Det trillade av en säck från postbilen när den dundrade förbi oss häromdagen. Vi lade lite diskret vantarna på den här säcken, men till vår stora besvikelse så innehöll den inte alls någonting som vi hade kunnat dryga ut vår kassa med, utan bara en massa brev...

 




Bara ett par rader så du vet att jag fortfarande lever. Jag skriver detta brev sakta för jag vet ju att du inte kan läsa så fort.
Du kommer inte att känna igen huset när du kommer hem, för vi har flyttat. Jag kan tyvärr inte ge dig adressen eftersom familjen som bodde här förut tog med sig den till sitt nya hus för att slippa göra adressändring.
Lite om din far - han har nytt jobb. Nu har han 500 man under sej - han klipper gräset på kyrkogården här intill.
Det fanns en tvättmaskin i vårt nya hus när vi flyttade in, men jag misstänker att den inte fungerar som den ska. Förra veckan stoppade jag 14 skjortor i den, drog i snöret, och sen dess har jag inte sett till dem.
Din syster fick barn i morse. Jag har inte fått reda på om det blev en pojke eller flicka, så jag vet inte om du är morbror eller moster.
Farbror Olof drunknade i ett whiskeyfat på bryggeriet för en tid sedan. Några arbetare hoppade i för att rädda honom, men det gick inte. Han kämpade emot alldeles för vildsint och ville stanna kvar. När vi kremerade honom brann han i tre veckor.
Din far drack inte alls mycket i julas. Jag hällde en burk motorolja i hans ölsejdel och det höll honom sysselsatt med annat ända fram till nyårsdagen.
Jag var hos doktorn i torsdags, din far var också med. Doktorn satte ett rör i munnen på mig och sa till mej att inte öppna den på 20 minuter. Din far erbjöd sig att köpa röret.
Det regnade bara två gånger här förra veckan, först i tre dagar och sedan i fyra dagar. I måndags var det förresten så blåsigt att en av våra hönor la samma ägg fyra gånger.
I går fick vi ett brev från begravningsentreprenören som bad oss betala sista delen på din mormors begravningskostnader, annars skulle han minsann gräva upp henne igen.
Kramar från din älskade mor!
Ps. Jag skulle ha skickat 100 kronor, men tyvärr hade jag redan klistrat igen kuvertet. Ds.



Tack för ert brev daterat 1998-02-20. Efter att noga ha tänkt igenom vad som stod däri, är det min sorgsna plikt att meddela er att jag inte har möjlighet att acceptera ert avslag gällande min arbetsansökan som assistent på rektorsämbetet på er högskola. Under det här året har jag haft en sällan skådad tur och fått ett stort antal avslag på mina arbetsansökningar. Med ett så varierat och brett urval av kandidater är det tyvärr omöjligt för mig att acceptera alla avslag. Trots er skolas överlägsna kvalifikationer och tidigare erfarenheter i att avslå arbetsansökningar, finner jag att ert avslag inte stämmer överens med mina behov för tillfället. Därför utgår jag från att platsen som assistent på rektorsämbetet tillfaller mig från och med augusti månad i år. Jag ser fram emot att få träffa er då.
All lycka och välgång önskas er i ert fortsatta arbete med att avslå arbetsansökningar.
Bästa hälsningar - Anders Karlsson



Sveriges Skattemyndighet har nöjet att för er presentera deklarationsblanketten för året som slutade 1999-12-31.
1. Fyll i din totala inkomst för 1999: ________ kronor.
2. Skicka ovanstående belopp till oss.
Vänliga hälsningar - Skattemyndigheten.



Jag har just fått ert upphetsade brev angående min räkning till er, där ni påstår att ni kunde förorsaka problem för mig eftersom ni tyckte att räkningen skulle ha betalts för länge sedan och att ni inte kunde förstå varför detta inte blivit gjort.
När ni talar om problem, låt mig få upplysa er lite.
År 1907 köpte jag ett sågverk på amortering, år 1908 en oxkärra och timmervagn, två hästar, en bössa, en traktor, en coltrevolver och ett par dräktiga svin.
År 1909 brann sågen och lämnade inte ett förbannat dugg efter sig, utom en stor rykande hög med aska.
År 1910 dog en av hästarna, och den andra lånade jag ut till en oäkting, som lät den svälta ihjäl. Samma år dog min far, och min bror hängde dom för häststöld. En rallare gjorde dessutom min dotter på smällen och jag var tvungen att betala en doktor 440 kr för att hindra att bastarden blev min släkting.
År 1911 fick en av mina pojkar påssjuka som gick ner på honom och han blev tvungen att kastreras för att rädda livet. En dag for jag ut och fiskade och jag förlorade den största gädda jag någonsin sett, och två av mina pojkar drunknade på kuppen. Ingen av dem var den som var kastrerad.
År 1912 stack min fru med en neger, men hon lämnade ett par svarta tvillingar som souvenir, så jag gifte mig med pigan för att hålla kostnaderna nere. Hon var en kall potatis och jag hade problem med att tillfredsställa henne, så jag gick till doktorn igen. Han rådde mig att skapa spänning när det började bli dags för henne att komma, så jag tog bössan med mig i sängen och när jag tyckte att tiden var mogen så stack jag ut bössan genom fönstret och tryckte av. Nå, för att göra en lång historia kort: Min fru sket i sängen, jag själv blev avbruten och den bästa ko jag någonsin har haft ramlade död ner med ett skott i pannan.
År 1915 brann resten av mina byggnader ner till grunden, och jag började att dricka. Jag upphörde inte med den vanan förrän jag inte hade annat kvar än en vattentät klocka och njurproblem. En tid gjorde jag inte annat än drog upp min klocka, och sprang och pissade.
Året därpå tog jag mitt förnuft till fånga, och beslöt att göra ett nytt försök. Så jag köpte en självbindare, en tröska och en gödselspridare, men en cyklon drog förbi och blåste iväg alltihop till nästa socken. Min nya fru slog sig ihop med en gårdfarihandlare, min son torkade sig i arslet med en majskolv som var indränkt med råttgift, och någon bastard sköt testiklarna av min pristjur.
Nu är jag så fattig att om det kostade att skita, så skulle jag vara tvungen att spy istället. Att försöka få ut pengar av mig vore som att försöka stoppa upp smör i ändan på en vildkatt med en strumpsticka.
Och nu säger ni att ni kan förorsaka problem för mig. Det enda jag kan säga, mina herrar, är att ni är hjärtligt välkomna att försöka.
Med vänlig hälsning - Axel Persson.



