Teckning: Rita Larje
(Barbatula barbatula)

 

"Smerling" - grönling i gångna tider

 

Grönlingens förekomst i Igelbäcken är känd sedan den 28 juni 1896, då några grönlingar fångades i bäcken vid Ulriksdal av konservator Anders Svensson (konservator vid Riksmuseet 1877-1909) och inlämnades till Riksmuseet. Dessa exemplar togs om hand av dåvarande professorn vid Riksmuseets Vertebratavdelning, Fredrik Adam Smitt. Då Smitt var speciellt intresserad av fiskar (han gav även vid denna tid ut bokverket Skandinaviens fiskar), blev de insamlade grönlingarna bevarade i museets vetenskapliga fisksamling. Under många år därefter fick inte fiskarna i Igelbäcken någon större uppmärksamhet. Först vid mitten av 1940-talet gjorde Bertil Lekander (zoolog vid Stockholms universitet och seder-mera professor i skogsentomologi vid Skogshögskolan) en närmare studie av grönlingen i Igelbäcken vid slottsparken i Ulriksdal. Han fångade in och mätte grönlingar av olika årsklasser samt studerade grönlingungarnas tillväxt. Han försökte även studera artens lek, men utan större framgång. Än idag finns inga detaljerade uppgifter om hur leken går till. Lekander konstaterade en god förekomst av grönling främst i de starkt strömmande partierna inom slottsparken. Grönling av olika årsklasser förekom här fläckvis i stora mängder på korta sträckor av bäcken där bottnen bestod av sand eller grus. Årsungar påträffades i en liten grund vik, där vattnet var mycket svagt strömmande.

 

I sin bok "Handlingar för et utkast til svenska fiskeriernas historia" nämner Israel Lannér (1784) grönlingar, då under namnet "Smerlor". Smerlor (av tyskans "schmerle") var vid denna tid den gängse benämningen på grönlingarna. Även Carl von Linné använder detta då han beskriver fiskarna från Kung Adolf Fredriks Naturaliesamling. Troligen är det först under det sena 1800-talet eller under början av 1900-talet som benämningen "grönling" börjar användas i Sverige på dessa fiskar. Det nu använda svenska namnet härrör sig troligen från tyskans "Gründling" ("bottenlevande"). Detta är i Tyskland namnet på en annan fiskart som här i Sverige kallas sandkrypare (Gobi gobio). "Smerlor" som benämning på grönlingar lever dock kvar i Danmark, där arten fortfarande kallas "Smerling".

Bild : Israel Lannér (1784) beskriver grönlingar under namnet "Smerlor".

 

Grönlingen odlades i dammar i gångna tider för konsumtion

Då grönlingen förr ansågs som en läcker matfisk, trots sin ringa storlek, odlades den också i speciella dammar under 1600- och 1700-talen, framför allt i Böhmen i Tyskland. Grönlingens kött "förtjänar lov och pris, ty det är gott att äta och nyttigt, då det är lättsmält. Det är därför tillåtet vid många sjukdomar. Från jul till påsk är det bäst, även om det aldrig föraktas", skriver den schweiziske läkaren Konrad von Gesner 1551. Även i 1600-talets England lovprisar Isaac Walton grönlingen. Han påstår att både läkare och andra lärda rekommenderar den för sjuka personer "såsom mycket närande och förträfflig både för gommen och magen".

 

Varken slottsdammarna eller slampiskarna finns längre kvar vid Ulriksdal. Dammarna fylldes igen på 1950-talet och slampiskarna hade troligen gått hädan långt innan dess då de har svårt att överleva i det kalla klimatet här uppe i norra Europa. På vandringen ner genom slottsparken kan vi dock se rester av de igenlagda dammarna som fördjupningar i marken på några ställen nära bäcken. Kanske följde det med grönlingar från Tyskland bland de importerade slampiskarna, vilka sen spred sig från dammarna till den närliggande bäcken? Hur det nu var med detta får vi nog tyvärr aldrig veta. Grönlingarna trivs dock alldeles utmärkt i den kalla Igelbäcken och simmar omkring där än i dag. Stockholmarna är nu förunnade att i stadens närhet ha denna sällsynthet bland svenska fiskar inom besöksavstånd, på den enda kända lokalen i Uppland.

 

"Fiskforskningens fader", svensken Petrus Artedi (1738), kände väl till grönlingen, men inte något om dess förekomst i Sverige. Först Carl von Linné nämner svenska grönlingar och då som föremål för utsättning. Linné skriver 1746 i Fauna Svecica att grönlingar införts från Tyskland och utplanterats i Mälaren av kung Fredrik I (regent 1720 - 51). Uppgiften är tvivelaktig då inga grönlingar med säkerhet återfunnits i Mälaren eller dess tillrinningsområde.

