Bakgrunden till brevet nedan är att det finns en viss person i Bredaryd, Småland, vid namn Börje Ottosson som gräver upp saker i sin trädgård och skickar till Naturhistoriska Museet, märkta med vetenskapliga beteckningar, och insisterar på att de är arkeologiska fynd av stor vikt. "Bäste Herr Ottosson: Vi tackar Er för Ert senaste bidrag till Museets samlingar, märkt "93211-D, lager sju, vid torkställningens västra stolpe. Hominidt Kranium". Vi har på exemplaret genomfört noggranna och detaljerade undersökningar, och måste tyvärr informera Er om att vi inte delar Er teori att exemplaret innebär slutgiltiga bevis för närvaron av förhistoriska människor i Småland för över två miljoner år sedan. Snarare verkar det som att Ert fynd är ett huvud från en Barbiedocka. En av våra anställda, som har egna barn, har framlagt teorin att dockan är av typen "Malibu Barbie". Det framstår som uppenbart att Ni har ägnat mycket tid och tankeverksamhet åt analysen av Ert fynd, och Ni kan vara säker på att de av oss som är bekanta med Ert tidigare arbete inom området, avskydde att komma till en slutsats som inte överensstämde med Er teori. Vi anser dock att Ert fynd har ett antal attribut vilka eventuellt borde gett Er en aning om dess moderna ursprung: 1) Exemplarets beståndsmaterial är formad polystyrenplast. Förhistoriska humanoida kvarlevor består typiskt av fossiliserad benvävnad. 2) Kraniekapaciteten hos exemplaret är ungefär 9 kubikcentimeter, vilket ligger väl under gränsvärdet för de tidigaste identifierade proto-humanoiderna. 3) Tandavtrycken som klart framträder på skallen visar större överensstämmelse med det av en vanlig tamhund än med det från de människoätande Plioceniska musslor som Ni spekulerar levde i våtmarkerna vid den tiden. Detta senare fynd har absolut gett upphov till en av de mest intrikata hypoteser Ni har delgett oss under Ert samarbete med detta museum, men tyvärr verkar bevisen mot denna hypotes väga mycket tungt. Utan att alltför mycket gå in på detaljer kan vi säga att: A) Exemplaret verkar vara ett Barbiehuvud som en hund har tuggat på. B) Musslor har inga tänder. Det är med melankoliskt sinne vi måste neka till Ert förslag att exemplaret bör testas med kol 14-metoden. Detta beslut beror delvis på den arbetsbörda som normalt tynger vårt laboratorium, och delvis på kol 14-metodens ökända osäkerhet i att tidsbestämma fynd av lägre ålder. Så vitt vi har kunnat utröna tillverkades Barbiedockor först 1956 e.Kr., och test med kol 14-metoden skulle högst sannolikt ge mycket felaktiga resultat med dylikt råmaterial. Tyvärr tvingas vi även säga nej till Ert önskemål att exemplaret ges det vetenskapliga namnet Australopithecus Spiff-arino till Statens Filogeniska Förening. Personligen skydde jag, som en av många, inga vedermödor i min kamp för att Er förslagna taxonomi skulle godtas, men tvingades slutligen se Ert förslag röstas ned på grund av att Ert förslag var i talspråk och dessutom inte följde korrekt latinsk grammatik. Dock emottar vi gladeligen Er generösa donation av exemplaret till museet. Trots att det utan tvivel inte är ett fossil av en humanoid varelse, är det, omotsägligen, ytterligare ett fantastiskt exempel på det omfattande arbete Ni ackumulerat här, uppenbarligen utan större ansträngning. Det kanske kan glädja Er att vår direktör har dedikerat en särskild hylla på sitt kontor till en utställning av Era samlade fynd, och hela institutionen spekulerar dagligen över vad Ni kommer att finna nästa gång Ni besöker utgrävningen Ni har i Er bakgård. Vi ser med spänning fram emot den resa till vårt lands andra stad Ni föreslog i Ert senaste brev, och ett antal av oss utövar påtryckningar på vår