Historien om Bönan

Jag fick Beans Navarra, eller Bönan som hon kallades, av en kompis i oktober 1996. Då var hon väldigt smal och hade nästan inga muskler. Hon såg ut som ett litet föl fast hon var nio år. Det var inte speciellt lätt att få henne att gå upp i vikt för hon var väldigt kräsen med maten. Vissa dagar åt hon knappt någonting och andra dagar åt hon som... ja... en häst! Och hon hade väldigt lätt för att få kolik.

Sommaren 1997 skadade hon sig väldigt svårt. Hon slet sig loss från mig och sprang sedan på massa järnskrot så hon skar upp ett hål lika stort som en knytnäve rakt in i magen bara någon centimeter från lungan.
Veterinären trodde inte att det skulle gå att hjälpa Bönan men han ringde till Mantorp och förklarade hur hennes skador såg ut. De sa att Bönan hade 50% chans att överleva så veterinären var tvungen att försöka sy ihop henne sedan fick hon stå inne i en liten box i två veckor men hon klarade sig i alla fall.
Hon tappade lite av musklerna som hon hunnit få innan skadan men det lilla hullet hon fått behöll hon. För när hon var skadad åt hon mer än vad hon någonsin hade gjort förut och det tyckte veterinären var konstigt.
Det första hon gjorde när hon hade blivit sydd och chocken hade gått över var att börja ät gräs där hon stod och det var ju bra.
Hon blev helt återställd efter skadan och jag kunde snart börja rida henne igen. Hon var lika pigg och sprallig som hon alltid hade varit och hon tyckte fortfarande inte om att bli riden i en inhägnad. Det var verkligen det värsta hon visste. När hon tröttnade (vilket inte tog så lång stund) stannade hon bara och vägrade att gå. Förutom när min lillasyster, som då var åtta, red henne. Då gick hon hur snällt som helst!
Något som hon verkligen älskade var att springa i skogen och hoppa över omkullfallna träd. Eller att galoppera i djup lössnö. Det är vad jag oxå tycker bäst om....
Speciellt att galoppera med Bönan eftersom hon hade världens härligaste galopp.

Men allt varar tyvärr inte för evigt...
Bönan dog av tarmvred den 21 april 1999. Och det var verkligen den hemskaste dagen i mitt liv....att se sin häst dö.
När jag skulle säga hejdå till henne var det som om hon förstod att hon skulle dö. För trots att hon hade jättesvårt att gå kom hon fram till mig och ställde sig med nosen mot mitt bröst.
Så hade hon aldrig gjort förut. Hon var inte speciellt kelig av sig. Hon stod så ett tag och sedan tog hon några stapplande steg bort från mig innan hon ramlade ihop och dog.....

Hälsningar Lindis