Barah möter Satan


När Barah kom hem till lägret första dagens kväll, såg han rätt fundersam ut. När han hade rapporterat sina iakttagelser angående skog och arbetsresultat och hade satt sig ner vid elden och börjat sörpla i sig sitt te kom det:
"Tuan, nu tror förstås tuan att jag ljuger, men jag har sett Satan när jag gick tillbaka nyss längs linjen som jag hade huggit upp."
   "Hur ser han ut här på Nya Guinea? Har han horn?"
   "Jag ska kanske inte säga att det var Satan. La illaha illa'lah. Med vad var det då? Plötsligt hörde jag något komma klampande genom snåren vid sidan av mig. jag trodde naturligtvis att det var en häst eller en buffel. Då ser jag något, som var stort och runt och behängt med svart hästtagel, men gick på två ben som en människa, komma ut och stanna rakt framför mig. Kanske på trettio meters avstånd. Jag trodde att det var en skogsande. Håret reste sig på hela kroppen på mig och jag blev stående alldeles stilla. Då kom det där svarta plötsligt rakt emot mig längs linjen. Det dånade i marken. Inte gör andar sånt där oväsen inte. Och jag såg att det satt onda ögon i något stort, rött och blått som väl skulle vara huvud. Jag drog min mandau och åkallade Allah. Det kan inte vara annat än Satan som kommer och ska ta mig, tänkte jag. Men när det var på fem meters avstånd kastade det sig plötsligt åt sidan och dånade bort genom djungeln som en tyfon. Kanske försvann det när det hörde Allahs namn. När mina papuas hann fram var det redan borta och jag sa inget åt dem för att inte skrämma dem."
   "Kors Barah! Inte ska du bli rädd för sånt där! Det var ju bara en skogshöna! I den här djungel blir skogshönsen så där stora och dem lär du nog få se mer av. Men ge dig inte på dem med din mandau för en människa sparkar de ihjäl som ingenting."
   Barah blir bara sittande och dricker sitt te och tycks grubbla djupt. Han kommer sig inte ens för att tända sin cigarett. Kanske skäms han att han tog en "skogshöna" för Satan. Eller tänk om han var rädd! Barah som annars inte låter skrämma sig varken av djur eller andar. Han har varit med mig på Borneo i duster med både panter och buffel, och han har sett elefanterna i ögonen utan att darra.
   "Vad tänker du på, Barah? Ta av dig dina våta trasor och se till att du får ris. Inte blev du väl rädd för den där lilla hönan?"
   "Tuan, den där hönan blir jag nog inte rädd för mera. Hon sprang ju ändå sin väg när hon fick se mig. Men...säg tuan...om nu skogshönsen ser ut så där i den här djungeln...hur ser då pantrarna ut? Och bufflarna...Och elefanterna?"
   "Tjaa, tänk dig själv, Barah! Dom är ju i proportion till skogshönan, naturligtvis."
   Barah fick så mycket att tänka på att han höll sig för sig själv ensam och tyst hela kvällen.
En skjuten kasuar   Jag tyckte att det skulle vara synd att genast beröva honom den sällsynta illusionen av att vara i ett verkligt förtrollat land där han plötsligt har blivit en lilleputt bland djuren. Därför var det först när Barah skulle ut på sitt arbete förljande morgon som jag lugnade honom med att den där skogshönan nog var det största och farligaste djuret i den här djungeln och kallades för kasuari (kasuar) på både malajiska och holländska.


   Tillbaka till Kamrat med kannibaler