Med anledning av er ansökning om löneförhöjning: Har ni då ingen skam i kroppen? Vet ni egentligen om hur lite ni arbetar? Vi skall här klargöra detta för er.
Året har som bekant 365 dagar. Därav sover ni 8 timmar dagligen Det blir alltså tillsammans 122 dagar. Kvar blir 243 dagar.
Dagligen har ni 7 timmar fritid, vilket alltså blir 106 dagars fritid om året. Nu återstår 137 dagar.
Året har 52 söndagar, då ni som bekant är lediga. Kvar blir då 85 dagar.
Lördagar arbetar ni inte heller. Det blir 52 dagar.
Dessutom har ni ju 3 veckors semester. Nu är det således bara 12 dagar kvar.
Året har även 11 helgdagar. Vad blir nu kvar? Jo, 1 dag - den första maj. Och då är ni också lediga!
Med hälsningar - Ledningen.



Jag skriver till er med anledning av att ni ville ha kompletterande information till stycke 3 i min skadeanmälan. Jag hade angivit "dålig planering" som olycksorsak. Ni har dock bett om en något mer detaljerad redovisning, och jag hoppas att följande beskrivning uppfyller era önskemål:
Jag är murare till yrket. På olycksdagen arbetade jag ensam på taket till en nybyggd sexvåningsbyggnad. När jag hade avslutat dagens arbete upptäckte jag att jag hade några tegelstenar kvar, som vid en vägning senare visade sig väga 120 kg. Hellre än att behöva bära ner alla tegelstenarna till marknivå, beslöt jag mig för att hissa ner dem med hjälp av en stor trätunna, block och talja.
Jag fastgjorde repet vid markplanet, tog mig upp på taket, svängde runt tunnan och började lasta i tegelstenarna. Sen gick jag ner till bottenvåningen och knöt loss repet, samtidigt som jag höll i det stenhårt, för att bromsa upp stenarnas nedfärd. På olycksfallrapporten kan ni läsa att jag väger 70 kg.
Döm om min förvåning när jag plötsligt rycktes ifrån marken. Jag tappade kontrollen över allt och hängde reflexmässigt kvar vid repet. Jag for uppåt längs husväggen i högsta fart. I närheten av tredje våningen mötte jag tunnan på väg ner i samma imponerande fart som jag själv var på väg uppåt i. Detta mötet är förklaringen till min skallfraktur, mina blåmärken och det knäckta nyckelbenet - skador som jag för övrigt nämner i stycke 3 i min skadeanmälan.
Med en något dämpad hastighet fortsatte jag min upplyftande resa, inte stannandes förrän alla fingrarna på min högra hand satt två knogar djupt inkörda i blocket ni kunde läsa om lite tidigare i mitt brev. Som tur är hade jag vid det här laget återfått lite sans, varför jag kunde klänga mig kvar i repet, trots den olidliga smärta jag nu började erfara.
Vid samma ögonblick som mina fingrar mötte blocket, mötte tunnan med tegelstenar marken, varvid tunnan slogs sönder och alla stenar föll ur. Nu, utan sitt forna innehåll av tegelstenar, vägde den trasiga tunnan inte mer än 25 kilo.
Jag hänvisar återigen till min kroppsvikt. Som ni säkert kan föreställa er, började jag nu min nerfärd längs husväggen. I trakterna kring den tredje våningen mötte jag tunnan på väg upp, detta är förklaringen till mina två krossade fotknölar, en avslagen tand och ett flertal kraftiga träflisor i de nedre regionerna av min lekamen. Det var nu min lycka började vända. Mötet med tunnan verkade ha en bromsande effekt på min resa mot marken, så att när jag väl landade på högen med tegelstenar bröt jag endast tre revben.
Jag är dock ledsen att behöva rapportera, att medan jag låg där på tegelstenshögen, vridandes mig i svåra plågor, utan möjlighet att röra mig åt det ena eller det andra hållet, stirrandes på den tomma tunnan sex våningar upp, slappnade jag av för ett ögonblick och släppte repet...

 

 


Har du hittat den här sidan via en sökmotor och saknar ramar? Klicka då HÄR!