När det gäller celesta föremål som kan ge upphov till UFO-observationer är det ofta satelliter som har observerats.
Satelliter används för kommunikation, navigering, vetenskapliga studier och givetvis också för militära ändamål. Sedan 1957 har flera tusen satelliter sänts upp och årligen sker ytterligare ett hundratal uppskjutningar. En satellit ska helst vara minst 6 meter bred och befinna sig på en höjd av ca 600 kilometer om den ska vara lätt att få syn på från jorden. Det finns ett par hundra satelliter som uppfyller de kraven men det går bara att se om de har en bana som passerar våra nordliga breddgrader. Att de alls är synliga beror helt enkelt på att de reflekterar solljuset.
De flesta satelliter som syns på natthimlen är ryska Kosmossatelliter, oftast militära sådana, som går i en låg bana. Amerikanska satelliter går som regel i mycket sydligare banor och kan sällan ses från Sverige. Många satelliter skjuts också upp till synkronbanan 36000 kilometer över ekvatorn. Där blir de stationära och följer med i jordens rotation. De kan bara skönjas som ljussvaga stillastående punkter.
De flesta satelliter är stjärnliknande och rör sig med jämn hastighet i karakteristiska raka banor. Det är vanligt att de rapporteras som UFO av ovana betraktare. Observatören beskriver ibland rörelsen som ett hoppande eller sicksackande, en missuppfattning som skapas i ögat och kallas för den autokinetiska effekten. När satelliter passerar nära andra ljusskällor som stjärnor och planeter kan det se ut som om de svänger. Det är en synvilla som kallas för "avböjningseffekten". Det är också vanligt att man beskriver hur objektet bytt färdriktning. Det beror i de flesta fall på att observatören för en kort stund tappat ögonkontakten med satelliten.
Många satelliter roterar kring sin egen axel med olika hastigheter och ser då ut att blinka eller pulsera. Om de är försedda med stora solfångarpaneler kan de i vissa vinklar se ut att flamma upp och de blir då starkt lysande.
Satelliter kan någon gång ses under så lång tid som 20 minuter medan de färdas från horisont till horisont, men den genomsnittliga observationstiden är mycket kortare än så, mellan 2 och 4 minuter. Om satelliten hastigt bleknar bort och försvinner beror det på att den gått in i jordskuggan. Av den anledningen ser man sällan några satelliter kring midnatt. Den bästa observationstiden är timmarna strax efter solnedgången eller före gryningen. I äldre litteratur uppges ofta att satelliter alltid färdas från öster till väster men idag kan satelliter ses röra sig i snart sagt alla riktningar. Någon enstaka gång kan man också se den amerikanska rymdfärjan när den placerats i en nordlig bana. Den liknar då en mycket starkt lysande gulaktig punkt. Dessa sällsynta tillfällen brukar landets astronomiföreningar hålla väl reda på.
De relativt nya Iridiumsatelliterna har de senaste åren givit upphov till observationer som för en ovan himmelskådare ser mycket mystiska ut. De 66 Iridiumsatelliterna har sedan 1997 orsakat remarkabla ljusblixtar från sin bana på 780 km höjd. Deras solbelysta huvudantenner flashar med upp emot magnitud -8 (!) under en tid av 15-20 sekunder. Det innebär att de för en kort stund blir betydligt ljusstarkare än alla andra himlakroppar och att de kan ses också genom tunna molntäcken eller rent av på dagen.
Men Iridiumsatelliternas framtida öde verkar vara att bli till rymdskrot. Bakgrunden är en konkurs och om ingen köpvillig spekulant anmäler sig kommer de en efter en att styras in jordatmosfären för att förbrännas. Kapitalförstöring på hög nivå kan man utan någon större överdrift påstå, men man får väl i alla fall hoppas att detta rymdfyrverkeri, som är värt motsvarande 55 miljarder kr, åtminstone blir sevärt.
Satelliternas antal ökar hela tiden i och med den globala mobiltelefonins frammarsch och där var Iridiumsatelliterna bara startskottet på en helt ny era. Nya satelliter för detta ändamål är inplanerade och kommer att skickas upp på himlen där de kommer att trängas med GPS-satelliter, vädersatelliter, spionsatelliter kommunikationssatelliter mm. Det börjar redan bli trångt runt jorden och trängre kommer det bli framledes. Detta är ingen flummig profetia utan en realitet. Enligt vissa beräkningar kommer ca 700 stycken kommunikationssatelliter att skickas upp under den närmaste femårsperioden (t.o.m. år 2005), detta naturligtvis sett ur ett globalt perspektiv. Ett företag vid namn Teledesic har planer på att skicka upp hela 288 satelliter för att erbjuda en trådlös bredbands- uppkoppling till Internet som ett alternativ till att bygga fiberbaserade telenät. Enligt gängse planer kommer denna satellitarmada att börja tas i drift år 2004. Europeiska rymdstyrelsen "ESA" har även de planer på att skicka upp satelliter. Projektet kallas Galileo och är tänkt att bli en europeisk motsvarighet till det amerikanska GPS-systemet. Galileo kommer bestå av 24 stycken satelliter i en medelhög bana (ca 20000 km höjd) och projektet beräknas bli operativt från och med år 2008.
Om man är intresserad av satellitöverflygningar och vill studera dessa passager över den lokala bygden hänvisar vi till Internet där det finns detaljerad information att tillgå om kommande passager.
Satelliters karakteristika: