Från vägen viker stigen -96

Sid 83. En kväll ringde Ulf.
Nora hade tvättat sig efter ladugårdsarbetet och satt på sitt rum försjunken i djupa tankar. I dagboken skrev hon:
I vintras när jag läste "Sommardansen" tänkte jag att det vore perfekt att dö ung; inte så ung som sjutton år men t jugofem kunde vara lagom. Nu undrar jag: varför fortsätta att kämpa så länge, om det inte finns något mera än detta? Jag vill ändå inte bli gammal. Jag vill inte resignera och bli tillfreds med något ljummet, och jag vill inte få barn som tittar snett på mig och undrar hur det är möjligt att jag fött dem. Inte heller vill jag uppleva att min man ser längtansfullt på unga, slanka kvinnor medan jag sjavar omkring med stor mage, hängbröst och dallerfeta armar...

Då ropade mamma:
- Nora, du har telefon!
Vem ringde så sent? Klockan var över nio och då kunde folk ha lagt sig. Nu var mamma och pappa vakna, som väl var.
- Hallå?
- Hej! Det är Ulf.
- Ulf?!
Nora blev alldeles matt. Hjärtat tog ett extra skutt och började sedan hamra som besatt. Samtidigt började tungan pladdra. Hon visste mycket väl att man inte fick avslöja sina känslor - då kunde man bli utskrattad - men just nu var den kunskapen som bortblåst ur hennes hjärna.

Efter samtalet rusade hon uppför trappan och fram till dagboken.
Jag blev avbruten av telefonen. Det var - Ulf!!! Han hade till och med ringt tidigare när jag var ute. Ingemar sa att det ringt en karl, men inte anade jag att det var HAN! Jag blev ju alldeles prillig och sa en massa dumheter, är jag rädd. Vad ska han tänka om mig? Han vill i alla fall att jag ska komma ner till helgen. Det är samling i Sörbyn. Om jag vill dit blir mamma glad. Då slår jag två flugor i en smäll, så att säga.
Härmed skrinlägger jag alla tunga tankar på en tid!

Sid 107. En morgon i början av september åkte Nora med bussen till Slättbyn. Hon steg av vid första mjölkbryggan på vänster sida, tog sin lilla resväska i handen och började gå mot huset närmast vägen. Det var en lång, röd byggnad, som de flesta bondgårdar i trakten. Ladugården var murad av natursten och föreföll ganska stor. - - -

Hon började med att duka av frukostbordet och diska. Det var enkelt. Hon visste att det skulle göras och att hon kunde det. Nästa uppgift blev att stryka kläder och det kunde hon också. Under tiden pratade hon med Ulla, den lilla rundnätta frun i huset. De pratade om arbetet och om barnen. Fyraåringen Yvonne pladdrade med hela tiden och efter en stund vaknade pojken som bara var några månader gammal.
- Har du skött småbarn förut? frågade Ulla.
- Nej, aldrig.
- Då kan du titta på hur jag byter på lillen, så kan du det sedan. Det är inte så svårt. Du behöver inte se så förskräckt ut, tillade hon skrattande. - -

Nästa dag for Ulla till Stan med bussen.
- När pojken vaknar kan du bada honom, sade hon.
- Tror du att jag kan det?
- Jag brukar bada honom i diskbaljan. Det går säkert bra.

Sid 180, Nora satt med bland de kristna ungdomarna, men hon visste att hon inte hörde dit. Hon kunde ha stannat utanför tältet, alltid kunde hon ha hittat någon förevändning, men hon hade inte gjort det. - -

Att sitta ensam kvar i bänken när de andra ungdomarna gick fram var hemskt, och hon var glad när de kom tillbaka. Nu var hon åter en av de många. Den som inte kände henne kunde inte se och veta att hon var utanför. Då kände hon en hand på sin axel och hörde Valters röst:
- Hör du, sitt nu inte här längre och förhärda ditt hjärta utan börja i dag att tro synden förlåten i Jesu Kristi namn!

Orden träffade henne med stor kraft och det var som att dra tappen ur en tunna: hon började gråta hejdlöst. - - Hon visste ju så väl vad deras budskap gick ut på, och hon visste att den kristna vägen var trygg. De ville henne väl. Men hon kunde inte. Hon klarade inte av att leva i den där tryggheten. Hon ifrågasatte alldeles för mycket.

Rösterna omkring henne tystnade. Valter hade gått, mötet var slut och församlingen började skingras. Hon hade klarat det svåra. Eller hade hon trots allt förlorat?