direktör för att han skall avsätta pengar från vår budget till att betala för sagda resa. Vi är särskilt intresserade av att höra Er utveckla Er teori rörande den transpositionerande fillimitationen av järnjoner i en strukturmatris som gör att det fantastiska exemplaret av ett lårben från en mycket ung Tyrannosarrus Rex Ni nyligen funnit, antar formen av en rostig 9-mm skiftnyckel." På universitetets kurs i kreativ skrivkonst fick eleverna uppgiften att skriva en kortfattad uppsats som skulle innehålla följande fyra element: 1. Religion 2. Kungligheter 3. Sex 4. Mystik Den prisbelönta uppsatsen löd: "Herregud, sa drottningen. Jag är med barn. Jag undrar vem som är fadern?"  På en radiostation i Chicago har man en tävling som heter "Mate Match", där vinnarna vanligtvis belönas med resor och liknande. Radioprataren ringer någon på jobbet och frågar om denne är gift eller involverad i ett seriöst förhållande. Om svaret är ja, ställer radioprataren tre mycket personliga frågor som varierar från par till par, samt frågar efter partnerns namn och telefonnummer till jobbet. Skulle partnern svara rätt har de vunnit. Just den här dagen blev det mycket intressant: Radioprataren: Hej! Detta är Edgar på WBAM. Känner du till "Mate Match"? Den uppringde: (Skratt) Ja, det gör jag. Radioprataren: Vad heter du? Bara förnamnet, tack. Den uppringde: Brian. Radioprataren: Är du gift eller nåt, Brian? Brian: Ja. Radioprataren: "Ja"? Betyder det att du är gift? Eller nåt? Brian? Brian: (Nervöst skratt) Ja, jag är gift. Radioprataren: Tack ska du ha, Brian. Nå, vad heter din fru? Bara förnamnet, tack. Brian: Sara. Radioprataren: Är Sara på jobbet, Brian? Brian: Hon kommer mörda mig. Radioprataren: Häng kvar nu, Brian! Är hon på jobbet? Brian: (Skratt) Ja, det är hon. Radioprataren: Okej då, första frågan: När hade ni sex senast? Brian: Hon kommer mörda mig. Radioprataren: BRIAN! Häng kvar nu, grabben. Brian: Vid 8-tiden i morse. Radioprataren: Vilken kille! Brian: (Fåraktigt skratt) Nåja. Radiopratare nummer 2: Hur länge varade det? Brian: Ungefär tio minuter. Radioprataren: Wow! Du vill verkligen ha den där resan, va? Ingen skulle ha sagt så om det inte gällde en resa. Brian: Ja, det skulle vara riktigt trevligt. Radioprataren: Okej. Sista frågan: Var någonstans hade ni sex vid 8-tiden i morse? Brian: (Skratt) Jag ehhhhh... Radioprataren: Det här låter lovande, Brian - var var det? Brian: Inte för att det var så där ruggigt bra... det är bara det att hennes mamma bor hos oss i ett par veckor och hon stod och duschade just då. Radioprataren: Ååååååh, din lilla buse! Brian: På köksbordet. Radioprataren: "Inte så bra"? Det är mer äventyrligt än de senaste hundra gångerna jag har gjort det. Hursomhelst, (till publiken) jag sätter Brian på "vänta", och skall nu försöka få tag på hans fru. Lyssna på det här så länge. (Reklam) Radioprataren: (till publiken) Ska vi ringa Sara, eller? (knappsignaler... *ringer*) Anställd: Kinko's. Radioprataren: Hej, har du Sara där nånstans? Anställd: Det är jag. Radioprataren: Sara, jag heter Edgar och jobbar på WBAM. Jag har pratat med Brian i ett par timmar nu. Sara: (Skratt) Ett par timmar? Radioprataren: Nåja, ett tag i alla fall. Han är också med oss i telefon. Brian vet bättre än att ge dig några svar för då förlorar ni. Nååååå, kan du reglerna till "Mate Match"? Sara: Nej. Radioprataren: Bra. Brian: (Skratt) Sara: (Skratt) Brian, vad håller du på med? Brian: (Skratt) Bara svara ärligt på hans frågor, Okej? Sara: Åh, Brian... Radioprataren: Ja, ja, ja. Sara, jag kommer nu att ställa tre frågor, och om du svarar likadant som Brian åker ni två till Orlando i Florida och vi betalar. Då är biljetter till