäller dig, Lars.