Bo he jer underlit upi Treske no för töin, he stär in bil pa wor enda gåltomt.
He löis so vackert bå eot o iin bårti fleir laamp, o TV o radio behöv man bara trick på in knåpp
so hoir man både gölit o vöist fra hela veela. Ja no liot man titjs att veela hä vårte änars än
ållti förr. Jö minsch ner jö vär löitn, huri ne vär, da önge löis pa höstn vär, he vär so
kolswårt eot man vär so mörkredd so man koot hå dött, om man vär twungen gä eot på koeln.
Men så kom näger kāra till böin. Dom kålese montöran, dom sett upp in heil hög ā stålpo, o dröo
tradan, o sett upp lampen undi täke. Ner he vär djöort vär é bara att skreo in knopp så värt é
liust. Åll råope ve ein mon "no hä löise kumi"!
Lerarinna möi hädd liti dom seti i laamp ini kåmarn som sag eot som in spilkum som jer snått upp
o ne, o uti käntn nedersti satt é fullt ve sma wita pällo. Oj, oj bo je tickt he vär vackert, men
hemst dört!
Ve hädd ånt så bra bådapläss presis, men ve breoke gä neda Ooll o båda. Ve hädd önge bäddrekt,
men je djick bra enda. He färnsch no in deil som retase ve flicken ner dom skull gä bada, men he
brödd ve oss ånt om.
Dom som vöör gåmal o hädd sliti ont i alla tider, dom väre sönd om. Ånt fänsch he nägen maskin,
el nägen traktor att tå dill ner dom skull odel upp in jöolböit. Nä in spåda, hendren o arman vär
reidskäpa, som kot eotför stöora mestervärk, ånt vär he undelit att riggen vär kröoka o arman
väärkt.
Ner dom skull fåra uti stān, fick dom tå in trespark som hädd järnbeslaga undi neidan. He vär no
bra om éånt vär so kållt, men väre kållt da djick e tångt. 2 möil väre till stān, o innan dom
hädd händle i lite greot o viri pa banken o sett om nägen växel, ja, da väre mörkt o 2 möil ater
innan dom vöor heim.
He vär ånt åll som hädd in hest att tå dill ner dom skull eot.
Anna Nyberg (min mormor) och Anna Katarina Olsson, vär tvo som hädd sliti mitsji ont i sina
dagar. Dom våor så full ā värk o reumatism so dom kot ånt gä. Lässtant kund ånt väkt bårt flugin
fra änsikte i gäk. När jo kom döit vild ā att jö skull tå nesdeoken o törk upi änsikte för he
kloie so mitsji, men jö värt fårt less, jo vär jo so löitn o förstöo ånt so swårt ho häddé.
"Mora" (mormor) som ve sä pa den töin, kund jo trämp sömmaskin o spinnrocken fra början, men ho
värt ålldeles stöiv i kroppen ve töin.
Jö minns in vacker somardäg, ner vegen vär törr o hāl, so hjölpt morfar so na komse pa in stöol,
o so töo a Gud i hogen störd färden till åss. Ho flitte in föot in sender o dråo stöoln pa samma
gäk, o pa so sett kom a främ. He gick ånt so fåort, men främ kommā.
Ner ā skull heim, läd ve i bolster ini skottkärre o Mora fick in åkteor. Ho breoke våra redd att
jö skull fåra ini döike, men he djick so bra hele vegen.
Om man djick isi Blåmkvist pa äftansöida, da satt ållti Tant B. uppkrupi upi öppenspisn o dräck
kaffe. Bröso hädd bronne ned, men he värmd so skönt bårta glöda. Ho vär ånt ållti so frisk, ho
hädd ållti so mitsji håsta. Dom hädd in mjölkskap pa veggen ati dörn, skapen vär so vacker, o ini
millaromme undi övredeiln, hädd ā ållti i litar brick´ vei sockerskāl o i greddkänn, som vär so
mitsji behendat.
Ida och Axel Sandström (mina föräldrar) fick slöit ont för brödföda. Att hål kleda o mätn att
instöor barnahaop vär ånt so ljött, ner he vär löite tåga bårti. Pappa vär upi tömmerskåogen, hån
vär sjioklig, hädd magsår, men enda atn´ amerikansk fleske som vär so vännligt pa den töin, men
ånt pässe he för in måga som hån hädd.
Lundströmsgämlen minns jo so vel. Dom hädd ånt so mitsji a röikdåom, in stöor barnhög att meett,
o trängt der dom bådd, men jö vill söj som vär när glädare än dom.
Jö kän jo ånt skröiv om hela böin, för he skull blöi fler söjd men jö sko bara tåla om att no
hende ne he som vär leisämt. Ner ā lill Karin (5 år, min syster) blev vådaskuti, no vär he svårt
för in heil böi der åll tjänn voränder.
När Isakgobben kom bårti stän igäk värn full så hon kom se ånt heim, hån såmne bäki Fredrikssons
löon, o der fonn dom en död om mårjan. Hån freos ihöl. Dom jera bort no åll gämlen upi Treske,
som jö minns, he hä kumi nött folk i nöia seder, dom hå bettre mojligheit att klar se, än bo
gämlen hädd, men om dom jera nä löckligare, he vill je leta våra åosägt.
Solen lyser över sjön, dimman börjar lätta,
björkarna snart lyser grön, snart kommer sommarns hetta
Gud bevare alla de, som här bo och bygga,
ung och gammal, liten, stor
alla på vår jord.
Signe Nordström Luleå
Källa: Hus och teg i Avan. Sigurd Nordströms Tryckeri. Kalix 1978