Disney World, Sea World och en Orlando Magic-match inkluderade. Hajar du, Sara? Sara... Hajar du? Orlando Magic, de är på G! Sara, hallååååååå... nån där? Sara: (Skratt) Ja, ja. Brian: (Skratt) Radioprataren: Okej, när hade du sex senast, Sara? Sara: Herregud, Brian... i morse, innan Brian åkte till jobbet. Radioprataren: Vilken tid? Sara: Vid åtta, tror jag. (ljudeffekt: DING DING DING) Radioprataren: Mycket bra. Nästa fråga: Hur länge varade det? Sara: Tolv, femton minuter, kanske. Radioprataren: Hmmmmm (bakgrundsröst i studion) Det är nära nog. Jag antar att hon inte vill såra hans manlighet. Radioprataren: Okej, du får den. Sista frågan: Var gjorde ni det? Sara: Herregud, Brian! Du har väl inte berättat!? Brian: Bara säg det, sötnos. Radioprataren: Varför stör det dig så mycket, Sara? Sara: Jo, det är bara det att min mamma är hemma hos oss och... Radioprataren: Ja, och hon såg er!. Sara: Brian!? Brian: Nej, nej, jag har inte... Radioprataren: Ta det lugnt nu, gumman. Jag bara bråkar med dig. Ditt svar? Sara: Gode Gud... Jag kan inte fatta att du berättade det här... Brian: Kom igen, älskling, det gäller en resa till Florida. Radioprataren: Nu kör vi, Sara... vi har inte hela dan på oss. Var gjorde ni det? Sara: (Lång paus) I stjärten.  Radioprataren: (Harklar sig) Vi är strax tillbaka. (Reklam) Radioprataren: Jag ber om ursäkt för det där, mina damer och herrar. Detta är direktsänd radio och sånt händer. Hur som helst, Brian och Sara är snart på väg till sköna Orlando i Florida. Under ett av alla provtillfällen på Cambridgeuniversitetet kom det en dag in en smart, ung student som innan han satte sig ned för att skriva provet gick fram till skrivvakten och bad att få kakor och öl. Den påföljande diskussionen löd sålunda:  Skrivvakten: - Hur sa? Studenten: - Jag ber att få kakor och öl. Skrivvakten: - Jag är ledsen, men det går inte. Studenten: - Jag insisterar. Jag ber om och kräver att ni ger mig kakor och öl.  I detta ögonblick tog studenten fram en kopia av de fyrahundra år gamla Cambridgelagarna, skrivna på latin och som fortfarande gällde rent formellt sett. Han slog upp en sida i boken och visade skrivvakten en paragraf som löd: "Herrar som deltar i skrivningar kan kräva och ska därpå få tilldelat sig kakor och öl." Efter lite diskuterande bestämdes det att den moderna varianten var likvärdigt med hamburgare och Pepsi, varpå studenten blev tilldelad sig detta, och kunde under resten av skrivningen sitta och njuta av den tilldelade portionen.  Tre veckor senare bötfälldes studenten fem pund för att han inte haft på sig sitt svärd på provskrivningen. Rektorn på en liten mellanstadieskola i Beaverton, Oregon, hade problem med att några av de äldre flickorna börjat använda läppstift. När de målade sej inne på toaletten brukade de sedan trycka läpparna mot spegeln och lämna avtryck. Han försökte komma på ett sätt att stoppa detta innan det gick överstyr. Han samlade alla flickorna som använde läppstift och sa åt dem att han ville möta dem inne på damtoaletten klockan 14.00. De samlades på utsatt tid och mötte då rektorn och skolvaktmästaren som väntade på dem. Rektorn förklarade att det var ett stort jobb för vaktmästaren att rengöra spegeln varje kväll. Han sa att det kändes som att flickorna inte förstod vilket problem det var och att han bara ville att de skulle få se hur jobbigt det var att rengöra. Vaktmästaren tog fram en borste med långt skaft som han sedan doppade i närmaste toalettstol, gick till spegeln och använde den för att ta bort läppstiftet. Efter den dagen så förekom det aldrig mer något läppstift på spegeln.

Har du hittat den här sidan via en sökmotor och saknar ramar? Klicka då HÄR!