Lars-Inge Wallander

Paul

När man som jag, lugn och snäll, lever sitt liv utan större konflikter eller mord, så vet jag inte om jag har något att komma med i livsvisdomshänseende. Men lik förbannat så tänker jag. Kanske ska jag sluta med det, men jag vet inte hur. Lobotomi är ett alternativ, alkohol och droger ett annat. Det finns ju ett definitivt svar på plågan att alltid tänka, men då måste man nog vara väldigt klar på att man har tänkt klart.
    Nu vänder vi på kuttingen. (Sjöterm, slå upp själva era latmaskar.) En målare vid namn Paul Cezanne blev son till en sketen bankir A.D. 1839. Farsan var dum nog att köpa en kåk på landet där den unge Paul växte upp. Hur som helst så ville inte sonen bli bankir, utan målare. Dåliga vibbar från farsan kan man tänka. Det gick några år. Sonen målade vidare. Farsan mulade och hux-flux hade sonen lite flis och ett eget liv att leva. Asså, han var inte bra. Kolla tidiga målningar! Men han jobbade på. Verkligen jobbade på. Och på grund av att han var så djävla dålig på målerisk teknik, så blev han tvungen att hitta på en egen. Jag tror att han älskade klassikerna och ville måla som dom, men han fixade det inte. Svårt att leva med sån längtan, men han hade ju kosing och vilja. Och vilja. Och vilja.
    Som man förstår så är jag fascinerad av den här mannen som rent måleriskt borde varit nedslagen, deprimerad, tillintetgjord i sin ambition att kunna fästa färg på duk så att de gav andra människor mening. Men min fascination betår inte av att han så småningom lyckades behärska sina tillkortakommanden inom målerit och utveckla dom till ett eget språk, som skulle leda fram till allt moderna måleri under 1900-talet in till våra dagar. Nej. Nu vänder jag lite igen.
    Göran Schildt har skrivit en skitbra bok om Paul. Däri hävdar han att Paulmannen byggde sina senare bra, vackra, åtrådda målningar på ett speciellt sätt: På duken eller pappret byggde han upp kompositionen som den alltid var klar. Han kunde avsluta den vid varje given linje och tidpunkt, men ändå behålla kompositionen, bygget, stommen. Vilket innebar, innebär, att varje målning kunde gå åt vilket håll som helst, men också kunde avsluta när som helst.
    Jag är också målare, men jag målar inte så. Men däremot så skulle jag vilja ha en sån livshållning. Tror jag. Jag vill leva ett liv där jag när som helst kan avsluta det hela. Inte så att jag vill göra det, men alltid leva sitt liv så att man inte blir bevarad som en skitmålare, dålig farsa eller arbetskamrat. Att hela tiden vara kontant med sin omgivning. Vän eller ovän. Inte ångra.
    Men det betyder inte som i Pauls fall att man inte kan vara dålig i sin tid. Det betyder bara att man måste vara sig själv och jobba på det, mot och med sitt samhälle, som egentligen borde vara en förening för Hammarby Idrottsförening. Men det behöver inte vara så. Men kanske borde. Man vet inte.
    
    
    


        Sippe



Alla eventuella åsikter är naturligtvis krönikörens.
Pelles PAPPASIDA tar inget ansvar för materialets innehåll.
Copyright©Pelles PAPPASIDA 2000.