En professor i termodynamik gav sina avgångsstudenter som hemtentamensuppgift en enda fråga: "Är helvetet exotermiskt (avger värme) eller endotermisk (absorberar värme)? Bevisa din teori."  De flesta studenter hänvisade till Boyles lag - gas kyls av när den expanderar, och värms upp när den komprimeras - eller någon liknande lag. En student skrev dock följande: "Först och främst måste vi veta hur helvetets massa ändras med tiden. Vi behöver alltså veta hastigheten av hur många själar som anländer till helvetet och i vilken hastighet de försvinner därifrån. Jag tror vi kan anta att när en själ väl kommit in i helvetet så kommer den inte därifrån. Alltså, inga själar lämnar helvetet. När det gäller antalet själar som anländer till helvetet behöver vi titta på världens alla olika religioner. En del av dessa religioner säger att då du inte är en anhängare av just deras religion så kommer du att sluta i helvetet. Eftersom det är fler än en religion som säger så, och eftersom människor inte är anhängare av flera religioner samtidigt kan vi anta att samtliga människor och själar kommer att hamna i helvetet. Med födelse- och dödstalen som vi har i dag kommer antalet själar i helvetet att öka exponentiellt. Nu måste vi räkna in ändringar i helvetets volym då Boyles lag säger att för att temperatur och tryck i helvetet ska kunna hållas på samma nivå, måste helvetets volym öka då nya själar kommer till. Detta ger oss två möjligheter: 1. Om helvetet expanderar med en mindre hastighet än den hastighet med vad det kommer till nya själar, kommer temperaturen och trycket i helvetet att öka tills hela helvetet brakar loss. 2. Om helvetet å andra sidan expanderar med en högre hastighet än den hastighet med vad det kommer till nya själar, kommer temperaturen och trycket att sjunka tills helvetet fryser till is. Så vilket stämmer? Om vi tar med i beräkningen den grundprincip som gavs till mig av unga damen Therese Banyan under mitt första universitetsår: "Helvetet kommer att frysa till is innan jag går till sängs med dig" och sedan tar in det faktum att jag fortfarande inte haft några framgångar i att förverkliga en sexuell relation med henne, faller möjlighet nummer två, och därför är helvetet exotermiskt." Denne elev fick den enda femman i klassen. Ett klagomål nådde Pontiac-avdelningen på General Motors: "Detta är andra gången jag skriver till er, men jag klandrar er inte om ni inte svarar denna gången heller, då min historia låter lite underlig. Så här ligger det till: Vi har som tradition i vår familj att äta glass efter middagen varje kväll. Vilken sorts glass det är varierar dock, då vi efter maten röstar om vilken glass vi ska äta, varpå jag kör till affären och köper den. Jag har nyligen köpt en ny Pontiac och ända sedan dess så har mina turer till affären åsamkat lite problem. Ni förstår, om jag köper vaniljglass så vägrar bilen starta när jag kommer ut från affären. Om jag köper någon annan smak så startar bilen utan problem. Jag vill att ni ska veta att jag är helt allvarlig, hur konstig min historia än är: Vad är det för fel på min Pontiac som vägrar starta då jag köper vaniljglass, men startar utan problem då jag köper någon annan smak?" Direktören för Pontiac var naturligtvis skeptisk då han läst brevet, men skickade ändå ut en tekniker för att undersöka saken. Teknikern blev överraskad då han åkte till ett fint bostadsområde och möttes i dörren av en framgångsrik och uppenbart välutbildad man. De hade kommit överens om att mötas just efter middagens slut, så att de två kunde sätta sig i aktuell Pontiac och köra till affären. Vanilj hade röstats fram, så vaniljglassen köptes och mycket riktigt vägrade bilen starta. Teknikern återvände ytterligare tre kvällar. Första kvällen köpte mannen choklad. Bilen startade. Andra kvällen köpte han jordgubb. Bilen startade. Tredje kvällen köpte han vanilj. Bilen vägrade starta. Eftersom teknikern var en logisk man, vägrade han tro att den här Pontiacen var allergisk mot vaniljglass, och ordnade så att de skulle fortsätta sina turer till affären tills han löst problemet. Han började även föra anteckningar, han skrev ner allsköns information, klockslag, vilken sorts bensin som användes, hur lång tid det tog att köra fram och tillbaka, osv. Efter en tid hade han en liten ledtråd: Det gick mycket snabbare att köpa vaniljglassen än någon av de andra smakerna. Hur kom detta sig? Svaret låg i hur affären hade placerat sina produkter. Eftersom vanilj var den mest