Vi vet dock att kung Fredrik I faktiskt planterade ut fisk i Stockholmstrakten. Sterlett (Acipencer ruthenus), en störfiskart, utsattes genom kungens försorg troligen i Edsviken vid Ulriksdals slott. Fiskarten slampiskare (Misgurnus fossilis), som har en viss yttre likhet med grönling, anges förekomma vid Ulriksdal i Carl von Linnés första del av katalogen över kung Adolf Fredriks naturaliesamling (Linnæus,1754). Eller som Linné själv skriver "Bor i dammarne vid Ulricsdal". I andra delen av katalogen (Linnæus,1764) finns även grönlingen med, men med lokaluppgift "Germania" (Tyskland). Merparten av Adolf Fredriks naturaliesamling förvaras än i dag på Naturhistoriska riksmuseet och här finns ett alkoholkonserverat exemplar av slampiskare, som med stor säkerhet kommer från Ulriksdals slottsdammar. Likaså finns här tre bevarade grönlingar, men deras egentliga ursprung är mycket osäkert. Varken sterlett eller slampiskare finns idag kvar i svenska vatten. En möjlighet är emellertid att grönlingar tillsammans med slampiskare infördes till Ulriksdals slottsdammar på 1700-talet. Det är också möjligt att Linné i Fauna Svecica inkluderade slampiskarna bland grönlingarna och först senare lärde sig att skilja på arterna. Då slottsdammarna, som lades igen på 1950-talet, också hade en förbindelse med Igelbäcken under 1700-talet kan detta ha gjort det möjligt för grönlingarna att etablera sig här. Det finns alltså endast indicier på att Igelbäckens grönlingar härstammar från en inplantering under 1700-talet. Inget annat talar mot en naturlig förekomst. Då arten med säkerhet funnits som reproducerande population i Igelbäcken sedan före år 1900 är det därmed även fastställt att grönlingen ska betraktas som naturligt förekommande här.

 

Grönling och slampiskare som "väderprofeter"?

"Sommarnätter, när åskan går, stiger en liten bottenlevande, mycket sällsynt fisk upp mot Igelbäckens yta". Så inleder Nils-Erik Landell (1998) sin bok om "Grönlingens marker", där han skildrar natur och kultur längs Igelbäcken på Järvafältet. Om påståendet är sant att grönlingen reagerar enligt beskrivningen ovan vid förmodade lufttrycksförändringar i samband med åskväder är dock svårt att belägga. Vi får kanske snarare se detta som ett uttryck för författarens "poetiska frihet". Omtalat är emellertid att den besläktade fiskarten slampiskare (Misgurnus fossilis) reagerar på tryckförändringar i samband med väderomslag (Svanberg,1998; 1999). Denna fiskart inplanterades på 1700-talet i slotts-dammarna vid Ulriksdal, men har inte överlevt där till modern tid. I Tyskland har man länge använt sig av levande slampiskare i akvarier i hemmen för att dessa skulle spå väder. Några tyska lokala namn på slampiskaren är för övrigt Wetterfisch, Wetterahl och Wettergrundel. Den ansågs som en användbar "väderprofet" då den blev orolig vid fallande lufttryck. Artens anspråkslöshet som akvariefisk gjorde också att den importera-des även till Danmark och Sverige från början av 1900-talet. Dess egenskap som "väderfisk" var känd i akvariekretser och kanske var detta också en anledning till att den fick en viss popularitet.

 

Grönlingbestånden i centrala Europa minskade från 1960-talet i antal till följd av kraftiga industriella föroreningar och urbanisering, men har på senare år börjat öka igen då föroreningarna minskat (Brunken,1989). Arten har också skyddats inom flera områden i Tyskland och i Belgien, där åtgärdsprogram för att säkra artens överlevnad togs fram under början av 1980-talet (Borchard,1983; Bervoets m fl,1990). I Skåne var grönlingen på 1960-talet på väg att helt försvinna. I och med att vattenkvalitets- och biotopförbättrande åtgärder genomförts i de skånska åarna på senare år har arten ökat kraftigt både vad gäller populationstäthet och spridning i de vattendrag med tidigare känd förekomst. Åtgärder som rivning av gamla dammar och krav på minimitappning vid befintliga vattenkraftverk, i syfte att förbättra vattenföringen vid tidigare periodvis torrlagda vatten-dragssträckor, har också haft en god effekt. Någon naturlig spridning av arten till nya vattensystem i Skåne har dock inte kunnat påvisas.
Föregående sida
 

Ansvariga för denna sida är Håkan Holmberg och Stefan Lundberg
Senaste uppdatering: 7 november 2001