Neil Young & Crazy Horse, Globen, Stockholm 3/7 2001

Neil Young och hans galna hästar är här igen. 90 talet var vänligt mot artisten. Han fick en renässans, blev lika hyllad som på 70 talet. Varför? Jo, som grungens gudfader och med en smart strategi. Grungen blev han stora räddning, långa gitarrsolon och dålig sång är Youngs adelsmärken. Han var musikstilens stora inspirationskälla. Den smarta strategin var att han inte gav ut sina outtakes i en box utan spelade in låtarna på nytt. De gavs ut med bra nyskrivet material, på det sättet blev albumen helgjutna. Plötsligt var han stor igen, en ikon. Fansen i Europa fick också flitigt med besök. Under artistens tidigare storhetstid var det inte ofta han tog sig över Atlanten. Nu var han här flitigt. Våra inhemska storheter blev inspirerade och Youngfeber var ofta förekommande. Hur lät det? Jo, en platta med elektrisk tunggung och nästa var lågmäld country. Man börjar lära sig mönstret. Han har även fått slut på gamla outtakes pärlor som kan rädda albumen. Tyvärr börjar skivor och turnéer kännas maskinmässiga. " Broken Arrow" och " Silver & Gold" är bra men inte mer. Jämntjocka och förutsägbara är väl omdömet som känns närmast. Det har dock varit bättre, på 80 talet var artisten kreativ och utforskande. Varje album var ett äventyr. -En upptäcktsfärd in i det vilda. Det vi ser nu börjar likna en blek 70 tals kopia utan 80 tals infallen. Är 2000 talets Young är en skuggfigur? Denna turné är en mix av stora hits och lite nya låtar. Ett välkänt grepp från artisten. Det anses vara okommersiellt. Varför? Höjden av medvetet grepp har väl aldrig setts? Att vara motsträvig och avig är Youngs sätt att attrahera köpare. I Globen hörs myterna ofta och högt innan konserten.

Förbandet Black Crowes är bra, de är som The Band var en gång i tiden. Duktiga musiker med sväng fast utan låtar. Deras tre kvart är angenäma. Neil Young intar scenen med sina vapendragare på ett nedtonat och skönt sätt, utan fanfarer eller stora gester. Nu är musiken i centrum. Inledande " Don´t Cry No Tears" spelas utan några utlägg. Volymen är förvånansvärd låg. Det ligger i luften att detta är bara en krusning på ytan, ett förspel. " I Been Waiting For You" från artistens första album följer. Ett kärt återseende. Denna sång är även den ett slags lugnet före stormen. I " Love and Only Love" börjar konserten, nu släpper Young loss sina kumpaner. Gitarrerna vrålar, basen pumpar och trummorna fyller övrigt tomrum i ljudbilden. Young sång är precis så bra som den är på "Weld" albumet. Under 13 minuter lyfter Globen i ett svävande musikaliskt rus. Young har presenterat sig. När bandet sen leverar en annan 90 tals pärla; " Piece of Crap" perfekt känns detta som en klassik afton. "Going Home" är aftonens första nya låt för fansen. Det är en mycket bra, välskriven sång. En blivande Crazy Horse klassiker. Så bra låt har Young inte presenterat för sin publik på mycket länge.

"Hold You in my Arms" är av samma klass. Young spelar piano och gitarr med stil. En stompare som har en tänkvärd text. Country Young har visat sig för första gången denna kväll, - med bravur. " From Hank to Hendrix", " Pocahontas" och " After the Goldrush" är höjdpunkterna i det lågmälda akustiska partiet. Enormt bra spelat, välvalda sånger men inspirerat? "Only Love can Break your Heart" och de galna hästarna återvänder. Vilket countryband de är! Sväng, spelglädje och beatet på rätta stället. När denna uppvisning i förträfflig musicerande slutar spelar Young två nya låtar. Den första " Standing in the Light of Love" är i samma klass som de tidigare nya låtarna. Tyvärr är följande " Gateway of Love" inte alls bra. Först låter det som Young ska spela bossanova sen händer ingenting av intresse i låten. Ett magplask. " Hey Hey My My" räddar situationen. En version som går till historien. Är det bästa framförandet av alla sina låtar Young någonsin gjort i Sverige? Antagligen. En kanonhet " Sedan Delivery" följer och det låter lika bra som på "Live Rust". Sämre är dock 2001 års version av "Like a Hurricane".

23 minuter lång, fylld av feedback. Låten vinner inte på den behandling den får av Young. Sanningen är att det är nära pekoral när artisten lämnar scenen med gitarren tjutande i en hög. Vissa i en rockpublik tycker att det är otroligt upphetsande med sådana slut. Vi andra tittar pinsamt i golvet. Ett tråkigt slut på en annars utmärkt konsert. " Powderfinger" och " Roll Another Number for the Road" är bra extranummer. De spelas kanske inte med fullständig inspiration, de är dock så bra låtar att ingen skada är skedd.

Neil Young är rockens Zeb Macahan. Trygg, ärlig och rättrådig. Snäll mot de som förtjänar det, elak mot de dumma. Denna kväll ger han sin publik det dom vill ha. Fansen har orsak att jubla i skyn. Men var det inte för mycket feedback mot slutet? Är det verkligen vad man få av sin artist? Hade inte en eller två låtar till varit ett bättre val? Young utmar egentligen bara sin publik genom sina ljudbangar, låtvalet är annars väldigt ofarligt. Det är bara kända alster från den akustiska delen och framåt. Ett bra initiativ på ett sätt, då de blandas med nya okända låtar. Lite tråkigt för de som har spelat "Live Rust", "Weld" och "Unplugged" sönder och samman. Crazy Horse ska berömmas för extremt bra spel. När andra upphaussade band får spaltmil av beröm för ingenting är de galna hästarna en skön motpol. De är tysta och syns aldrig i media men spelar skjortan av alla sina medtävlare. Det är stor musik som de skapar med sin frontman. Det var en varm skön kväll på Globen på alla sätt. En sista fundering dock, Youngs tema för kvällen var "love". Var det Barry White som hade satt ihop låtlistan?

Betyg: 4/5