sålda glassmaken så hade man placerat frysen med just den smaken betydligt närmare kassorna än frysen med de andra smakerna. Frågan som teknikern nu skulle hitta svaret på var varför bilen vägrade starta då det inte tog lika lång tid att köpa glassen. Då tid nu var problemet - och inte vaniljglassen - tog det inte lång tid innan teknikern hittade felet: Ånglåset. Det hände varenda kväll, men då mannen köpte någon annan smak än vanilj och därigenom tog längre tid på sig inne i affären hann ånglåset kylas ner tillräckligt för att bilen skulle kunna starta igen. Då mannen köpte vanilj hann inte motorn kylas av och var därför tillräckligt het för att ånglåset fortfarande skulle var aktivt. På en biologilektion höll en professor ett föredrag där han bland annat berättade att manlig säd innehåller mycket glukos. En ung kvinnlig student räckte då upp handen och frågade: - Om jag uppfattat det rätt så finns det mycket glukos i manlig säd precis som det finns i vanligt socker? - Stämmer, svarade professorn. - Varför smakar det då inte sött?, frågade studenten. Efter en stunds total tystnad brast alla åhörare i salen ut i gapskratt. Den stackars studenten blev knallröd i ansiktet när hon insåg vad hon sagt, plockade ihop sina böcker och lämnade salen utan ett ord. När hon var på väg mot föreläsningssalens dörr gav dock professorn ett numera klassiskt svar på hennes fråga: - Det smakar inte sött eftersom de söta smaklökarna sitter på tungspetsen och inte i halsen. Samma professor höll i en biologilaboration som gick ut på att professorn stod vid ett mänskligt skelett och pekade på olika delar. Studenterna skulle då säga de olika delarnas korrekta namn. Efter ett tag så var det den unga kvinnliga studentens tur och hon klarade sig bra ända fram till att professorn pekade på nedre delen av bäckenet. - Där har väl penisen en gång varit?, sa hon fnittrande. Professorn gav då än en gång ett numera klassiskt svar: - Det kan bara ha varit vid festliga tillfällen i sådana fall, eftersom det här är skelettet av en kvinna. Verklig radiokonversation mellan den amerikanska marinen och den kanadensiska kustbevakningen, utanför New Foundlands kust, den 10 oktober 1995: #1: Var god och ändra er kurs 15 grader mot norr för att undvika en kollision.  #2: Rekommenderar att NI ändrar er kurs 15 grader syd för att undvika kollision.  #1: Detta är kaptenen på ett fartyg tillhörande den amerikanska flottan. Jag upprepar, ändra ER kurs. #2: Nej, jag upprepar, ni får ändra ER kurs. #1: Detta är hangarfartyget Enterprise, vi är ett stort krigsfartyg. Ändra ER kurs - och gör det NU! #2: Detta är en fyr. Ditt drag. En man från North Carolina hade köpt en låda sällsynta och väldigt dyra cigarrer och gick därefter till ett försäkringsbolag för att brandförsäkra dem. En månad senare hade han rökt upp hela sitt lager av dessa underbara cigarrer, och bara gjort en enda avbetalning på sin försäkring. Han fyllde i en fodringsbegäran till försäkringsbolaget och på sin blankett skrev han att han förlorat cigarrerna i en serie av mindre bränder. Försäkringsbolaget vägrade att betala och åberopade det självklara faktum att mannen konsumerat cigarrerna på ett sedvanligt sätt. Mannen stämde då försäkringsbolaget, och vann. När han lämnade in sin bevisning godkände domaren den eftersom mannen hade ett försäkringsbrev från bolaget som intygade att cigarrerna var brandförsäkrade, utan några specifika definitioner om vilken sorts eld. Så försäkringsbolaget blev tvungna att betala mannen för hans förlust. Dock låg inte försäkringsbolaget på latsidan utan drog fram ett trumfkort kort därefter. När mannen löst ut sin check så såg försäkringsbolaget till att han blev arresterad för mordbrand. Med hjälp av mannens eget vittnesmål från den föregående rättegången bevisade försäkringsbolaget nämligen att mannen var skyldig till att avsiktligt ha bränt dom dyra cigarrerna och blev dömd till 24 år i fängelse. Mitt under den värsta rymdkapplöpningen på 1960-talet, bestämde sig NASA för att de behövde en kulspetspenna så att astronauterna kunde skriva i den viktlösa miljön i sina rymdkapslar. Efter omfattande forskning och utveckling togs Astronautpennan fram - till en kostnad av ungefär åtta miljoner svenska kronor. Pennan fungerade utmärkt och fick dessutom en enorm uppmärksamhet här nere på jorden. Sovjetunionen, som stod inför samma problem, använde en blyertspenna. Don Harper Mills kunde vid den årliga galamiddagen för Amerikanska Rättsmedicinska