Lars-Inge Wallander

Livet är en kamp

Nej! På allvar. Det är inte så att jag söker världsberömmelse. Inte inom något område. Jag har det väldigt bra som det är. Ett rimligt omväxlande liv med inslag av hårda rutiner.
    Du vet - gå upp på morgonen, äta mat, göra sig av med mat och annat. När jag tänker efter så är det nog rutinerna som gör variationerna möjliga. Typ när jag ska äta kan jag byta ut falukorv mot bacon och när jag ska städa blir det fönster ena dan och toaletten den andra. Jag kan titta på TV, lyssna på radio och läsa en bok på en och samma kväll, men det är rutinerna som sätter ramarna, håller upp bygget och ger stöd åt improvisationerna. Jag tror att hela det mänskliga samhället är uppbyggt på det sättet. Fysiskt och mentalt. Vi gör typiska och mentala konstruktioner som vi delar med den övriga mänskligheten, och sedan, när det känns stadigt släpper vi lite på tyglarna och skapar annat, som i sin tur blir nya konstruktioner osv.
    En annan del av samhället är att vi håller oss med dårar, clowner, konstnärer och handikappade som bryter mönstret. "Varför gör de på detta viset?" En del av det avvikande kan man ta till sig och förstå inom ens egen byggning, fast det kostar på. Och man förändras en liten bit. Huset ser lite annorlunda ut. Annat kan man helt enkelt inte ta till sig och man tvingas döma ut det och förkasta det. Kanske till och med hata det därför att det hotar. Det kallas ibland för fördomar, men va fan, alla kan inte älska alla och allt. Vi är för små för det. eller också är det en mental överlevnadsstrategi att inte utvidga territoriet. Vad vet jag? Men hur ovillig och stockkonservativ man än är tvingar sig omvärlden med sina förändringar på en och man förändras. Det är nog också en överlevnadsstrategi.
    Jag har alltid varit den som lagat mat i min familj. Roligt ibland, skittråkigt ibland, men jag har bemödat mig. Bemödat mig att använda justa råvaror, lagt mer tid och omsorg på att få det välsmakande och ha ett öga på kost- och kostnadscirkeln. Belöningen har inte uteblivit. Ungarna har ätit. Jag har till och med fått goda vitsord när jag jämförts med dagis och skolmat. Till detta har jag också fått erkänsla för styrka, klokhet, gott minne, snällhet, god läsförmåga, gott minne, snällhet och mycket annat. Ingen har ifrågasatt min auktoritet. Jag har varit berömd och uppskattad. Inom en snäv krets, det medges, men det räcker långt.
    Dock. En dag i den förutvarande sommaren, under en middag med vänner och deras barn... Min son (13) tittar på mig och säger så att alla hör: " Inger gör mycket godare potatissallad än dig Pappa". Det är OK, det kan hon gärna få göra. Men det är inte det han säger! Han fortsätter att titta på mig. Han vill se en reaktion, för han vet att jag vet att hon lagar usel mat. Han vill helt enkelt peta lite på den där rutinkonstruktionen som sitter där borta och se vad som händer. Och jag lovar! Det händer massor. Men ingenting syns. Utan bara: "Va kul, hur gjorde hon den då?"
    Jag vill verkligen inte bli världsberömd. Har aldrig velat det. men jag vill samtidigt behålla en viss auktoritet vad gäller värderingar och matlagning. Någon har slagit en fösta kil i den byggnaden. Men jag tänker fan i mej inte ge mig utan fajt. Precis som Hammarby IF nu kommer att göra och ta sig ovanför dom där förbannade strecken.
    
    
    


        Sippe



Alla eventuella åsikter är naturligtvis krönikörens.
Pelles PAPPASIDA tar inget ansvar för materialets innehåll.
Copyright©Pelles PAPPASIDA 1999.