Föreningen 1994 slå publiken med häpnad då han berättade om de lagliga komplikationerna vid ett bisarrt dödsfall. Så här löd hans historia:  Den 23 mars, 1994, fick Don Harper Mills ta hand om Ronald Opus kropp och drog slutsatsen att Ronald avlidit av ett hagelgevärsskott mot huvudet. Den avlidne hade bestämt sig för att begå självmord genom att hoppa från översta våningen på ett tiovåningshus, om detta skvallrade en lapp som han lämnade efter sig. Då han föll förbi nionde våningen avslutades hans liv lite tidigare än vad han väntat då en hagelsvärm kom farande ut genom ett fönster och dödade honom direkt. Varken personen som avlossade hagelgeväret eller Opus visste om att nedanför åttonde våningen hade ett nät satts upp för att skydda några fönsterputsare, och att detta nät hade hindrat Opus från att lyckas med att begå sitt självmord. Vanligtvis brukar en person som bestämt sig för att begå självmord lyckas i slutänden, även om tillvägagångssättet inte blir det som personen tänkt sig. Att Opus blev skjuten på vägen ner mot en säker död nio våningar längre ner skulle vanligtvis inte ändrat rubriceringen från självmord till mord. Men det faktum att Opus inte skulle dött på grund av nätet fick Dr. Mills att tänka om och meddela fallet Opus som mord. Rummet som hagelsvärmen hade kommit från tillhörde en äldre man och dennes hustru. De hade grälat och mannen hade hotat hustrun med geväret. Han hade varit så upprörd, när han kramade avtryckaren, att han totalt missat frun och kulorna gick ut genom fönstret i stället. Då en person har för avsikt att döda person A men istället dödar person B, är man skyldig till mord av person B.  Då mannen fick reda på vad han var anklagad för, berättade paret att ingen av dem visste om att geväret var laddat. Mannen berättade också att det var numera en vana för honom att hota sin hustru med ett oladdat gevär. Han hade ingen som helst avsikt att döda henne - varpå han därför inte kunde vara skyldig till att döda Opus, eftersom detta hade varit en olycka. Detta då geväret hade laddats oavsiktligt. Under den fortsatta undersökningen framträdde ett vittne som sett det äldre parets son ladda geväret ungefär sex veckor innan olyckan/mordet. Han hade gjort detta då den äldre hustrun, sonens mor, hade dragit in sonens ekonomiska stöd, och då sonen visste att fadern ofta hotade modern med det oladdade geväret laddade han det i hopp om att fadern oavsiktligt skulle döda modern. Fallet hade fått rubriken "avsiktligt mord å sonens sida mot Ronald Opus".  Detta visade sig vara en vändpunkt i fallet. Fortsatt undersökning visade att sonen, en viss Ronald Opus hade blivit så missmodig över att ha misslyckats i att iscensätta mordet på sin mor, att han bestämde sig för att begå självmord genom att hoppa från översta våningen på ett tiovåningshus. Detta gjorde också Ronald Opus, men på vägen ner dödades han genom att en hagelsvärm träffade honom i huvudet. Don Harper Mills rubricerade fallet som självmord. På fredagen den 14 mars svarade den japanska kustbevakningen på ett SOS från ett sjunkande skepp mitt i Japanska havet. När räddningsstyrkorna anlände till platsen fann de en besättning från en trålare som klamrade sig fast vid skrovet på deras upp-och-ner vända båt. Då de räddats till torra land blev alla förhörda om vad som hade orsakat olyckan, men efter intervjuerna placerades hela besättningen i fångenskap misstänkta för sabotage.  Besättningsmännen hävdade att deras båt hade blivit träffad av en ko som föll ner från den molnfria himlen. Myndigheterna misstänkte att hela historien hade kokats ihop för att dölja brottsliga aktiviteter. Besättningen hade hunnit tillbringa en vecka i häktet innan de japanska myndigheterna fick ett samtal från det ryska flygvapnet. Efter samtalet släpptes samtliga män ur besättningen.  På samma dag som skeppet sjönk hade ett ryskt fraktplan lyft från en flygplats i östra Ryssland. Innan start hade planets besättning sett en ko som betade nära startbanan. Då de hungrade efter det fina köttet, drog besättningen in kon i planets lastrum alldeles innan planet lyfte, och planerade att festa på kon när de anlände till sin slutdestination. Men så fort planet lyfte började kon gå bärsärkagång och sparka på allt och alla i lastrummet. Innan den hann göra någon verklig skada öppnade besättningen lastrummets lucka och knuffade ut kon, 10.000 meter över det Japanska havet.

Har du hittat den här sidan via en sökmotor och saknar ramar? Klicka då HÄR!